Tydligen inte. :) Jag är tjej strax över 30.
Ett aslångt inlägg med blandade händelser, uttryck mm som jag upplevde under mitt enda år med min ex-sambo som jag flydde från i juni i år. Är lite nyfiken på om folk känner igen sig, om jag överdriver (ja, jag kan fortfarande ha såna tankar)...
Han säger "Det är en bedrift att misslyckas som du gör!"
Han säger "Du är ju mongo!!". Det handlade om dammsugarsladden som jag inte dragit ut tillräckligt, fast det var ju för att jag dammsög där jag var nära kontakten så jag hade inte dragit ut sladden mer för tillfället. Han tog över, tog bryskt dammsugaren ur min hand utan att fråga för han anser inte att jag kan, och då dammsög han längre bort i rummet och sladden tog då emot naturligtvis. Då var jag alltså mongo...
Han säger vid flytt "Du har fler kartonger än jag och allt är skräp! Stör mig." Jag försöker försvara de ägodelar jag har kvar. Han svarar "Bo på en soptipp då!!" Han fick mig att slänga varenda möbel jag hade då jag först flyttade till honom. Jag ville gärna ha hälften av mina möbler kvar men han var väldigt ihärdig. Och jag var nykär och lyssnade på honom och orkade inte heller diskutera mer än jag ändå gjorde. Slängde även massa andra grejer då. Han tycker inte att emotionellt värde betyder något ska jag tillägga. Så jag har med andra ord inte så mycket kvar. Han tjatade dessutom att jag skulle säga upp lägenheten mycket tidigare än tänkt, jag hade från början sagt att jag ville behålla den i sex månader in i förhållandet, men det blev nog två.
Han säger "Så himla dåligt" och tittar på mig med en blick som om han är besviken när jag säger att vi behöver köpa toalettpapper när vi ändå ska storhandla, han menar att jag använt upp pappret själv.
Jag frågade vart han parkerat bilen eftersom vi var på väg till garaget men jag visste att han inte ställt in den för det hade han sagt, gav mig dum i huvudet-blick och svarade inte. Det går inte att fråga honom en så enkel fråga.
Han kom hem från jobbet och vi skulle snart åka och handla. Jag hade svarta vindbyxor och en lila fleecetröja på mig, på vägen till bilen så tog han plötsligt upp det "Va? Har du träningskläder på dig? Varför har du det?" Jag skulle börja säga något eftersom han haft minst en kvart på sig hemma att säga något innan vi gick hemifrån men han avbröt mig med "Inga ursäkter! Du visste jag skulle komma. Vaknade du upp som en treåring idag eller?!"
Jag sa "Jag måste fråga varför man inte kan använda diskmedel i kylskåpet?" för det hade han sagt tidigare och nu var det dags att städa. "Amen asså, kan du ingenting? Var har du varit de senaste 10-15 åren? Har du legat nedgrävd?"
"Du klarar inte av det där" är en vanligt förekommande kommentar från honom till mig.
Jag drog dammsugaren över en list helt normalt men styrkan på suget minskade av det (svag elcentral?), han hörde det och kom in "Du får ju ta det lugnt med grejerna! Den är känslig." Jag sa "Ja, men man ska väl ändå kunna dra den över tröskeln?" Han höjer rösten och säger "Ja men du får ta det försiktigt! Nu säger jag det. Kan du respektera det?!" Jag dammsög sovrummets ytor som man går på eftersom vi om några veckor ska flyttstäda ändå. Tog bara nån minut. Då kom han instormandes igen "Är du redan färdig?! Det där måste du ha gjort jävligt slarvigt." "Ja, jag har dammsugit allt här. Eller hade du tagit under sängen också?" Han har massa grejer där som typ bokhyllshyllor, skruvar och lister så därför undvek jag det. "Ja det är klart! Säger sig väl självt!"
"Ska du gå och bajsa nu igen jävla bajsbebis?!" får jag höra kanske 90% av gångerna jag går på toaletten.
"Tycker du att vi har det bra?" frågade jag en morgon i sängen. "Inte när du gör massa fel hela tiden." Jag höll tyst som för att markera för det är så fel av honom att säga så. Då blev han nog lite orolig och fortsatte "Meeen... du börjar ju lära dig eller hur?" "Nej." "Vadå nej?" "Nej, jag börjar inte lära mig." "Vad?" "Jag börjar inte lära mig det du vill att jag ska lära mig. Jag är... bara till lags. För att göra dig nöjd." Tystnad från båda.
Jag poängterade för en gång skull att jag var duktig på att inte låtsas om saker (när han var på mig och tråkade mig), han bara fnyste och sa "Duktig...?" Säger en hel del om vad han tyckte om mig för det var en så ren reaktion från honom.
