Stödgrupp för partner till narcissistisk personlighetsstörning

Det är nu två och halvt år sedan vi separerade och två år skiljde oss. Men han påverkar mig fortfarande, negativt. Jag försöker att ha så lite kontakt med honom som möjligt, men han kontaktar mig med jämna mellanrum. Svarar jag inte så blir det en intensiv katt och råtta lek och det slutar med att han blir galen på mig.

Värt att nämna så är han från Mellanöstern och tillhör kategorin som tycker att "heder" är något att leva efter. Så ja, jag har varit rädd och jag är det fortfarande. Han kan fortfarande skada mig. Men jag är så mycket starkare i mig själv nu. Men någon hjälp från vänner och bekanta har jag inte haft, för ingen har trott mig. Det är mycket det som gör att man mår så fruktansvärt dåligt efter att man lämnat en narcisst. Man blir dubbelt bestraffad.

Han har haft många kvinnor sedan dess, många och korta förhållanden och engångsligg som han gärna skryter om till mig när vi väl pratar. Det började redan när vi separerade. Kanske redan medan vi var gifta också, det finns indikationer på det. Från början gjorde det ont att höra om alla kvinnor som han har, men nu har jag distans till det hela och tycker mer synd om dessa kvinnor. De är ju som "jag var" i början av vår relation, intet ont anades om vem de har att göra med.

Jag behöver bara tänka på hur han betedde sig mot mig i början när vi träffades. Gudomligt underbar, skrev så underbara sms och sa precis allt som jag ville höra och betedde sig som en gentleman. I text och telefon kan han lova guld och gröna ängar, det är underbara kärleksförklaringar. Han är inte ful heller och han är enormt charmig. Det var först när vi bott ihop i sex månader som den rätta personen kom fram. Ja egentligen lite tidigare, men jag var blind av förälskelse och såg det inte. Men jag ser det i dag, jag minns och jag funderar på hur jag inte såg det. Men det är klart att tjejerna faller som käglor för honom, jag förstår det, jag gjorde det själv. Däremot så har han sidor som är så fula att han blir ful när man känner till dem, men det vet de ju inte - än.

Jag prövade att bryta helt med honom, men det gick inte. Han blev vansinnig, spionerade på mig, förföljde mig på avstånd och trakasserade mig dygnet runt. Så jag har fått låtsas som om vi är vänner. Varje gång något förhållande går åt helsike för honom, så återvänder han till mig och försöker att uppvakta mig. Det har aldrig lyckats,för jag vill inte ha tillbaka honom. Däremellan när han har tjejer på gång så håller han sig ifrån mig och kontaktar mig sällan och det är skönt.

Jag har därför bara önskat att han ska träffa någon annan så han låter bli mig. Men nu när det är verklighet, så känns det inte skönt. Han ska gifta sig. Han har haft kontakt med denna tjej i ett år, men enbart via mobilen eller via chatt. Under denna tid så vet jag att han haft kontakt med många, många andra tjejer på olika orter. De har enbart träffats 3-4 gånger dessutom, mycket korta träffar då de bor på olika ställen och han har inte ens träffat hennes fyra barn. 

Han kom till mig i början av januari och berättade det och sa att vi inte längre kunde ha samma kontakt som förr. Jippie tänke jag! Han sa också att han krävt av henne att hon måste ge honom ett barn, dessutom att hon måste gifta sig muslimskt med honom, annars kan de inte fortsätta förhållandet. Och hon hade accepterat (!?) Men samtidigt så undrar jag vad det är för slags kvinna som gifter sig med en man som hon inte känner mer än brevledes, oavsett hur charmig han än varit Med en man som inte ens träffat hennes barn? Hon vet inte att hon ger bort sig själv och sina barn till "djävulen".

Beslutet påverkar mig mer än jag vill erkänna. Jag vill verkligen inte ha tillbaka honom, men det här påverkar mig och jag blir så ledsen - för hennes skull, men framförallt för hennes barns skull. Han var inte snäll med min son och han vågade inget säga medan vi bodde ihop, han hade blivit hotad av honom. Sanningen har kommit nu. Hennes barn är yngre än min son, så därför är jag mycket orolig för deras skull. Jag vill så gärna varna henne, men jag vet att hon aldrig kommer att tro mig. Jag trodde ju inte heller på de som varnade mig när jag träffade honom. Hon själv är ju vuxen, men hon kommer att utsätta sina barn för psykiskt våld.

