Stödgrupp för partner till narcissistisk personlighetsstörning

Tekla, nu svara jag på din fråga hur jag hanterar detta själv. Jag har blivit bättre med tiden på att inte "engagera mig" i konflikter eller påhopp och låta det rinna av mig samt att sätta gränser. Ibland kan jag även försöka smickra hans ego. På så sätt kan jag oftast samarbeta med exet och behöver inte alltid följa ett superstrikt schema. Men vi har alltid schemat "i bakgrunden" ifall vi inte kommer överens. Men jag vet inte heller om det kan komma en period senare när han kommer vända sig mer eller helt emot mig. Typ om jag träffar en ny eller så. Så jag försöker tänka på att inte involvera mig för mycket. 

Håller med om detta, jag hade turen att träffa en terapeut som hade erfarenhet av att jobba med familjer som tvingats hantera familjemedlemmar med denna störning, det var en välsignelse. Om det verkligen rör sig om narcissism så skulle jag våga påstå att det alltid blir problem i ett samarbete, narcissister har nämligen inte intresse för detta utan ser bara till sina egna behov. Då hjälper en strikt uppdelning och att inte träffas alls.

Barn upptäcker efter hand att något inte stämmer med föräldern. Men till en början kan de inte sätt fingret på vad som är galet. De har ju nte "råd" att sålla bort någon. Som andra part och förälder är det viktigt att aldrig glömma att en person med  narcissistisk personlighetsstörning/el starka drag av det, inte gör någon skillnad på barn och vuxna. Det viktiga för en sådan person är endast och bara att du är "med" dem, inte mot dem. Fyller deras ego och energibehov på olika sätt. 

Håller med om vad anemon1 skriver. Narcissisten behandlar barn och vuxna likna och "fyller på sig" via barnen också. Dock tror jag att de viktigast som barn är att man får vara med sina förälder. Smärtan att inte få vara med sin förälder är större än smärtan som narcissisten orsakar. (Men någonstans finns det ju en gräns för vad man som förälder får göra - fysisk misshandel t.ex.)  Har själv växt upp med en narcissistisk förälder och älskar den personen som min förälder även om jag blir så oerhört sårad och ledsen också över att ständigt bemöta alla dessa konstiga beteenden istället för empati och förståelse. 

Däremot tror jag det är viktigt som den "friska" förälder (jag ser inte mig själv som perfekt på något sätt, har många problem själv, men är ju inte personlighetsstörd i vilket fall) bemöter barnet och försöker stötta de i att pappas beteende är lite märkligt - stötta dem i att stå på sig mot det konstiga. Att det inte är fel på dem.

Fast de säger jag ju inte, utan mer att jag stöttar dem i att jag tycker de har rätt i sin känsla och upplevelse av situationen. De tar upp med mig när de upplever att han gör konstiga saker. Jag kritiserar inte deras pappa framför dem utan säger mer att där tycker jag och pappa olika och jag håller inte med om det osv. Fast jag har blivit riktigt arg på pappan när han berättar om beteenden och grejer han sagt för barnen.

Jag förstår vad anemon säger med att det inte är ett riktigt samarbete, men likväl så kan jag just nu samarbeta. Mitt samarbete med honom bygger ju på att jag ser förbi vissa av hans beteenden och påhopp ibland. Jag försöker se på honom som en 2-åring - han kan inte rå för och hantera alla känslor och gör sitt bästa. Detta försöker jag också förklara för barnen. "Pappa är bara ledsen just nu därför säger han så där. Han menar inget illa. " För det är ju så - han attackerar när han blir sårad av något och inte kan hantera att den perfekta bilden han har om sig själv inte stämmer. Det är inte illvilja, det är oförmåga. Han gör det han kan. 

Jag blir jätteglad när han någon gång uttrycker ledsamhet för mig eller min svåra situation just nu och hjälper mig - det är ett stort framsteg, det kunde han inte innan. Men jag har också förändrat mitt beteende mot honom i och med att jag på något sätt accepterat att han gör sitta bästa och inte kan mer än så här. Innan blev jag alltid arg och attackerade. Så i detta kan vi just nu mötas. 

Dock är jag medveten om att han när som helst kan vända sig emot mig helt och hållet, men jag är ändå glad för det lilla jag nu förstår om honom som jag inte kunde förstå innan. Jag tycker det hjälper mig att acceptera det som varit och hur han är. Det finns liksom någon slags människa där även om det är en oerhört dysfunktionell människa. Men så har vi levt tillsammans länge och har barn ihop, för mig har det hjälpt att inte helt se honom "helt i svart" utan istället göra en mer nyanserad bild. Han har ju vissa sidor som kan upplevas som styrkor. Hade det varit någon annan person än mina barns far hade jag dock gått vidare utan att kämpa. För vinsterna är så oerhört små - jag menar vem hade medvetet velat leva ihop med någon som beter sig som en  2-åring? Jo, naturligtvis människor som mig som är vana vid att behandlas illa, men i vilket fall så håller jag på att lära mig att ta mig ur dessa relationer och mönster. 