Långfredagen: jag åt av mitt påskägg, han sa "Det är inte lördag idag." "Nehe, men varför åt du godis förut då?" "Det har jag inte gjort." "Jo, efter frukosten." "Jaså de, men det var ditt fel." Drog snabbt in genom näsan som han brukar när han ska ha sista ordet. Slutpratat.
Vi gick förbi en pizzeria, han sa att den var bra typ (stämningen ljusnade för en sekund) och jag sa att "Jag och mamma åt faktiskt där när hon var här och hälsade på!", då vänder han bara "Men för fan varför åt ni där?! Det finns ju massa ställen i hela stan som ni hellre kunnat äta på!! Fan så dumma ni är."
Gjorde pizza hemma med italiensk skinka som han gillar, men den skulle man visst ha lagt på efter ugnen och inte ha i ugnen så den var äcklig och luktade spya tyckte han. Han kunde inte äta upp. Jag tyckte det var gott ändå.
Dagen efter åt jag själv resten kall och han sa "Det var inte gott va...?" "Jo, men det är klart att den hade varit godare varm." "Varför har du inte värmt den då?" "För då hade du klagat på att det luktat spya i hela lgh." "Tack älskling. Braa, du börjar lära dig..." var hans kommentar på det.
Han kan ibland säga "Men vad gör det, hon är ju snygg!" och drar snabbt in genom näsan när vi ser en tjej på tv t.ex. Jag tror helt klart det är för att han vill skapa osäkerhet för mig om mig själv.
Kvällen 12/4: han kom hem, tittar inte på mig, jag säger "Det blev ingen klippning idag heller?" eftersom han tänkt han skulle ha klippt sig efter jobbet under flera dagar. "Nej, en jävla fitta behövde hjälp med sin dator så hann inte. Jävla fitta." Jag säger "Ska vi ta det sista av köttfärspajen som middag?" "Ja, vi får väl ta skiten." Jag serverar honom vid soffbordet. "Tack älsking, det hade du inte behövt göra. Satte mig bara här för att..." Han mumlade nån ursäkt som jag inte förstod. Vi ser nåt program typ 112 - på liv och död och han säger att "Kvinnliga poliser kan de ju inte skicka, de inger ju ingen respekt. .... *slår ett getöga på mig som stirrar lite oförstående på honom för att se hur han ska ta sig ur det illa han just hävde ur sig* Jaa, som polis alltså inger de ingen respekt" fortsätter han och drar in genom nästan. Efter maten börjar han prata om sitt jobb som han inte hinner med, allt kan krascha (datorer) eftersom det är gamla skitgrejer, han är så jävla förbannad och de i ledningen på företaget är bara totalt inkompetenta idioter. Redan på vår första dejt pratade han om sina inkompetenta chefer. Någon gång häremellan pussar jag honom på kinden för att lugna honom. Vi ska på bio på fredag så jag frågar om hans kompis med tjej ska med. Nej, han hade inte frågat dem därför att det finns chans att de vill hitta på annat också efteråt som kostar och vi har ansträngd ekonomi pga vårt nyligen gjorda husköp. Det hör till saken att dagen innan hade han tillsammans med dem köpt biljetter till hockeyn för de tre veckan därpå... jag skulle jobba så kunde ändå inte då. Och så säger han "Synd vi måste åka till ****** (staden där mina föräldrar bor) på måndag". Det var påsk och det hade varit bestämt sedan länge, han har inte varit där sedan julafton. "Varför då?" frågar jag. "Det kostar så jävla mycket pengar" blir svaret. Jag reagerar lugnt, säger att jag ska kolla upp tåg. Tåg kostar 179:- berättar jag. "Hm, ja men det var ju inte farligt" säger han. Inget mer om det just då. Svär och domderar resten av kvällen och är förbannad på domarjäveln på hockeyn osv. Säger även att han inte mår bra pga att inget tekniskt fungerar både hemma och på jobbet. Han vill gå och dö pga det. Blir asförbannad på sin Ipad och teven, vill slänga dem i väggen. Senare under kvällen tar jag upp det här med tåget, jag måste ju veta om jag ska boka biljett. "Det säger jag inte, jag säger bara att det är billigare." Jag inser att han vill få mig att ta beslutet att åka själv.
Jag var en "jävla fitta" när en kruka som han höll i gick i kras. Bakom den stod en rund bricka som började rulla när han tog bort krukan. Jag var inte med på händelseförloppet men när han sa att jag skulle ta brickan så reagerade jag normalsnabbt och tog den men tänkte jag skulle skjuta den åt sidan och lägga den på bänken, bara det att där stod en matlåda som jag inte såg som han såg så därför höll jag på att ta ner den med brickan. Då tappade han krukan och allt var mitt fel och han var rasande.