Narcisser/psykopater visar ju aldrig sin fula sida utåt någonsin. Det är alltid den som lever med den som ser dessa sidor, ingen annan. Aldrig deras vänner och aldrig de kvinnor som de försöker få på kroken. Men ingen tror ju detta om honom, ingen tror mig eftersom han så omsorgsfullt och fint berättat för alla våra vänner att jag var psykiskt sjuk, sjukt svartsjuk osv medan vi var tillsammans. 

Den enda som verkligen vet hur han är är min son som bott med oss och som sett hur han betett sig, även mot honom. Det blev inte så mycket fysiskt våld för någon av oss, men det verbala våldet var mycket utstuderat och fruktansvärt jobbigt. Och så är det ju fortfarande om jag säger emot honom, men inte lika intensivt, dessutom så har jag lyckats bli stark i mig själv.

Han avskyr alla barn som någon annan man är pappa till, det har han själv medgett. Han försökte flera gånger att få min son att flytta till sin pappa och gjorde det nästan omöjligt för sonen att vilja vara hemma. I slutet av vårt äktenskap så vågade jag aldrig lämna dem ensamma med varandra. Men sonen ville heller inte vara hemma med honom.

Åtminstone hennes barn är i mina tankar, men även den stackars kvinnan som inte ser vem det är. Jag vill inte att någon annan ska behöva lida så mycket som jag och min son fått lida. Och jag misstänker att vårt lidande inte kommer att ta slut bara för att han gifter sig med någon annan, vad han än säger.

Hur släpper jag detta, hur tar jag mig från honom, hur hjälper jag kvinnan och hennes barn? 

Jag har fattat efter 23 år. Men jag är lite trög kanske.
Känner igen de återkommande missförstånden. Övergränsen attackerna. Egna svagheter används som vapen när hon blir arg. Svårigheten med att få till överrenskommelser som håller alls. Pengar som försvunnit ur huskassan till personliga resor. Och om jag inte levererar så skiljer hon sig (ej gifta) och hittar en annan som kan ge henne det hon behöver. och mycket mer.
Nu känns det som att det är på sluthampen allting. Ser igenom allt och klassificerar.
Alla intressen jag har/haft har blivit kritiserade. Andra jag känner har en mycket större frihet. 
Ville gifta mig 2-3 gånger för länge sedan, men nu, glöm det.
Bygger upp mitt eget umgänge. Hon gillar inte det. Försöker hindra. Men hon har fått se att jag är starkare. Har djupare relation till barnen och vänner än henne. Det går att prata mer avslappnat och att vara sig själv.

Om era partners saknar intressen har jag hittat en akademisk studie som beskriver varför. 
Hej så länge. Förresten, finns det någon stödgrupp i Göteborg som träffas runt den här problematiken?

En till Göteborgare :) inga träffar, än, vad jag känner till?

Nä du är inte trög, för mig tog det 16 år, helt hjärntvättad var jag. När vi väl bröt upp kom vännerna (mina - han hade inte byggt upp någon vänkrets) och berättade vad de tänkt under alla år. Att jag inte fick min röst hörd, att det verkade som om hans mål var att förminska mig och framhäva sig själv vid alla sociala tillställningar vi fått till. Först då och efter många år senare insåg jag vad jag förvandlats till under alla år. 

Det tar jättelång tid att "avgiftas" efter en brytning med en som lider av narcissistisk personlighetsstörning. Nu, först efter flera år efter, har jag fått känslan (långt kvar än, fri är man inte förrän de inte kan påverka en längre...) av mitt gamla sköna jag igen, och ser honom som någon mycket vrickad och tragisk.

Långt från ett förhållande som jag tyckte var så mycket att hänga i granen en gång ...;). Tänk vad mycket onödig energi jag lagt ner på att försöka ändra på det som inte går att ändra. 

Kram//Trådstartaren

(Allt för få känner till det lömska som följer när man inleder ett förhållande med en narcissist, varför skrivs det inte mer om detta egentligen(?), tecken, varningssignaler etc, de som blir lämnade vet inte vilken tur de har)

Stockholm här:) Någon 08-a?

Säg till om någon vill ses på en fika!

