Stödgrupp för partner till narcissistisk personlighetsstörning

Du måste gå "No contact" och agera som en gråsten. Annars fortsätter den absurda dansen i evighet. Du är troligen medberoende och behöver hitta ditt sanna jag som du tappat bort. Prata med en terapeut som kan hjälpa dig ur det. När du tillfrisknar blir du också "troligen" ointressant för narsissisten.

Jag har lämnat en man som har en narsisistisk personlighetsstörning. Vi har gemensamma barn och det är en ständig kamp!

Snart har vi gjort upp alla praktiska frågor och då kan jag pusta ut! Det känns otäckt att jag i efterhand levt ett rent helvete! Nu ser jag världen på ett helt annat sätt! Jag vågar ta plats och säga till om något är fel!

Jag fattar fortfarande inte att han kunde ha en sådan makt över mig! Nu äntligen börjar mitt liv om igen! Tyvärr måste jag ständigt vara på min vakt och det får jag vänja mig vid eftersom vi har barnen tillsammans! Jag hoppas att pianot börjar bli självspelande så att jag kan få ha barnen med! Håll tummarna, jag kommer att kämpa för mina barn! All styrka jag inte ens visste om kommer nu fram och det känns underbart!

Jag befinner mig i klon av en narcissist där jag och våra två gemensamma barn måste komma loss, bli fria och fly. Är tråden aktiv? Vi bor i Sthlm, vill få råd, prata med andra i liknande situation, finns ni därute? :)

Hej Tekla... ja, det undrar jag också. Jag har haft en 6 årig relation med en kvinna som jag förstod i höstas uppvisade flera tecken på att vara en narcissist. Jag har genomlevt hela listan: Stonewalling, omvänd bevisföring, utnyttjad, pusch and pull... Ja, jag har senaste året fått lära mig många nya ord. Och lärt mig en del i mycket om vad jag levt i och kanske mest om mig själv tror jag. Lögner, triangeldrama, en "ickerelation" på hennes villkor, utan ömsesidighet, respekt, tillit, empati och kommunikation. Just nu är jag mitt uppe i att tänka ut hur jag ska gå vidare? Jag är så skadad att jag tänker på henne varje dag, väntar på att hon ska höra av sig... kollar in FB flera gånger om dagen! Det är sorgligt. Jag måste släppa taget om den där illusionen om det som kunde varit och försöka inse faktum, det sån är...
  Jag har träffat två personer som genomleva samma resa som jag, men vågar inte prata om det med andra om vad jag upplevt. Kanske för att jag ibland har svårt att förstå och sätta ord på vad jag utsatts för. Och att det skulle kunna slå tillbaka på mig själv. Jag är inte stark nog att klara den utsattheten.
  Finns det någon stödgrupp i Göteborg? Jag vill inte vara ensam längre.

Ni som har partners med narcissistisk personlighetsstörning, har dom fått diagnosen eller är det "bara" uppenbart att dom har det? Om dom har diagnos, hur fick dom den ? Helt frivilligt från deras sida? Dittvingade av någon annan? Har det påverkat hur dom är om dom fått diagnos sent/efter ni träffades?

Jag har insett att det måste vara det min man lider av. Jag vet inte om jag borde få iväg honom på en utredning eller om det egentligen inte spelar någon roll? Behöver han ha en diagnos för att jag ska kunna få stöd?

"Ni som har partners med narcissistisk personlighetsstörning, har dom fått diagnosen eller är det "bara" uppenbart att dom har det? Om dom har diagnos, hur fick dom den ? Helt frivilligt från deras sida? Dittvingade av någon annan? Har det påverkat hur dom är om dom fått diagnos sent/efter ni träffades?"

