Stödgrupp för partner till narcissistisk personlighetsstörning

Jag undrar mer och mer om min partner som jag verkligen tycker om är narcissist och om man kan fortsätta en relation eller bör avsluta. Enligt en test jag hittade har hon flera drag av Narcissism. Jag tänker nämna några av de saker som inträffat och hoppas att det här i forumet finns någon som har liknande erfarenheter och kan råda huruvida man ska dra eller stanna. Eller förhålla sig.

Hon är ofta ute och fiskar efter beröm och även säger berömmet själv med ett "eller hur" efteråt. "Visst var soppan god", "Sånt här är jag bra på" och liknande. Skryter för middagssällskap om hon fått en komplimang av frissan m.m. Hennes behov att vara i centrum är ibland påträngande. Exempelvis överröstar hon och tar över mitt berättande om jag vid en middag berättar om något kul vi varit med om. Det har dock blivit bättre efter att jag påpekat det.

Vi har barn från varsitt håll och sitter jag och pratar med ett av mina barn med stängd dörr blir hon jättestressad och första gången hon var med om det efter det vi flyttat ihop tog hon upp det och tyckte det var jättekonstigt att vi exkluderar henne på ett sådant sätt. Jag stod på mig och sade att mina tonåringar vill nog inte diskutera känsliga frågor medan en nybliven styvförälder står och lyssnar. Jag tror inte hon förstod det dessvärre.

En annan gång blev det bråk efter vi åkt någon timmes bilresa och min dotter som satt fram bredvid mig berättade för mig under resan att hon lyckat bra med några saker. Min partner var upprörd efteråt eftersom dottern vänt sig till mig och inte till henne som visserligen satt i baksätet.

"-Pappa hit och pappa dit hela tiden, jag kände att din dotter exkluderade mig" var budskapet i bråket efteråt. Själv kan hon sitta med sina barn i exakt samma situation utan att reflektera över om jag känner mig utanför. Nu har jag absolut inga problem med att hon kan ha långa dialoger med sina barn. Tycker att det är bra att hon har det.

Häromdagen hände något som följde ett skolboksexempel för narcissism.

Hon fällde en sarkastisk kommentar i syfte att nedvärdera riktad till mig och min son. Det var vid middagsbordet och vi hade haft en trevlig stämning och samspråk och absolut inget framprovocerat. Jag tog upp sarkasmen efter ett par minuter när sonen lämnat rummet. Jag sade att "jag vill inte höra sarkasmer (hon säger själv att det är det värsta hon vet), det var helt onödigt, det får hon sluta med".  Hon svarar direkt, något på defensiven, att "ja, det var onödigt".

Sedan går hon iväg och gör annat i cirka 5 minuter. När hon kommer tillbaka går hon till attack, använder mina barn som ammunition, "hur kan du låta de svara dig sarkastiskt". Eftersom jag läst på om narcissism svarar jag inte på det utan säger att "om det nu är sant så har det ändå inte med saken att göra, ta eget ansvar". Då byter hon strategi och säger att jag borde sagt till henne direkt, inte väntat 2-3 minuter, det borde jag tänka på i framtiden. I det här läget förstår jag inte alls vad hon vill eftersom en direkt konflikt inför barnen inte skulle fått sarkasmen osagd.  Jag svarar dock att "jag vill inte ha mera sarkasmer i framtiden så jag ska inte behöva återkoppla direkt".

Här byter hon taktik och får de 2-3 minuterna som gick innan jag sa till, låta som en lång period där hon har ångest över att något är fel men att jag håller henne ovetande om vad det handlar om. Sånt mår hon dåligt av

Plötsligt lät det som hon förväntade sig en ursäkt från mig, nu när jag varit så dum.

Det var mycket skrivet men jag har tänkt på det här i några dagar och kan inte släppa det, jag var helt fascinerad efter sarkasmdialogen då jag insåg att händelsen verkligen var schablonen hur en narcissist reagerar när det blir ertappade med att göra något de själva vet är dåligt. Vända skulden till motparten.

Nästa dag bad hon om ursäkt för sitt beteende. Det gör väl inte narcissister?

Det som är jobbigt är att jag inte vet om ursäkt/ånger är äkta eller bara sägs för att hon vet att så gör man. Jag är osäker på hennes empatiska förmåga eftersom jag en gång sett henne avsiktligt såra en för henne obekant person och efteråt sagt att hon kände för att klämma till honom för att hon inte "gillade typen". Personen i fråga hade inte på något sätt gjort något fel mot henne. Hon har även skämtat nedsättande om mig inför helt obekanta människor i avsikt att kortsiktigt få deras välvilja/uppmärksamhet. Personerna blev bara väldigt generade eftersom det var så uppenbart plumpt. Kanske bara tanklöst av henne men det sved.