"Det är du som får mig att göra så här" har han svarat när jag frågat varför han är/gör så här.
Hora fitta luder är på "skoj", när jag säger att han inte får säga det till mig så säger han "Du bestämmer inte vad jag får säga".
Han har aldrig sagt förlåt förutom för enkla grejer som det ändå kvittar om han säger förlåt för, t.ex. när han fiser bredvid mig i soffan.
Om jag får hostattack i sängen, var sjuk, när han håller på att somna blir han arg och irriterad, jag försöker självklart ändå så långt som möjligt hålla tillbaka, enormt jobbigt för mig.
Vi skulle sätta igång diskmaskinen och jag hade en sportflaska jag väldigt gärna ville diska ordentligt för en gångs skull, han pusslade in resten av disken (för det är bara han som kan) och förstod att jag gärna ville ha med sportflaskan i disken men vände det som om det viktigaste var att jag inte skulle få min vilja igenom, blev arg, kastade den i diskhon och sa att JAG hade nåt syndrom typ kontrollbehov eftersom jag så gärna ville ha med den (den hade fått plats så det var så jävla onödigt med hans reaktion).
Jag hade en mardröm och lät (skrek inte), då skrek han "men för faan!!" och frågade inget, suckade, vände sig irriterat om i sängen, tröstade ej, var så kall.
Om vi ska pussas/kyssas, utövar han ibland makt genom att säga "Din kåta lilla hora" när våra läppar är nära, jag drar mig då undan och säger "Då blir det ingen puss", då säger han "Vad bra, det är ändå inte jag som vill ha en puss!" och skrattar.
När jag sminkat av mig: "Varför sminkar du av dig? Man blir ju rädd..."
Han säger "Fattar du inte?!" Jag är blåst och blond, gör skäl för min hårfärg.
"Ännu ett misstag..." säger han med eftertryck, påminner mig gärna vid minsta lilla fel jag gör.
"Det fattar inte du ändå!" säger han ofta när vi tittar på engelskspråkiga serier och filmer och det är skämt. Han vill bara förminska mig. Jag har jobbat på resebyrå där man ofta ringer till utländska flygbolag, hotell och rederier och pratar. Och jag ser gärna film på engelska utan text.
Nu säger han "Var jag full när jag sa det?!" om faktumet att han i början av vårt förhållande sa att han kände så mycket för mig att han ville gifta sig med mig, det var tydligen inget han känt av förut.
Jag sa "Du skulle säkert inte bli ledsen om ****** dog." Min älskade kanin var dålig just då och han klagade på någonting som hade med kaninen att göra. "Nej, det skulle jag inte" var hans svar. Några dagar senare dog min kanin och jag vågar knappt tänka på möjligheten att det inte var pga hälsan utan att han fick "hjälp på traven" från min sambo. Men nej, jag släpper det! Hade jag varit singel hade jag kremerat min lilla kanin separat. Men det var inte ens något jag tog upp denna gång, han hade aldrig tillåtit det. Än idag har jag ångest för att jag inte är nöjd med hur min lilla älskling hade det i sitt liv efter att jag träffade denna narcissist (det var extremt högt bioljud ofta i lägenheten så golvet hoppade och dörrarna skorrade pga Hans ljudintresse, extremt olämpligt för en känslig kanin) samt att det inte blev något värdigt efter hans död heller.
Han utropade "Vad har du gjort på badrumsgolvet? Fullt med fläckar. Ser du inte sånt?" Jag går in och kollar, då är det genomskinliga stänk från hårspray han menar. Jag hade för några timmar sedan sprayat håret. Får man en bild av hur pedantisk han är?
"Ta inte på nåt med dina flötiga fingrar" säger han för att det är rostfritt i köket och det blir fingeravtryck, själv har han specialfingrar som inte avger avtryck, hans specialfingrar och specialsaliv gör att han inte behöver tvätta händerna efter att han ätit snacks...! Jo, han sa så.
Jag hade köpt honom en parfym för 800:- i födelsedagspresent som han önskade sig. Det var en exceptionellt fin flaska så när han packat upp den ville jag efter en stund titta på den. "Ska du verkligen ta i den där med dina flötiga fingrar?"
Han säger "Jag får ju hela tiden förklara saker som en vuxen person ska kunna". "Jag är omogen och ett barn, han är den enda vuxna!" tycker han.
"Du är precis som barnen!" (han menar sitt ex barn som han varit en del av i många år) och han bör ha barnlås på saker eftersom han har mig hemma säger han.
"Måste man hjälpa dig med allting?!" säger han. Känner mig så värdelös hela tiden för han säger det utan att jag hinner försöka själv.
"Lös det bara" säger han ibland när jag uttryckligen ber om hjälp med något och så lämnar han mig ensam.