Personligen har jag lite svårt för ordet "narcissistisk personlighetsstörning". Endera är din man en narcissistisk person som skadar andra människor, eller så är han inte det. Det finns grader i detta... allt från det vi alla är någonstans... viljan att leva och expandera som individer, till psykopater. Jag är ingen terapeut, men jag hoppas jag fått lite koll på narcissismer efter mina år tillsammans med en... bara för att få vara en överlevare, inget offer. 
Sen är det så att en narcissist kommer knappast få en diagnos! Det är ytterst ovanligt att personen i fråga skulle söka hjälp eller terapi för något som ger så mycket. Saken är ju den, att om man skulle ifrågasätta något hos en narcissist, skulle det bara vändas mot dig. Termen kallas "The turning table". Narcissisten kommer säga till dig att det är du det är fel på och att du är den som behöver hjälp... 
Jag hittade en kvinna som vände upp och ner på mitt liv för ett år sedan:





Titta runt där på hennes inlägg och andras, så får du en uppfattning om vad dom gör med oss.

Jag har insett att det måste vara det min man lider av. Jag vet inte om jag borde få iväg honom på en utredning eller om det egentligen inte spelar någon roll? Behöver han ha en diagnos för att jag ska kunna få stöd?

Nej, tyvärr. Om (!) han utnyttjar dig och leker med dig, så ska du lämna honom och inte vända dig om. Det som nästan är lite komiskt, är att narcissister verkar ha lästa samma bok! Oavsett om dom är från Tokyo eller Skövde! De går inte att hjälpa... tyvärr! Det ligger i deras natur. Det är du som behöver terapi, kan dom säga.
Mitt tips till dig! Titta in på Youtube, lär dig om hur du ska göra och handla därefter. 
Låt mannen leva sitt liv och ta konsekvenserna av sina handlingar.
Hårt men sant.
Du är fin, speciell, mogen och trygg där du står! Lev ditt liv starkt och lyckligt! Det finns många normala män där ute...

Har blivit så svårt att vara nära andra. Att våga släppa in, även om jag kan vara öppen och sakna ett socialt liv så kommer jag hela tiden på mig med att bli paranoid och läsa in för mycket i andras beteende och vad de säger. Ser bara dolda motiv och är så rädd för att bli utnyttjad igen om jag släpper kontrollen och ger för mycket av mig själv. Rädd att släppa garden och att någon skall passa på och utnyttja det och mina svaga sidor mot mig. Isolerar mig istället, ser dagarna slösas bort på ingenting och blir bara mer frustrerad och arg och besviken på mig själv. Kan inte ens se på mig själv med kärlek eller respekt. Känner mig bara så otroligt vilsen, i mig själv, i livet, vet mycket om vad jag egentligen vill men det finns någon spärr. Så mycket ångest och självförakt . Men inser att det bara är jag själv som kan ta stegen och fatta besluten om mitt eget liv

Känner igen mig i det du skriver, går igenom "no contact" just nu och försöker vara stark. Läser på och tar del av andras berättelser, så det blir lättare att gå vidare. Vi människor är starkare än vad vi inledningsvis tror, vi kan bara inte se det i dagsläget. "This too shall pass", tänker jag ofta. Inget är beständigt, utan allt förändras, även det jobbiga man befinner sig i just nu. Terapi, vänner och familj, likasinnade som gått igenom samma samt att göra saker för sin egen skull, tror jag läker själen. Skönt att veta att man inte är ensam.

Vad glad jag blev att jag hittade denna sida. Känns befriande att läsa om andra som är och har varit med om samma sak som jag. Jag skulle så gärna vilja ha kontakt med någon i Göteborgsområdet för att prata och inte känna mig ensam i detta. Det är ju ingen annan som riktigt förstår tyvärr. Jag är 47 år, mamma och har blivit utsatt i ca 15 år.

Hej!
Jag gjorde en stödgrupp på FB för oss som bor i GBG, det verkade nämligen vara några stycken. Gruppen är satt som "hemlig" så ingen utifrån kan se vilka som är medlemmar. 
Jag tänkte det kunde vara trevligt att prata lite lokalt och kanske boka in någon riktig träff någon gång.

www.facebook.com/groups/273910179638263/