Till saken hör att vi har det har det väldigt bra tillsammans, tycker väldigt lika i mycket, gör mycket kul tillsammans och jag vill inte mista det. Vi har varit tillsammans i 3 år och bott ihop i ett år. Hon berömmer mig ofta för olika saker och säger att hon älskar mig. Jag har tidigare tyckt att jag haft sådan tur att äntligen träffa en kärlek som även är som en kompis. Nu är jag mer osäker eftersom händelserna radar upp sig, inte så ofta, några gånger per år. Jag kanske är långsint och har svårt att släppa, det läggs på hög. Min partner är delvis medveten om sitt (mitt?) problem och hon ger intrycket att hon vill att jag ska ha det bra. Hon gör även mycket för mig.

Men jag funderar ändå på om det kan bli värre eller bättre och om jag ska bryta upp. Odds för att det blir lyckligt i framtiden?

Låt mig gärna få veta om och när Stockholm träffas!

Vi kanske borde ta tag i det och ses en gång innan jul/TS

Hej alla! Äntligen en bra sida med fina inlägg!! Tack! :)

Jag har haft en relation med en kille som passar in på beskrivningen om narcissist och många av härskarteknikerna och de cykler som förekommer. Har inte kompetens att ställa någon diagnos, men det känns inte heller viktigt. Jag vill bara försöka förstå att detta verkligen har hänt och händer.

Vi var ihop ca 1,5 år och det var en berg-o-dalbana med helt underbara stunder varvat med plötsliga vredesutbrott, misstolkningar och felaktiga anklagelser där jag känt mig tvungen att försvara mig och till slut be bryta ihop och/eller be om ursäkt för något jag inte gjort.

Han har ofta anklagat mig för att inte ta ansvar för mina känslor och att projicera på honom. Han anklagar också både sitt ex och sin pappa för att vara narcissister och är själv med i supportgrupper och läser massvis i ämnet. Jag har många gånger tvivlat på mig själv och undrat om hur jag bidrar till tumultet och om det faktiskt är mig det är fel på.

Det jag kommer fram till är att jag på nåt vis blivit besatt av honom. Han såg mig när jag var väldigt ensam (har inte många vänner då jag är rel. ny på orten), behandlade mig emellanåt som en riktig gentleman och fick mig att känna mig älskad. Men hela tiden på hans villkor, när det passade honom. Jag valde att se bort från varningsflaggen som fanns där (och som han också väldigt förvirrande berättade att han såg hos mig). För det kändes så bra i de stunder som var bra.

För 6 mån sen gjorde han slut på ett riktigt elakt sätt, men ändå har jag försökt vara vän med honom. Framför allt eftersom vi forspaddlar båda två, är med i samma klubb och paddlar med samma vänner. Och även om jag är med i en klubb till så stöter man i den miljön på varann ganska ofta. Så jag har strukit medhårs, undvikt hans triggers och försökt hålla honom på gott humör. Och jag  (ja, jag skäms verkligen för detta) måste erkänna att jag får nån slags fix av att höra från honom med jämna mellanrum. Även om det har ett högt pris emotionellt och energimässigt.

Häromdan orkade jag inte svara på hans vanliga "hej, hur mår du?" på FB då jag försöker jobba med mig själv just nu. Det tolkade han som att jag var sur för att han gått ut med våra gemensamma vänner utan att bjuda in mig. När jag inte svarade blev det värre för varje sms/missat samtal och han anklagade mig för allt möjligt hemskt. Han skulle också börja en smutskastningskampanj och berätta för alla vad jag gjort (bl.a. har jag tydligen varit otrogen efter att han gjort slut med mig... visste inte att det var möjligt) och vem jag verkligen är. Har läst mycket på nätet att det enda sättet att skydda sig själv är att inte har nån kontakt, så jag tog bort honom som vän på FB. Han svarade med att blockera mig och sluta höra av sig.

Men igår kom ett sista meddelande där han anklagar mig för att skylla allt på honom, inte klara av att jobba med mig själv (han tycker att jag behöver mycket terapi) och ta ansvar för en fullt fungerande vänskapsrelation och att inte se vad som "faktiskt" finns framför ögonen på mig. Han väljer nu att stänga dörren till framtida vänskap. Vad jag läst på nätet så kan detta vara nån slags bestraffning. Men vad det än är så mår ju människan helt klart inte bra.

Nu ångrar jag mig så jag kan dö att jag inte svarade på hans meddelanden. Jag tror honom när han säger att han kommer försöka vända folk mot mig. Och jag kommer ju stöta på honom i paddelsammanhang förr eller senare och vill fortsätta umgås med våra gemensamma bekanta där. Så att välja "ingen kontakt" var kanske inte så genomtänkt. Känns som att detta kan skada mig mer än om jag fortsatt ha sporadisk kontakt och försöka hålla en viss distans. Kan inte få mig att förstå att han vräkt ur sig så elaka saker och att han kanske har narcissistiska drag. Vad tusan skall jag göra?

Maria