"Du ska springa till jag säger stopp" säger han när jag pratar om mina löpplaner som jag ser fram emot när vi flyttat till huset, han tycker att det jag planerar låter värdelöst och futtigt, otillräckligt.
Jag undrade om vi kunde gå på kostnadsfritt fackmöte om samboavtal och sånt, han sa blankt nej. Några dagar senare var han eld och lågor för att en kollega tipsat om fackets samboavtal... påpekade då att det var det jag talat om. Han svarar surt "Vi behöver inte gå på nåt möte, mallarna finns på nätet".
Lockar mig med "Duktigt älskling, bra gjort" för att snart igen "Men vad fan har du gjort?!" Varmt - kallt - varmt - kallt.
Jag har synfel och använder glasögon. När vi flyttpackar hittar jag mina fejk Ray Bans solglasögon och går till honom, frågar om han känner nån som vill ha dem. "Vadå? Dem ska du ju behålla?" "Men jag har ingen användning för dem." Han blir irriterad "Du behåller bara skräp, slänger sånt som kan komma till användning." Jamen NÄR kan jag använda dem?" Han vet om att jag nyligen varit hos optiker och fått sträng rekommendation att jag inte ska använda linser för jag har irriterade ögonlock. "Du kanske har linser." "Men jag har ju inte det längre!" Jag vänder mig om, suckar och går.
Den här situationen hade lika gärna kunnat bli tvärtom om jag gått till honom och sagt "fasen vad glad jag blir, hittade mina Ray bans!" "Vafan, de där är ju inte ens äkta, få se..." Han hade tittat på dem med negativa ögon och sagt "Äsch, kasta skiten!!"
Öööhj släng inte upp dörren sådär!! Det blir ju märken! säger han med höjd röst fast det är absolut ingen hård smäll när jag stänger sovrumsdörren
Han tycker att jag passar till jobb som städerska därför att jag "klarade av" att byta lakan i sängen själv.
Han tycker samtidigt att mina jobbambitioner är under all kritik trots att jag gillar och är nöjd med mitt arbete (stationerad väktare på ett hotell) som jag fick i samband med att jag flyttade till honom i somras.
Om mitt jobb som jag gillar har han sagt: "Du gör ju ändå ingenting där, du vill bara lalla runt"
Han verkar inte svartsjuk, men visst har jag fått en del pikar om att jag kanske pussar eller suger av nån när jag är på jobbet.
När jag vill vara nära och t.ex. pussas drar han sig tydligt undan men när det är tvärtom och jag drar mig undan så blir han direkt ifrågasättande/sur/anklagande
Det är ett skitmärke på nya cykeln jag köpte, behöver knappt låsa den "för ingen vill ha den ändå", hans är däremot eftertraktat och stöldbegärlig för det är ett välkänt märke, vi köpte dem samtidigt.
Min gångstil är som en skridskoåkare, han härmar mig. Kan avslöja att jag inte går som en skridskoåkare.
Han stör sig på mina pekfingrar som är torra/fnasiga. Eh, what? Det är så konstigt vad han hittar på och stör sig på.
Han kallar mig svetthög och tycker jag har handsvett (då drar han undan sin hand). Jag har aldrig lidit av handsvett.
Jag luktar äckligt, är ofräsch, smutsgris säger han.
Han tycker att jag har en äcklig leverfläck på halsen (den är liten) och en böld vid örat (det är en liten utbuktning typ 3 mm i diameter)... ytterligare petitesser för att hitta fel på mig.
Mitt "hål" (han sa så) sitter för långt bak när vi skulle ha sex...
Han ger mig subtila kommentarer om min vikt
Han tycker inte jag har bra klädstil
Jag ska inte ha synliga läppstift
Jag har fel mailadress, man ska ha hotmail.com eller nån annan av de största.
Jag hade rengjort hans tjocka bäddmadrass från äckliga gamla gula fläckar, tog bildbevis, men nähe, det var inte rent enligt honom.
När jag sagt att jag inte mår bra avfärdar han det
Jag orkar inte längre säga emot honom, slänger t.ex. saker jag gillar pga hans tjat
Jag är alltid lipsill/dramaqueen/bölare vid gråt
Han säger att jag överreagerar hela tiden
Vi skulle laga mat: jag råkade ha i fel fett i långpannan, jag råkade vända köttet för snabbt i stekpannan, jag föreslog att vi skulle frysa in resterande köttbitar i folie för att separera dem... nej, de skulle frysas in i plastpåsar, allt var fel!!! Enligt honom.
Pyttipanna låg framme på diskbänken när han kom från jobbet och blev rasande för det, den var där sen nån kvart för jag hade till dess trott vi skulle äta det och ville tina den lite.