Tack för alla råd och att ni delar med er av erfarenheter och insikter - det är så oerhört värdefullt. Det ÄR lätt att se mörkt på framtiden, så klart, och eftersom jag inte har sett så mycket annat än just en 3 årings trots och motvalsbeteende under många år, framförallt sedan separationen blev ett tema, är det just nu nästintill omöjligt att stå positiv och öppen för ett framtida samarbete. Därmed inte sagt att barnen inte skall ha kontakt och umgås med sin pappa - viktigt att poängtera.

Önskar jag något, kräver han det motsatta och oftast något som han vet att jag är emot. Här har jag lärt mig att vara taktisk genom att inte nämna något om mina önskemål utan istället försöka vänta in honom att själv föreslå och sätta ord på vad han vill - något han aldrig tidigare har gjort, ens varit kapabel till. Nästa krig kommer att handla om barnen, som han aldrig har brytt sig om, tagit hand om, försörjt eller vårdat, men som han nu iom separation "ska ha 50% eller mer". Det gör mig livrädd då barnen fortfarande är små och den äldsta har flerfunktionsnedsättning och omfattande vårdbehov. Ni förstår kanske min enorma oro eftersom jag VET att barnet kommer att fara illa om pappan skulle tillåtas vårdnad 50%. Här behöver jag råd hur jag ska gå tillväga för att detta inte skall ske! Min äldsta har livshotande sjukdomar, något jag inte går in på här, så lita på mig när jag säger: pappan har inte förmågan att sköta om barnen utan att riskera den enas liv. 

Vad tror ni - skulle en tvist (att endast tvista om omsorgsbristen för att begränsa umgänget, inte tvista om vårdnaden) trots allt vara värt att ansöka och strida för?

Haft 2 förhållanden med narcessister 10 år med en overt och 4.5 år med en covert (inga barn med dom) och 7 år men en snäll vanlig man. Jag råder dig att akta dig för att visa vad du vill och absolut inte vill, för dom vill orsaka smärta och jävlas. Risken är stor att han kommer kämpa emot allt det du vill bara för att du inte ska få det. Det bästa är ofta att låtsas ointresserad av det man är mkt intresserad av osv att spela med och inte emot för dom vill alltid vinna. Komplicerat! Skaffa en bra advokat, kontakta sjukvården ditt barns läkare med din oro. Mkt bra info finns på engelska på Youtube även länkar till bra sidor/forum.

Stämmer. Har man att göra med en narcissist måste man följa dras kretskort. Det är ju liksom också n stor dl av problematiken. Skönt att att du haft turen att även träffa en vanlig man. Det är nyttigt att kunna få jämföra i verkligheten och få känna skillnaden.

Med risk för att uppfattas som jobbig så tror jag fortfarande att det är bättre att gå den låååånga vägen och samarbeta. Har träffat en kvinna idag som jobbar med destruktiva relationer och som satte ord på det jag upplevt: att när man är rädd för sitt ex så är det naturligtvis väldigt svårt att samarbeta. 

Fattar ditt ex vad som krävs av honom? Har man aldrig engagerat sig i barnen kanske man inte riktigt förstår hur mycket jobb det är. Men det kanske du inte kan säga till honom för att han kanske inte kan förstå eller vill lyssna på det just nu. Du kan också kontakta BVC kring oro om små barn.

OM det blir en konflikt är det bra att allt du gör för barnen och relationen med ditt ex.  finns dokumenterat i journaler. Typ försöka samarbeta - parterapi osv. Om han motarbetar alla dina samarbetsförsök så framstår du i ännu större grad som den goda föräldern. Då vinner du lättare. Knäppa personer måste bekämpas med godhet! Låt inte "ondskan" och det som gör dig rädd vinna! Bättre att framstå som god och att vilja göra det bästa för barnen.  Så även om ditt mål är att ta sig till domstol så gäller det att vara lite taktisk på vägen! 

Jag tror man får känna efter, det är förmodligen beroende på hur knepig personen i fråga är. I fall av renodlad narcissism skulle jag gissa att man måste vara väldigt stark (förmodligen lika orubblig som narcissisten själv) för att klara av att stå upprätt i ett s k "samarbete". Om man orkar kan man försöka, men för mig personligen innebär varje kontakt en hög risk att dras in i manipulationen, lögner och fula trick igen.

Det jag sträckt mig till, eftersom jag tvingats p g a gemensamma barn, är att inte bråka när han gör precis som han vill, bokar in det ena eller andra och rubbar schemat. Man kan se det som en sorts samarbete eftersom det existerar för att inte orsaka onödiga konflikter som drabbar barnen. Jag ser det i tysthet som en förlängning av det förtryck det innebär att leva nära en person med denna störning (eller delar av den).

Det som jag tror är viktigt är att öva upp en enorm flexibilitet inom sig, detta för att stå ut med nyckfullheten och skamlösheten när de rör till i tillvaron för andra, utan att bry sig alls. Att "komma överens" med en narcissist innebär en överenskommelse så länge det gagnar dem på något sätt. Det som just beslutats kan rivas upp på ett ögonblick, enbart för att narcissisten råkar känna för det.
 

