Stödgrupp för partner till narcissistisk personlighetsstörning

Har lämnat en man med tydliga narcissistiska drag i slutet på förra året. Vi hade varit tillsammans ett ganska bra tag innan vi valde att flytta ihop. Ganska fort blev det riktigt dåligt mellan oss då han inte längre var samma människa som när vi bodde isär, nu märkte jag mer tydligt hans beteende.

Jag började ifrågasätta väldigt mycket han sa och gjorde då det blev så uppenbart att han försökte mindfucka mig, han försökte blockera eller avleda mig i diskussioner, få mig att tvivla på mig själv som person, han förnekade sådant som hänt och som sagts och lade över allt ansvar på mig när vi inte var överens. Han kunde säga två väldigt motsägelsefulla saker i en och samma mening för att sedan totalt förneka det när jag ifrågasatte det. Han anklagade och skuldbelade mig, kritiserade mig och var fördömande mot mig som person och mina fritidsintressen.

Jag kom på honom att i smyg och bakom min rygg gå igenom min mobil, min dator, min post vilket han förnekade till en början, trots att jag så gott som kom på honom med min mobil i sin hand. Han vägrade be om ursäkt eftersom det var mitt fel, det var jag som drivit honom till det, det var jag som hade något att dölja, han hade bara inte funnit det ännu. Efter separationen så har han systematiskt kontaktat mina vänner och min familj och försökt svartmåla mig. Han ringer till människor han vet jag har träffat via mina fritidsintressen, gråter ut hos allt och alla som han tror jag har någon form av relation till och försöker svartmåla mig. Han startade en messengergrupp med några av mina bästa vänner där han skrev om mig, gissar att han antagligen ville försöka vända dem emot mig och få sig själv att framstå som den allsmäktige, självklart var det ingen av mina vänner som hade lust att skriva något i den gruppen. Han har dragit upp minst tio olika anledningar till varför jag behöver professionell hjälp, att det är mig det är fel på, att det är därför det har tagit slut. Det är inget fel på honom, han har aldrig felat. Han är ett offer som fortfarande älskar mig och minsann försöker göra allt bra, men jag vill inte utan försöker göra honom illa medvetet.

Han lämnar kärleksbrev i min brevlåda samtidigt som jag blir uppringd av vänner som blivit kontaktade av honom där han hittat på ytterligare något fel på mig och varför jag behöver professionell hjälp. Inget han nämner i kärleksbreven. Han sitter i sin bil utanför mitt arbete när jag slutar. En gång körde han upp bredvid mig när jag nästan var framme vid arbetet en morgon och drog ned bilrutan, jag bara nonchalerade honom. Det är det jag tänker göra, nonchalera honom. Detta eftersom jag inte lyckats prata med honom, nå fram till honom, han säger det han tror jag vill höra för att sedan totalt förneka det, att jag inbillar mig. Så, jag hoppas verkligen att jag slipper honom framöver. Han är den enda man jag ångrar att jag inlett en relation med. Från att ha varit för bra för att vara sann, till att bli riktigt otäck.  

Jag håller på att gå under. Är totalt nedbruten, tömd på energi. Jag orkar inte mer. Jag når inte fram till honom, vad jag än säger eller vad jag än gör så upphör det att existera när han vill. Känns som att han vill att jag ska må dåligt. Han tar allt personligt, även om jag inte håller med honom om en världslig händelse, så tar han det som ett personangrepp fast jag försöker vara tydlig att man inte behöver tycka likadant om precis allt, att det är fullt normalt. Men han blir galen. Han börjar till och med klaga på att det är mitt fel att han inte klarar av att hålla på speciellt länge när vi har sex. Jag ska ständigt be honom om ursäkt, för att jag glömt fråga honom något eller glömt erbjuda honom min hjälp när jag inte ens vet om att han behöver min hjälp. Det är orimliga krav han ställer på mig. Jag har frågat var hans beteende kommer från, vad det beror på, vad hans anklagelser och ständiga misstänksamhet kommer från, men varje gång blir han irriterad, vresig, snäsig och arg. Han fortsätter anklaga mig för saker, ställer ultimatum han inte själv kan leva upp till och blir arg när jag påpekar det. Allt är bra så länge jag håller med honom om precis allt, så länge jag byter ut mina åsikter mot hans åsikter, så länge jag lyckas förekomma honom med att erbjuda min hjälp, så länge jag ger upp min rätt till respekt och integritet. Jag förstår inte denna maktkamp och denna ständiga misstänksamhet från hans sida.