Jag väljer alltid fel recept, jamen det fattar du väl att du inte kan ha parmesanost på gratängen??!, tining i kylskåp är livsfarligt, ibland ska man läsa på pastapaktet för antal portioner men på annan pasta ska man bara veta hur mycket man ska ta mm mm
Vad jag än gör misslyckas jag alltid. Köper hem fel sorts olivolja, hyvlar osten på fel sätt, jag städar inte på rätt sätt, eller vattnar blommorna rätt. Jag ?klarar inte av? att göra saker rätt enligt honom. Jag ifrågasätter mig själv, tvivlar på det jag vet. Och jag har liksom varit singel så länge jag kan minnas och klarat mig utmärkt!!
Möbler och inredning, allt är på hans villkor, jag behöver ju hjälp med det eftersom att jag inte kan sånt säger han (inredning är ett stort intresse för mig)
Huset vi köpt som jag belånat hälften av är för mig som ett hotell. En gång när han var på jobbet hängde jag upp min prydnadsfågelbur i ett hörn. Det enda i prydnadsväg som var mitt. Han kom hem och det första han ser är den, han säger lugnt men bestämt: "Du vet om att den där inte passar in här va?"
Jag "tjurar" alltid, det var tidigt han började säga det.
Jag behöver gå SFI (tvärtom då jag är väldigt duktig på svenska, favoritämnet i skolan, gått skrivarkurser, bodde typ på biblioteket när jag var barn)
Jag är inte närvarande eller delaktig tjatar han om, jag vet egentligen vad de orden betyder men aldrig när han säger det. Jag tassar ju för fan på tå! Är alltid på vakt och försöker stödja honom i allt.
Han förväntar sig att man ska göra saker exakt som han gör för det är det enda rätta sättet
Man ska inte spilla/göra bort sig, det gillar han inte
Man hinner ofta inte med honom, man ska fatta direkt, annars blir han irriterad
Jag är ett mähä, hjälper honom ej, han får göra allt själv, i synnerhet med lägenhetförsäljningen/husköpet säger han, men som sagt... jag vet ju hur beredd jag är hela tiden på att hjälpa honom så långt jag bara kunde.
Han litar inte på mig efter parkeringsbromsknappen jag glömde trycka på i hans bil, och ja det var ju fel av mig, dock hände inget, bilen stod på plan mark. Anledningen till att jag glömde den var stress (juldagen). Det här har blivit en anledning till att aldrig lita på mig. Han har sagt att han inte litar på om jag kommer kunna vara mamma. "Du kanske glömmer bromsen på barnvagnen i en backe." Tack gode Gud för att jag aldrig hann bli gravid med honom!
Säger "svikare" om mig när jag ska gå och jobba (jobbar natt 75% så går hemifrån kl 21:30). Men jag trivs på mitt jobb och bättre lön kan jag inte åstadkomma. Att leva med honom kräver sin lön.
Ohälsosamt negativ typ jämt; går man på bio så är biostolarna osköna, biofilmen dålig, bioljudet dåligt, snacksen dyrt...
Svär och säger fula ord om saker och ting väldigt mycket
Han har börjat tala egoistisk, det är hans tv osv
En gång har han använt "the silent treatment" mot mig
När jag har gråtit har han lett ibland
Han har alltid rätt, jag har alltid fel
Han säger vad jag ska tycka, tycker jag inte så är jag kocko
Han har egna regler, t.ex. jag får inte fisa, han får "Det är bara jag som får..." säger han om olika saker
Plötsliga humörsvängningar från glad till vrede och tvärtom, har känner ingen ånger, sopar under mattan
Jag skäms för hur han beter sig mot mig
Jag känner att han ser ner på andra
Han ger mig ofta en väldigt förvirrande blick av avsky/sårad/är du dum i huvudet?/eftertänksam/dröjande
Han vänder snabbt i tycke, man blir förvirrad
Han manipulerar genom att säga att "men det har jag ju för fan sagt hur många gånger som helst!!" och ibland säger han tvärtemot sig själv, man blir förvirrad
Han har kontroll, såg att jag bytt lösenord på mailen, om jag slängt något i soporna, vad man tittar på på tv-skärmen (datorn är kopplad dit), han ser och hör och känner ALLT
Han blir extra svår vid stress
Han är snål på nåt vis, noga med att jag inte ska tjäna mer på honom, bjuder inte gärna vilket jag däremot gör
Han har typ inga vänner, en har han för att han får specialpris på deras gemensamma intresse ljud & bild genom honom, och en har han för tävlingssyfte i pingis, bowling, biljard typ (han älskar att tävla, tävling är liv och död)
Vi var på släktträff hos min moster i höstas och han kommer inte alls ihåg något om min släkt nu, han bryr sig inte för fem öre, "Vem är *****?" "Jomen, det är ju mammas tvillingbror som du satt och pratade med, du tyckte han var lite jobbig." "Mm, näe, jag kommer inte ihåg."