Här har vi olika erfarenheter. Jag gick in i sammarbetsmode och upplever att jag fick erkännande tillbaka från mitt ex. Något vi inte lyckades med som gifta. Detta har varit en stor glädje för mig. Jag känner att jag på något sätt höjt mig över honom och hans knep. Min självkänsla är bättre nu. Hans attacker liksom rinner av mig och han ber om ursäkt ibland för sitt beteende. Men jag får spela lite med och gulla hans ego. Fast å andra sidan gör han ibland samma mot mig, säger snälla saker till mig och hjälper mig i den jobbiga situation jag är i. Jag upprätthåller gränser och när han passerar dem påpekar jag det. Jag känner medlidande för honom och förväntar mig inte så mycket av honom utan försöker vara ytterst flexibel när jag kan. Det gör att när jag väl verkligen behöver hjälp så kan jag be om det och ställa krav. Jag känner liksom efter vad som är viktigt för mig i varje situation och fokuserar på att barnen ska få det bra istället för millimeter rättvisa mellan oss. Det lustiga är att jag då får tillbaka utan att be om det. Jag tänker ofta att det är han som har problem och inte jag. Han är tom och kan aldrig få ett riktigt berikande liv och han kan inte längre beröva mig mitt liv som han gjort. Barnen kommer inse också, tror jag i alla fall. Om nu inte någon av dem blir som han.

Som jag tidigare nämnt så kan naturligtvis situationen förändras. Jag är själv lite förundrad över hur det hela blivit och funderar på varför. Kanske en mängd olika faktorer nu som gjorde detta. Alla får känna efter själva vad som går för dem och inte funkar. Jag har fått hjälp med att tona ner lite min stridslystenhet mot honom. Jag hatade honom ett tag för allt han bestämt och kontrollerat. Nu är mycket av hans påverkan på mig över - men faktum kvarstår att vi har barnen tillsammans så måste ju hålla uppe detta spel och kontakt för deras skull. De är små och kan inte klara sig själva utan behöver mig. Jag medlar med deras pappa för att de ska ha det så bra som möjligt. Önskar någon gjort det för mig när jag var barn.

Jag hatar själv att läsa om skilsmässoföräldrar där mamman har hela vårdnaden och säger lite så där självgott: det var den enda möjligheten för mig jag hade aldrig kunnat vara ifrån barnen. Som om jag har ett val liksom. Jag är tvungen att dela mina barn. Så alla som läser detta och inte kan samarbeta med sina ex skit i vad jag skriver om ni inte orkar med att samarbeta. Vi gör alla så gott vi kan i den situation vi själva befinner oss i. Går inte jämföra med andra.

Jag är tvungen att skriva igen för jag känner att jag verkligen inte vill starta någon diskussion vad som är rätt och fel och hur man skall bete sig. Jag vill dela min historia för att den utvecklade sig på ett sätt som jag inte förväntade mig. Jag trodde mitt ex skulle bete sig som en galen narcissist när jag bad om skilsmässa,vilket han naturligtvis i vissa situationer gjorde, men det visade sig att han även hade "goda" sidor - som han inte visade i slutet av vårt äktenskap. Dessa kom fram efter skilsmässan när stridsyxan lades ned.

Jag vill dela detta för att ge hopp till alla tjejer och kvinnor som liksom jag tidigare gjorde: går och funderar på att lämna en destruktiv relation. Gör det! Samla kraft och mod. Det går. Oavsett om ni bryter kontakten helt eller vad som nu sker efteråt så går det att lämna. Du kommer överleva.

Jag trodde inte jag skulle överleva och jag mår på många sätt inte bättre än jag gjorde innan - men jag är fri. Det kommer ta många år att hitta mig själv igen. Men när jag tänker på allt jag kan göra i framtiden och att jag slipper dela den med mitt ex så känns det ändå hoppfullt. Trots ensamhet och utmattning som jag lever i nu. 

Oavsett hur du måste hantera ditt ex man tror jag det är viktigt att fundera över hur man själv vill vara. Vi kan aldrig påverka narcissistens beteende, men vi kan själva välja och arbeta med vår egen reaktion på beteendet. Detta är naturligtvis svårt och den "allmänna rekommendationen" är att bryta kontakt med narcissister - men vi som har små barn måste samarbeta i så hög grad som det nu är möjligt och alla narcissister är olika. Tydliga regler hjälper .

Jag tycker man skall akta sig för att svartmåla allting (som jag gjorde innan skilsmässan) utan försöka ta saker i lugn och ro och inte stressa upp sig alltför mycket (vilket jag gjorde), för det mesta kommer lösa sig även om det är jobbigt och absolut inte på något sätt optimalt. Jobba med att stärka sig själv och söka stöd hos sådana som förstår hur en narcissist är och kan stödja en själv genom processen. Jag upptäckte att jag själv kunde påverka "min" narcissist i vissa situationer genom att förändra mitt eget beteende. Det går inte alltid, men ibland. Kanske kommer även jag minska kontakten ytterligare i framtiden. Men just nu är detta det bästa för mig.