Det är han som har problem och du kan inte lösa detta.Allt är bara ditt fel,fast egentligen är det inte så.Bli fri från sån person.Du kommer att må mycket bättre utan sån sjuk typ.

Även fast jag inte fått någon desto större respons i tråden, men då har den också startats för flera år sedan, så inser jag efter att ha läst igenom alla inlägg i denna tråd att jag måste göra något. Jag kan fortsätta spela offer för mig själv, att jag gör fel, måste bättra på mig, fokusera på honom, honom och honom igen och har jag tur så leder självuppoffringen till att han tappar andan med hänförelse när han ser mig, får honom att sätta mig på en piedestal, dyrka mig. Eller så så slutar jag leva mitt liv för hans skull, sätta mig själv åt sidan för hans välbefinnande och slutar bekräfta honom som mannen som personifierar människan. Jag ska lämna honom! Samtidigt ska jag upplysa honom om att, nej du är inte muskulös, du är fet, inte tjock, feeeet! Han har en sådan snedvriden bild av sig själv att han inte ser det spegeln visar eller fotografier..

Hej. Efter ha stött o blött vad som är fel på min sambo lyckades jag leta upp att han nog är narcissist, jag läste upp vad som definierade en sådan och han höll med om de mesta. Nu ska han till psykologen efter påsk. Jag känner att jag bara måste få häva ur mig historien, har inga vänner direkt att diskutera saken med. Jag tyckte jag vann vinstlotten när jag lyckades fånga honom, tjejerna flockas runt honom o hänger han i benen (typ), just för han är så karismatisk och underbar. Ganska direkt när de blev allvar mellan oss märkte jag en hemsk svartsjuka, han gick i taket så fort mobilen vibrerade, skulle veta allt om mina ex osv. Det var överkomligt, dom riktiga problemen uppstod när vi flyttade ihop. Jag fick göra mig av med allt som kunde påminna honom om nått av mina ex, min barndom ville han inte heller ha del av så de slängdes det med. När vi flyttade ihop var han tvungen att godkänna allt jag packa upp, så ja. Nu sitter vi här med mestadels hans saker. Ganska tidigt märkte jag att han inte kunde ta diskussioner eller bli ifrågasatt, han flög i taket, gapa o skrek och i vissa fall slog sönder saker i hopp om att jag skulle ge med mig. Nu är jag en tjej med skinn på näsan som inte blir skrämd av ett sånt barnsligt beteende, hursomhelst slutade den turen med en tripp till doktorn där han fick medicin för sin korta stubin. Vi har sen dess fortsatt i samma spår. Bråk ibland i dagar för han vägrar erkänna att han faktiskt gör fel o inte är perfekt. För perfekt anser han själv att han är, han pratar gärna om vilka idioter andra är o den ena är dummare än den andra medans han är perfekt o ofelbar. När det inte funkat för honom med o gapa o skrika har han skyllt allt på mig. Jag är känslig/svartsjuk/barnslig/korkad. Han har sakta men säkert dränerat mig, han isolerade mig med sin svartsjuka, jag slutade prata med vänner för att hålla honom lugn (har bara manliga vänner=stort problem för honom). Han berättigar sitt beteende med orden "det är inte så allvarligt". Jag fick till slut nog, packade mina saker och var redo för avfärd. Han sa inte så mycke under den processen, sen googlade jag fram narcissist och fick honom att nånstans förstå att han har problem. Jag gav honom ultimatumet att han måste söka hjälp annars skulle jag lämna honom. Han godkände att han skulle söka hjälp o jag blev kvar. Han har läst på om ämnet och har väl börjat förstå själv varför han är som han är. Det är en jävla kamp o leva med en människa som anser sig stå högre över mänskligheten och vill dom själva inte inse att dom har problem och att nånting är fel är det nog omöjligt att leva med en sån människa. Vi har ibland ordentliga diskussioner, oftast om hans beteende. Men det viktiga är att först få ner honom på jorden innan man försöker ta en diskussion, annars flyger han i luften. Jag har återupptagit kontakten med mina vänner, han har inte samma makt över mig längre o de stör honom nog. Men mitt liv spelar också roll, inte bara hans.