Han försöker tvångskyssa mig trots att jag kniper ihop munnen. Detta var efter jag fått reda på otrohet. Han respekterar mig inte annars heller.
Blåljuger om otroheten med sitt ex helt kallt.
Han blev sur för grönsakerna jag hade gjort inordning för grillningen... vad är det att bli sur för?! Hade ju bara jobbat för att det skulle bli en fin grillning med röror, majskolv, marinerad svamp och baconlindad sparris typ. Alltså för han skull, för att det skulle bli extra gott och inte bara en tråkig köttbit.
Vi var på IKEA: vid lägenhetsförsäljningen skulle det stylas och stylisten gav oss en lång lista på grejer att köpa. Vi hade en enda kväll på oss att inhandla grejerna innan fotografen skulle komma. På IKEA var vi alltså, vad jag än gjorde var det fel, han var ursinnig på mig, jag grät öppet slutligen, personal såg säkert, och när vi äntligen kom ut till bilen kunde jag inte öppna bagageluckan ute på parkeringen för jag darrade så mycket av stress och var helt blockerad i hjärnan. Det var alldeles fruktansvärt. Jag var nerfimpad långt under sulorna.
Vi var nånstans i Sverige och skulle hämta hem ett biosystem han köpt av en privatperson. Lång historia kort, det var skrymmande grejer i bilen och jag fick sitta obekvämt, av samma anledning dubbelkollade jag min handväska så den var med men troligen var jag ur bilen en gång till för jag dubbelkollade den bara en gång. Nåväl, när vi åkt fem min hemåt så får jag ett samtal från en tjej som hittat min plånbok där vi nyss varit. Ojjj! Så jävla typiskt och vad jag inte behöver detta just nu for genom mitt huvud. Kände direkt hur irriterad han skulle bli så jag försökte på nåt lättsamt men säkert stressat sätt säga att vi måste vända om och hämta den. Då blev han jättearg på mig och ville slå mig i ansiktet. Jag stelnade till och stirrade bara på honom med frågande förskräckta ögon. Jag undrade liksom om han var allvarlig. Han slog mig aldrig. Vi vände om. Tjejen som hittat plånboken var så glad och trevlig men direkt när jag gick tillbaka till bilen var det den tunga sinnesstämningen igen.
Tog upp vad han sagt någon månad senare då vi skojade i soffan och han sa att jag slogs, men då sa han att det inte är samma sak att säga det som att göra det och att han hade sagt det för att jag var så klantig.
Den händelsen fick mig att på allvar resa mig ur helvetet.
Jag har fått blackout och hjärtklappning av hans uppbrusande (vi låg i sängen, jag var hemkommen från jobbet och astrött, han skulle stiga upp, jag hade fått lön, jag hade den strikt planerad men han gjorde plötsligt utfrågning därför att jag skulle spara 8000:- pga nya huset vilket han inte nämnt nåt om). Jag kunde ju inte det. Fick blackout och kom inte ihåg vad min lön skulle gå till. Han bara va, va, va?!? och pressade sjukt hårt, tog några minuter innan jag kom ur blackouten, och sedan kunde jag redogöra för vad min lön var planerad åt.
Första gången jag blev chockad över hans vrede var på utlandsresan -16 med handdukarna vid poolen som jag skulle gå ner och lämna, kom upp och sa var jag lagt dem, var tydligen totalt fel och han var som förbytt, halva veckan var fruktansvärd tycker jag.
Vi skulle till storstaden för hans julklapp (en stor konsert), hans bil gick sönder och vi fick en hyrbil, han blev rasade för att jag inte kunde hyrbilens knappar, hade jag suttit i den där bilen själv hade jag löst det men jag vågar absolut inte testa mig fram inför hans ögon som endast ser fel och det snabbt, jag grät förtvivlat, sa faktiskt att jag hatade honom, jag ville ärligt talat bara bli avsläppt på motorvägen och komma bort från honom.
Vi skulle till återvinningsstationen men han kom inte ihåg hur man körde. Han försökte kolla Google med sin telefon, jag hade ingen surf kvar på min för han hade "hjälpt" mig med det där och surfen hade minskat. Det gjorde honom riktigt ilsken plötsligt, han sa att jag bara porrsurfarde hela nätterna på jobbet och att det är därför jag inte hade surf kvar och kunde vara till hjälp, slutligen började jag hysteriskt skratta för han var så sjuk mot mig, jag började få nog, då tvärnitar han extremt in på en sidoväg och stannar abrupt för att chocka mig. Han som älskar sin bil, förvånar mig än idag att han behandlade den så.
