tänkte skriva här och höra vad ni anser, och om ni ev har några tips på hur jag ska handskas med situationen.
det här blir nog ett långt inlägg och jag ber om ursäkt för det.
när han var singel ( innan sitt första riktiga förhållande) så hade han många tjejer på gång samtidigt enligt egen utsago.
han träffade sen en tjej som han flyttade ihop med och förlovade sig med, dom var fortfarande ihop när vi träffades, det gick rätt snabbt från det att vi träffades tills att dom gjorde slut och vi flyttade ihop.
han berättade då att han aldrig älskat henne, utan att det var typ mer för att inte vara själv, vilket jag redan då tyckte lät konstigt.
i början var han väldigt charmig, köpte blommor, små presenter, uppvaktade mig mm.
nu till dom lite mindre trevliga sidorna jag upptäckt genom åren.
han erkänner oerhört sällan att han har fel eller att han har gjort något dumt.
vill han ha något eller vill göra något så köper han det / gör den saken oavsett konsekvens.
vid diskussioner kommer han med kränkande kommentarer som han senare förnekar att han har sagt, eller så är det jag som har hört fel/ tolkat fel.
får han inte som han vill vid en diskussion så kommer ofta hot om någon typ av bestraffning.
vill bestämma men vill samtidigt inte ta något ansvar.
kan inte acceptera att hans handlingar kan ge konsekvenser.
ser ner på människor som mår dåligt psykiskt, tycker dom är svaga.
har svårt med empati för andra, svårt att glädja sig med andra.
förminskar andras känslor.
det är alltid han som har det svårast/ jobbigast.
vi gjorde slut med brak i somras då han blev tillsammans med en annan tjej.
på en gång blev jag inte vatten värd, vad jag än gjorde eller sa så var det fel, jag var värdelös. samtidigt som den nya blev höjd till skyarna. han hade absolut inga känslor kvar för mig och hade bara stannat det sista året tills något bättre dök upp.
han höll på att sätta mig i en rejäl knippa då han tänkte flytta med henne en bra bit härifrån bara en månad efteråt, jag skulle ha barnen och jobba bara det att minstingen inte är inskolad på dagis än då planen hela tiden varit att han skulle vara hemma med pappa i sommar.
alla praktiska problem som dök upp var min ensak och min sak att lösa.
sen hände något ( vet inte riktigt vad) så han bestämde sig för att inte fortsätta relationen med den nya, då blev plötsligt jag höjd till skyarna och allt hon gjorde var fel.
då ville han fortsätta bo kvar fast vi inte var tillsammans, pga att det var bättre för barnen, lättare för mig att dela ansvaret med någon, lättare med tanke på mitt jobb, billigare mm samt att han inte orkade flytta.
jag gick med på det, mycket för barnens skull men med några villkor.
dels att jag innan en ev flytt skulle få god förvarning för att hinna ordna med allt det praktiska. att han inte skulle ha kontakt med den andra kvinnan då jag kände att vi i så fall bara skulle hamna i samma sits igen om några veckor.
han gick med på det. han ville bli tillsammans igen för känslorna var inte alls borta.
det kom även i samma veva fram att han ljugit för mig om pengar.
efter bara några dagar blev han tjurig för kvinnan i fråga var hans bästa vän och jag tog i från honom hans bästa vän.
vi diskuterade och kom då fram till kompromissen att ha sms kontakt och chat kontakt men inte träffas.
bara någon dag senare så gick han dit, men det räknades inte för det var bara en kort stund ( enligt honom) dessutom så skulle hon försöka igen med sin man så då gällde inte hans löfte för nu hade omständigheterna ändrats.
sen blev det tjat om att han ville gå på en fest med henne, det skulle bli deras sista fest innan hon flyttade för sen skulle dom ändå inte kunna träffas.
jag protesterade och tog upp att han lovat och hans svar var alltid att han skulle flytta för mig kunde han inte leva med som hindrade honom från att festa och träffa vänner.
bara för att nästa dag smöra för han ville bo kvar.
och så höll det på fram och tillbaka under sex veckor, vi gjorde kompromisser som han sen senare pushade mer åt sitt håll och gick jag inte med på det så var det att jag alltid skulle ha det 100% så som jag ville.
till sist fick jag nog, inte bara för min skull utan även barnens. så jag bad honom att flytta. samma dag blev han tillsammans med kvinnan igen och dom dejtar nu fast han bor kvar här.
så fort jag försöker sätta lite gränser så får jag antingen höra att jag är självisk eller så kommer hot om att får han inte som han vill så antingen passar han inte barnen när jag jobbar eller så skippar han att göra en sak som vi har lovat barnen, och jag har återigen hamnat där så allt jag gör är fel, och är jag ledsen och tycker situationen är jobbig så är jag larvig.
jag blir snart tokig på detta, mår dåligt över situationen, särskilt över att försöka hänga med i hans humörsvängningar och tankegångar, hur kan jag göra för att stå ut utan att gå i tusen bitar innan han får egen lgh.
någon som har några tips?