Ännu viktigare att lämna om man har barn med i bilden. För det finns bra en sak som är värre än att vara partner till en narcissist, och det är att växa upp med en narcissistisk förälder.

Hej, 

Mina barn har levt med mitt ex varannan vecka under lång tid, vad är det bästa man kan göra som den "normala" föräldern? Jag har försökt göra vad jag instinktivt tror är rätt här. För det första har jag försökt bygga ett förtroende mellan oss att man kan prata om allt och att det är så vi gör när man är hos mamma.  När det förekommer kränkningar som "du är inte bra nog" från honom eller att någon av dem t ex cyklat omkull och han inte hjälper eller tröstar (för att han inte förstår vitsen men det när han inte får visa upp "medkänslan"), så har jag chans att säga att "han kunde ha gjort så här istället".

Men det vore bra att höra från någon av er som verkligen vet vad det handlar om.

Hej, ny här.

I vårt fall gick det tyvärr inte att ta barnet med sig vid flytt, eftersom narcissisten är barnets mamma och hon hade sett till att barnet inte hade någon far alls. Det handlade istället, för pappan, om att orka stanna kvar och därefter se till att umgänget blev så stort som möjligt, och att stå emot den långsiktiga och pågående kampen att beröva barnet sin far. Hon är den mest beräknande och läskiga person jag någonsin mött och det var en förtryckt (vid några tillfällen även slagen, vid ett tillfälle mordhotad), gaslightad och halvt nedbruten man med "ptsd Light" jag träffade.I vårt fall försöker vi mest visa med handlingar och känslor hur man bör vara som person. Barnet har dock lite svårt med samspel och förstår inte så mycket abstrakta saker, som känslor. Hen har vidare väldigt svårt att skilja på fantasi och verklighet och kan ofta inte besvara frågor om sig själv ens en gång. Hen vågar inte heller berätta om något som varit hos mamma, förutom meningslösa detaljer som att hon stannat vid ett rödljus. Barnets mamma är manipulativ på ett väldigt djupt plan, så det blir svårt att greppa om på ett sätt som går att närma sig med något barn.

När vi märker att hen får ångest av inbördes konflikter (ang massa små obetydliga saker som hens mamma tycker är fel) , säger vi på ett neutralt sätt att man får tycka om vem man vill och vad man vill etc. Hen har yttre tecken på mild Asperger e d, men jag tror att det främst handlar om extrem förvirring av att växa upp med en förälder utan normalt känsloregister. Kanske lite av varje. Summa summarum så tror vi ffa på att vara så goda vi kan. I uppenbara fall pratar vi om saker, men försiktigt, så att lojalitetskonflikten inte späs på. Men eftersom barnet är så slutet har vi ofta inte så mycket att diskutera.

Det låter otroligt jobbigt, i mitt fall tycker jag att jag ser mer och mer av det manipulativa och förstår hur utstuderat beräkningarna hos honom fungerar, nu när jag fått distans. Jag tror inte han kan göra någonting utan att ha en plan för hur det ska gynna honom. Barnens metod nu i skolåldern är att ta till humorn, det har på deras initiativ, på gott och ont att vi skrattar åt det han gör (här får man vara väldigt försiktig eftersom andra parten är så lättkränkt...). Man får inte glömma att de är medberoende, de handlar efter vad han säger eftersom de vet instinktivt vad som är bäst för dem själva att göra. 

Jag bröt med min man nu i januari 2018.Hela vår relation har varit så nedtyngd.Mitt ex är skippad.Han är inte utåtriktad.Utan invänd.Sen verkar han trevlig till en början och hjälpsam.Men under dessa år.Har jag blivit rejällt nedbruten.Känt mig dum.Känt mig konstig.Har först nu förstått vad jag varit med om.Mitt ex hade den inåtvända sorten.Farligt och kommer smygande.Man börjar tvivla på allt om sig själv.Snudd på tokig.Tog mig där i från.Men en långresa tillbaka.Tar en dag i taget.Rätt trasig inombords.