Jag var ensam hemma och använde dammsugare/tvättmaskin, det blev strömavbrott, jag satte på elen igen för att testa om det gick. Han såg från jobbet att datorn var av här hemma så han anade genast att det varit strömavbrott och han fick för sig att jag inte satt på elen "klarar du inte det?!", men det hade jag som sagt. Lät tvättmaskinen gå och struntade i dammsugaren. Lite senare var jag ute och gick för att hämta min cykel från service när han hörde av sig. Då var jag dum i huvudet för att jag gått hemifrån utan att sätta på strömmen osv. Men det hade jag ju... Det visade sig att han hade fel eftersom han sen såg att routern hemma var på från jobbet. Inget förlåt från honom utan han bara pekar på att han sagt tusen gånger att man inte kan tvätta/dammsuga samtidigt, allt var mitt fel.
Han shoppade bröllopskläder med exet två dagar efter att jag flyttat in, ingen förståelse för min chockreaktion då detta var något jag sett fram mot att göra tillsammans och vadå umgås så med sitt ex?! Jag hade gett upp mitt liv, flyttat till honom, älskade honom, var nykär, vi skulle gå på min kompis bröllop. Anledningen att han gick med sitt ex var att hon kunde sånt där och jag har ju ingen smak.
Tycker som sagt inte att jag har någon smak, han säger det öppet till andra
När jag skulle komma hem från en veckas tjänsteresa där jag ville ha så lite med mig som möjligt så bad jag honom ta med ett par skor till en restaurang vi skulle ses på direkt då jag kom hem med tåget på kvällen. Att jag bad om det var för mycket. Han blev arg för att jag inte planerat att ta med skorna.
Nån gång (av alla de gånger) han utlöste ett bråk så bröt jag desperat förlovningen och tog av ringen, då sa han att "du gör alltid så, överger mig när jag behöver det som minst!" Det var ju han som blivit arg på mig precis nyss för något som var så sjukt att jag bara kände att jag var tvungen att bryta förlovningen. Var så ledsen pga av vad han sagt. Har inte tagit på mig ringen sedan dess. Han hade inte haft på sig sin pga allergisk reaktion på flera månader. Men några veckor efter denna händelse började han använda sin igen. Men inte jag. Han ignorerade att jag brutit.
Jag kan inte ens köpa en handdukskrok eller en liten vas att ha på handfatet, det tillåter han inte. Men han köper svindyra lampor utan att fråga och jag ska vara med och betala... när jag säger nej svarar han med "det bestämmer väl inte du". Det här är i slutet av vår era och jag ger mig inte, tänker inte betala. Han blir irriterad, får svart i blicken.
1/5: Mitt jobb ringer jättesent pga kris på jobbet, jag måste jobba ikväll. Har verkligen sett fram mot ledigt äntligen men ställer upp så klart. Han sitter bredvid och pushar "ta det, ta det!" Han vill visst att jag ska jobba och tjäna pengar nu. Sedan börjar han säga att jag ska ta alla pass mellan denna natt och då jag egentligen ska börja jobba. Jag jobbar varannan vecka, alltså 7:0. Vi har precis flyttat. Ska jag jobba VARENDA natt menar han??! Jag går till ett annat rum för att slippa hans tjat och pratar klart om denna natten med jobbet. De frågar inte om jag kan ställa upp mer så det är skönt. Kan inte hålla mig, går ut igen och gråter inför honom, är helt slut. Jag säger "Jag hade inte tänkt säga det här men jag måste. Jag vill inte vara här. Vill INTE vara här. Tyvärr upptäckte jag det efter vi skrev på för huset och du sålde lägenheten. Du misshandlar mig psykiskt varje dag. Du har dödat all kärlek jag hade för dig. Det är borta!" Han ignorerar och börjar fråga om varför de behövde folk ikväll. Jag går in i sovrummet, ställer mig på knä på golvet med kroppen över sängen och biter mig i läppen, gråter. Försöker svara på hans onödiga dumma frågor om jobbet. Jag säger "du har svårt att prata om känslor vara?" "Nej" och så fortsätter han. Jag går ut till honom. "Hörde du vad jag sa förut?" Han höll sig lugn och sa ja och vi pratade lite. Jag sa att han kan väl inte heller må bra? "Det är påfrestande men sedan jag börjat tänka att jag måste göra allting själv och inte räknar med dig så går det lite lättare" säger han. Jag sa att jag går hos psykolog. Verkade ta lite på honom. Jag föreslog att om han tyckte det var jobbigt kanske han också vill prata med nån. Då erkänner han att han gjort det förut. Jag låtsades som ingenting (fast jag vet, annan historia) och frågade varför. "För att jag har problem med min ilska" säger han. Jag fick något slags hopp där och innan jobbet blev det lång kram oss emellan.
