Empat skrev 2016-11-21 15:06:16 följande:
Jag undrar mer och mer om min partner som jag verkligen tycker om är narcissist och om man kan fortsätta en relation eller bör avsluta. Enligt en test jag hittade har hon flera drag av Narcissism. Jag tänker nämna några av de saker som inträffat och hoppas att det här i forumet finns någon som har liknande erfarenheter och kan råda huruvida man ska dra eller stanna. Eller förhålla sig.
Hon är ofta ute och fiskar efter beröm och även säger berömmet själv med ett "eller hur" efteråt. "Visst var soppan god", "Sånt här är jag bra på" och liknande. Skryter för middagssällskap om hon fått en komplimang av frissan m.m. Hennes behov att vara i centrum är ibland påträngande. Exempelvis överröstar hon och tar över mitt berättande om jag vid en middag berättar om något kul vi varit med om. Det har dock blivit bättre efter att jag påpekat det.
Vi har barn från varsitt håll och sitter jag och pratar med ett av mina barn med stängd dörr blir hon jättestressad och första gången hon var med om det efter det vi flyttat ihop tog hon upp det och tyckte det var jättekonstigt att vi exkluderar henne på ett sådant sätt. Jag stod på mig och sade att mina tonåringar vill nog inte diskutera känsliga frågor medan en nybliven styvförälder står och lyssnar. Jag tror inte hon förstod det dessvärre.
En annan gång blev det bråk efter vi åkt någon timmes bilresa och min dotter som satt fram bredvid mig berättade för mig under resan att hon lyckat bra med några saker. Min partner var upprörd efteråt eftersom dottern vänt sig till mig och inte till henne som visserligen satt i baksätet.
"-Pappa hit och pappa dit hela tiden, jag kände att din dotter exkluderade mig" var budskapet i bråket efteråt. Själv kan hon sitta med sina barn i exakt samma situation utan att reflektera över om jag känner mig utanför. Nu har jag absolut inga problem med att hon kan ha långa dialoger med sina barn. Tycker att det är bra att hon har det.
Häromdagen hände något som följde ett skolboksexempel för narcissism.
Hon fällde en sarkastisk kommentar i syfte att nedvärdera riktad till mig och min son. Det var vid middagsbordet och vi hade haft en trevlig stämning och samspråk och absolut inget framprovocerat. Jag tog upp sarkasmen efter ett par minuter när sonen lämnat rummet. Jag sade att "jag vill inte höra sarkasmer (hon säger själv att det är det värsta hon vet), det var helt onödigt, det får hon sluta med". Hon svarar direkt, något på defensiven, att "ja, det var onödigt".
Sedan går hon iväg och gör annat i cirka 5 minuter. När hon kommer tillbaka går hon till attack, använder mina barn som ammunition, "hur kan du låta de svara dig sarkastiskt". Eftersom jag läst på om narcissism svarar jag inte på det utan säger att "om det nu är sant så har det ändå inte med saken att göra, ta eget ansvar". Då byter hon strategi och säger att jag borde sagt till henne direkt, inte väntat 2-3 minuter, det borde jag tänka på i framtiden. I det här läget förstår jag inte alls vad hon vill eftersom en direkt konflikt inför barnen inte skulle fått sarkasmen osagd. Jag svarar dock att "jag vill inte ha mera sarkasmer i framtiden så jag ska inte behöva återkoppla direkt".
Här byter hon taktik och får de 2-3 minuterna som gick innan jag sa till, låta som en lång period där hon har ångest över att något är fel men att jag håller henne ovetande om vad det handlar om. Sånt mår hon dåligt av
Plötsligt lät det som hon förväntade sig en ursäkt från mig, nu när jag varit så dum.
Det var mycket skrivet men jag har tänkt på det här i några dagar och kan inte släppa det, jag var helt fascinerad efter sarkasmdialogen då jag insåg att händelsen verkligen var schablonen hur en narcissist reagerar när det blir ertappade med att göra något de själva vet är dåligt. Vända skulden till motparten.
Nästa dag bad hon om ursäkt för sitt beteende. Det gör väl inte narcissister?
Det som är jobbigt är att jag inte vet om ursäkt/ånger är äkta eller bara sägs för att hon vet att så gör man. Jag är osäker på hennes empatiska förmåga eftersom jag en gång sett henne avsiktligt såra en för henne obekant person och efteråt sagt att hon kände för att klämma till honom för att hon inte "gillade typen". Personen i fråga hade inte på något sätt gjort något fel mot henne. Hon har även skämtat nedsättande om mig inför helt obekanta människor i avsikt att kortsiktigt få deras välvilja/uppmärksamhet. Personerna blev bara väldigt generade eftersom det var så uppenbart plumpt. Kanske bara tanklöst av henne men det sved.
Till saken hör att vi har det har det väldigt bra tillsammans, tycker väldigt lika i mycket, gör mycket kul tillsammans och jag vill inte mista det. Vi har varit tillsammans i 3 år och bott ihop i ett år. Hon berömmer mig ofta för olika saker och säger att hon älskar mig. Jag har tidigare tyckt att jag haft sådan tur att äntligen träffa en kärlek som även är som en kompis. Nu är jag mer osäker eftersom händelserna radar upp sig, inte så ofta, några gånger per år. Jag kanske är långsint och har svårt att släppa, det läggs på hög. Min partner är delvis medveten om sitt (mitt?) problem och hon ger intrycket att hon vill att jag ska ha det bra. Hon gör även mycket för mig.
Men jag funderar ändå på om det kan bli värre eller bättre och om jag ska bryta upp. Odds för att det blir lyckligt i framtiden?
Jag läser ut en sak ur detta (lång erfarenhet av narcissism i en nära relation), det är att du kan ha missat en viktig grej. En relation med en narcissist aldrig är genomgående dålig.
Tvärtom, det kan vara underbart och man kan känna sig som man dragit högsta vinsten och får det man behöver.
Men - det är de tuffa svängningarna, varvningen av oförklarliga djupa kränkningar, förnedring, lögner, hetsigt humör utan förklaring, omöjliga diskussioner som leder ingen vart, isolering från vänner och släkt du bryr dig om egentligen men inte kan träffa p g a henne/honom etc etc.
Det är det som till slut nöter ner och knäcker den andra partnern. Eftersom hoppet hos den andra partnern (den normala), längtan efter att få det fint igen (det som du sett bevis på kan finnas mellan er), hela tiden upprätthåller den sjuka relationen.
Det tar tid att få insikt, för mig tog det över 15 år....
