SomeKindOfBlue skrev 2015-08-09 00:15:39 följande:
Åh, vad bra!
Jo, jag märker när jag läser inläggen hur kusligt lika upplevelserna är, även om de är olika. Jag har försökt läsa upp om narcissister, men jag har haft lite svårt att känna igen mitt fall i många av de här "så funkar en narcissist"-texterna som man hittar online.
Det är nog lite för lätt att se dem och tänka "ja, jo, det där och det där stämmer väl litegrann, men DEN biten och DEN biten är helt annorlunda, så då är det inte det!"
Mitt ex var ingen kall psykopat, som de ofta beskrivs som. Han beräknade inte, gillrade inga fällor, och njöt aldrig av att se mig lida. Han var dock precis som ni beskrivit en liten tvååring i en allt vuxnare kropp, och med en tvåårings impulskontroll. Han slog mig aldrig, men han använde våld - skrek och körde nävarna genom väggar och brydde sig inte om han skadade sig själv när han gick igång.
Och eftersom han bara inte KUNDE se vänlighet, medgörlighet och osjälviskhet som något annat än svagheter så förlorade han väl respekten för mig allt mer för varje gång jag "förlät" honom för att han klivit över mina gränser. Men man tror ju in i det sista att det på något vis ska gå att få honom att våga tro på att man älskar honom.
Det, plus att han nästan tvångsmässigt måste testa ens gränser, gjorde ju att våldet blev allt värre allt eftersom.
Och det hjälpte inte att veta att han EGENTLIGEN aldrig var arg på mig, att det alltid var andra omständigheter som orsakade hans humörsvängningar, för det var ju jag som fick ta skiten varje gång, och allt var mitt fel, på något sätt.
Och han klarade inte av ansvar. I korta omgångar, visst, så kunde han känna sig jättesuperduktig, och få saker gjorda, eller hålla i ett jobb eller en utbildning, men sen rann allt bara ut i sanden ändå. Han kunde säga upp sig hux flux, och skylla på att de vägrat ta till vara på hans potential, eller bara skita i att göra den sista uppgiften/provet på en utbildning och skylla på att han varit sjuk den dagen.
Och nåde mig om jag hade några behov eller önskemål. Det uppfattade han som allt från känslomässig utpressning till betungande uppgifter. Om jag bad ens om en KRAM kunde han inte ge den till mig, för han tyckte minsann att kramar skulle vara spontana för att vara äkta, inte beställningsvaror!
Han var expert på att ta på sig offerkoftan, och jag är övertygad om att han verkligen upplevde att det var han som alltid var det verkliga offret. När han slagit sönder något och jag visade att jag var ledsen, då var det oerhört smärtsamt för HONOM att han gjort mig ledsen, sådär så att mina känslor blev skurken i dramat på något sätt. Och det fick man dessutom höra nästa gång som han blev på dåligt humör - hur HAN minsann inte vågade uttrycka sina känslor, eftersom jag "alltid" skulle börja "grina."
Processen, när man böjs och vrids och blir mindre och mindre, den är så subtil. Jag har tänkt och tänkt och tänkt och jag kan inte för mitt liv se hur jag skulle ha kunnat förhindra den här utveckligen. Men folk som inte har varit med om det begriper bara inte. De är nästan lika svartvita som han var: de ena tycker att han är djävulen själv, och tror att varje dag måste ha varit ett konstant helvete och begriper inte hur jag inte kunnat bryta fortare, och de andra tycker att jag är oförstående och överdriver, för inte skulle HAN kunna ha behandlat mig illa? Han har ju sina anledningar... Etc.
De värsta är de där som försöker hjälpa en att förstå honom, när man försöker prata om vad som hänt. Jag har slutat prata om det nästan helt, för jag klarar inte att höra "Men han var nog bara..." En gång till.
Oj, det blev nog osammanhängande. Men det var väldigt skönt att få skriva av sig lite.
Hej,
Känner igen mycket av vad du skriver, de få skillnaderna beror kanske på vilken personlighetstyp de har i grunden.
Jag avskyr också när andra försöker göra det jag själv gjort i så många år: "Han gjorde säkert så, bara därför att..." Det enda "därför" som finns när osunt beteende mot omgivningen upprepas gång på gång, är därför att det är helt åt skogen galet. Normaliseringen är vägen ner i avgrunden.
Alla som levt med en narcissist vet varför man inte lämnar. Hoppet är det sista som överger människan. Och hur i hela friden ska man kunna lämna ett sammanhang, om man under många år nötts ner psykiskt och "hjärntvättats" till att stanna kvar?
De första tecknen på galenskap i narcissistiska förhållanden, visas ofta först efter en lång period av "nästintill perfekt" och "bra förhållande". Förälskelse-perioder klarar de av briljant. Upprätthålla sunt förhållande i kärlek - nej. Tyvärr - de är "too good to be true".