IKEA: jag skulle gå tillbaka med kundvagnen efter vi lastat över till bilen. Såg inte skylten kundvagnsparkering mitt på P utan gick tillbaka till entrén och ställde den utanför, inte så långt. Han i bilen såg detta och försökte ringa mig men jag hade på ljudlös. När jag kom tillbaka till bilen var han asförbannad dels för att jag inte sett kundvagnsparkeringen som var närmast och dels för att jag inte svarat. Han skällde och skällde. Vi åkte bort några hundra meter till en stor mataffär där vi skulle handla men vid det laget var jag så ledsen att jag sa att jag inte kunde gå in sådan i affären. Då kastade han sig in i bilen och bara "Uuut!! Du får gå hem." Jag som kände enbart hat för honom där och då blev lättad och öppnade genast bildörren. Men då tog han tag i min arm och sa "Jag skojade bara. Det är inte schysst" Jag tittade honom i ögonen, sa typ "Jaså?" och gick ur bilen. Grät en halvtimme på en toalett innan jag började gå hem. Tog en och en halv timme men var så skönt att slippa honom! Ville aldrig komma hem. Han sms:ade förslag på buss men jag skrev bara "Jag går så det är härligt!" Och han skrev att han gärna hämtade mig om jag ville. "Nej tack" blev svaret på den. Väl hemma hade han sopat allt under mattan, nämnde inget mera.
19/5 fredagkväll: Några dagar efter jag fått reda på otroheten (annan historia). Försökte i alla fall och lagade hemgjorda hamburgare för att han skulle bli glad. Ett steg innanför dörren och han säger att dörrmattan är våt. Visar sig att luftvärmepumpen ovanför dörren droppat. Han blir sååååå arg för att jag inte upptäckt detta under dagen och löst problemet. Jag kan ingenting, måste börja tänka, vi har hus, det kan bli enorm vattenskada, jag lallar runt i en drömvärld osv osv. Jag hade sovit på dagen och ställt mig och lagat mat. Hans anklagelse var totalt tagen ut luften!!! Gråten öser ur mina ögon, jag skriker frågan vad hans föräldrar gjort mot honom i barndomen, har de slagit dig eller vad? "Vad har det med saken att göra?" Förvånande svar tycker jag... Han är svart i ögonen och
skäller. Han säger att det är viktigt att ha koll på sånt här. Jag pekar på det osynliga bandet mellan oss och frågar "är inte det HÄR viktigt?!?!" Han härmar med ful min och förlöjligar mig. Jag säger att jag tyvärr hatar honom. Han säger att jag får skylla mig själv när jag är så ledsen. "Är det mitt fel?!?!" säger han argt. Ööööh, är det MITT fel tänker jag...... Gråter verkligen i flera timmar, tårarna fortsätter komma. Den gången väntade jag mig fysiska slag, jag öppnade mig liksom för det så jag inte skulle bli chockad.
18/5: Jag har aldrig startat en gräsklippare, samlar mig hela dagen och preppar honom vis sms så han vet att jag vill ha hjälp med det när han kommer hem. Går sådär sen på kvällen. Första egna försöket klarar jag inte så får olyckligtvis be honom en andra gång. Han blir elak. Jag säger: Kan du sluta få mig att hata dig så mycket? Han säger "Du har en hel trädgård att sköta... Man kan inte lata sig när man har hus."
Han var en helt annan person i början, sa att han skulle tänka på att jag föredrog fullkornsprodukter, han höll min hand ute, han sa att han ville gå promenader tillsammans vilket jag gillar, jag var ögonsten, ängel och prinsessa... han stöttade, peppade och beskyddade i överkant. Nu kallar han mig aldrig något sånt, jag får inte köpa fullkornsprodukter och vi har aldrig gått på en promenad tillsammans eller handihand...
All min energi sugs ut!
Känner mig väldigt stressad av det här rent fysiskt, kan även ha med sömnen att göra då jag jobbar natt (förvärras)
Jag har blivit svältfödd på positiva kommentarer från honom så att jag för minsta lilla glömmer alla hårda ord och allt jobbigt.
Hade för första gången en gammal vän på besök i vårt gemensamma hem i mars. Nån dryg månad senare då jag bestämt mig för att lämna så ringde jag henne och det var första fångenskap pratades vid sedan vi sågs. Jag berättade hur illa det var och att jag kämpar för att komma ur det här. Hon sa: Du var inte hela du, gnistan fanns inte där. Du hade inte friheten som alla människor ska ha. Du sa att "det finns de som har det värre, de som blir misshandlade". Jag själv har inget minne av att jag sa så till henne, det var chockerande att höra.
, vi förstår. Vilken del av landet bor du i?