Jag hade nog tur, bara varit fast drygt 4år, har inga problem med att lämna och bli klar, problemet är att han ej släpper, sätter käppar i hjulen, orsakar mer problem och att stöd från familj, vänner och samhälle sviker.

Jag vet att jag är klar med honom och vårat, har absolut inga behov mer utav honom i mitt liv. Men kämpar på med att få komma loss och dit jag vill.

Har äntligen lyckats få tag i en bostad, igen, i allafall :)

Försöker lösa flytten då jag saknar körkort, de jag känner med körkort har ej så sugna på att ställa upp...(förrförra flytten med flyttfirma skulle kostat 3500:- efter flytten kräver de plötsligt 10000:- så inte sugen på det igen.. Plus allt de förstörde :/)

Har under åren varit mycket snack från omgivning, hur de vill hjälpa och ställa upp, hur de sett/ser, bara att säga till, bara kom. Men när man väl står där och mår dåligt och inte vet vad man ska göra, eller bara behöver någon så upptäckter man att det oftast bara varit tomt snack (inte bara för flytten). Folk vill ej ses eller umgås, oavsett hur mycket man vill och bjuder till eller försöker och försöker anpassa sig. Vissa är bara ute efter snaskiga detaljer och när man hellre vill hålla det på 'normal ' vardagsnivå så är man inte lika rolig, eller om jag vill hålla fokus på min vän och lyssna på denne, men får ändå ingen respons.

Arbetsplatsen har också blivit indragen i skiten som varit (hänt mycket, och akuta grejer) försöker hålla isär det, men många kan inte låta bli. Och mer eller mindre främlingar (på jobbet, eller pga en släkting som älskar skvaller) kan beklaga min hårda kamp och tid som varit och hoppas allt kommer bli bättre nu.

Blir så svårt att lita på folk. Antingen så är det tomt prat, tomma löften, eller folk som är ute efter annat....

Så man blir verkligen ensam och isolerad, både under och efter, nu ska man orka och våga byggs upp allt igen. Också rädd att råka ut för fel människor som bara vill passa på och utnyttja ens, tillfälliga svaghet och förvirring.

Behöver stå stark och fokuserad, men svårt när man oftast bara möts av hinder, problem och eviga olösliga pussel. Och mardrömmar inför framtiden

Ofta börjar det med "love bombing". Det är lite för bra liksom. Tillit, respekt, förtroende byggs inte i en handvändning. Om något är för bra, så är det nog det.
Vi som faller för det här är "beroende" av vad "andra" tycker. Vi måste bygga upp oss själva, sätta tydliga gränser och hålla dem. Älska dig själv och börja respektera dig själv om ingen annan gör det. Medberoende och narcissister passar tyvärr varandra som hand i handske. Den svagaste angrips först.
Så blir man stark, älskar sig själv med hög självrespekt med tydliga gränser slipper man ofta problemen.

Så sant, det förklarar också varför det är så lätt att falla när man är mycket ung, tror folk om gott och är lättpåverkad.

Det krävdes ett halvt liv (och att komma tillbaka upp från hjärntvätten...), för att förstå allt, sammanhanget. Varför jag inte längre är medberoende, ett verktyg. 

Tack !!!! Vilken lättnad att hitta denna tråd, ser att den pågått I flera år. Vilken stöd ni ger varandra Och vilket utrymme till att bara få prata av sig.
Har ganska nyligen kommit till insikt att han kommer aldrig ändra på sig/ bli frisk efter 16 år tillsammans , så mitt hjärta har stängt av , Inga känslor kvar för honom, en viss lättnad, det Jobbiga I ett s?nt destrukttivt förhållande är ju hoppet man lever på .  så nu är det ju nästa steg, hur ska jag kunna lämna honom... 2 barn, bor utomlands, Och jag är hemmafru, har inte haft min egen ekonomi på flera år.  Har börjat så smått berätta for några vänner , att min man är sjuk, men det är svårt att få rätt support fullt ut, Familjen hemma I Sverige tror ju att han är helt fantastisk, väldigt mkt Show off för dem, bjuder dem på resorna hit, fina restauranger när de kommer på besök. Så det är så svårt att förklara

Tack för att jag fick skriva av mig!!
Kram till alla som orkar Och tar sig ur detta