Jag kanske uttryckte mig lite för positivt till att engagera sig till min fördel, men de sa till honom att inte bråka om pengar, så det blev ju till min fördel. Men de har säkert tagit hans parti i annat som han inte berättar - han snackar säkert skit om mitt beteende (??) så jag antar att de stöttar honom i hur han upplever situationen.
Ja, precis, jag tänker också att det kunde vara värre - tex. en pappa med totalt ointresse för barnen - vilket ju inte hade varit bra för barnen, även om det på sätt och vis varit lättare för mig åtminstone ibland och kanske även för barnen - då barnen hade haft en punkt att bo på och jag och pappan inte behövt bråka om när de skall vara hos mig eller hos honom vilket vi måste göra ibland när schemat inte fungerar - men ibland också svårare att vara ensam då det hade varit tungt att dra hela lasset själv. I det stora hela är det nog bra ändå med två engagerade föräldrar. Det är även bra för mig att få lite motstånd ibland för jag har ju inte alltid rätt i allting kring föräldraskap (även om jag tror det 
).
Jaa, håller med dig om att hans behov går först i allt och han ser det som en självklarhet att det skall vara så. Jag inser jag måste bli lite tuffare ibland, för att han flyttar ju hela tiden fram gränserna, tillslut kommer jag bli totalt utnyttjad igen. Ingen förstår detta. Andra som är "sunda" människor, som vet var deras gränser går, kanske kan uppleva att han är lite knepig, men jag tror det är svårt att inse hela bilden. De kanske mer drar sig bort från honom tänker jag? Han hamnar ju lätt i relationer med sådana som mig, som är vana att anpassa sig och göra som han vill och de tänker ju inte på att han är som han är för de är på något sätt lika "skadade" som mig och inser inte sitt mönster. Tror t.ex. att ett annat par vi umgåtts med har en liknande relation som vår. Det finns liksom inte sunda normala människor som kan leva nära honom, man orkar inte det. Det känns som om jag liksom har blivit utnyttjad på så många plan av så många människor genom åren. Oerhört trist. Men att inse detta innebär ju möjlighet till förändring. Dock är svårigheten för mig att förstå vad som är sunt beteende och vad som är osunt, andra har ju detta i sig och behöver inte fundera så mycket, de kan känna med en gång när någon trampar dem på tårna. Jag har svårt för detta.
Ja, barnen råkar ju också ut för hans beteenden, så är det. Jag har nog förlikat mig med detta. Fast om jag ser något uppenbart påpekar jag det för honom och försöker stå upp för barnen - jag är rädd att jag skall samarbeta med pappan på bekostnad av barnen. Att jag inte skall våga stå upp mot honom för att såra pappans och min relation och samarbetet. Men det måste jag göra! Alltid stå upp för barnen! (uppmaning till mig själv)
Men som sagt har jag ju växt upp med detta i min egen familj så jag har ju överlevt - även om jag fastnade i ett likadant familjemönster igen. Det är min enda tröst att barnen kommer att överleva och jag hoppas jag kan vara den stabila föräldern för dem som inte håller på med massa "skit" och utnyttjande. Men det tar sin tid att inse hur man själv är och att vara osjälvisk är svårt när det gäller barnen för jag älskar dem så mycket! Men det är ju det som vi är Anemon - osjälviska som låter pappan umgås med barnen trots att vi vet hur han är. Genom att göra det så är vi ju motsatser till pappan och hans själviska beteende. Vi blir ju förebilder för det sunda för våra barn!
anemon1 skrev 2017-03-12 09:31:20 följande:
Det låter faktiskt jättebra att hans familj engagerade sig till din fördel, jag tror mitt ex hade blivit vansinnig om han märkt att någon i hans familj "tagit parti" om än så lite. Och detta är de medvetna om. Det har aldrig varit riktigt aktuellt att bråka om vårdnaden, som du säger så finns ett engagemang. Ibland inbillar jag mig att allt kunde ju vara värre med t ex total passivitet och t ex missbruk.
Det galna i det är dock att det är ett engagemang som ser strålande ut på ytan och ofta möts med beröm (det här är så här som narcissister ofta gör sin show för den yttre världen, utanför familjen), engagemanget rymmer dock även förakt för de närstående, kontrollbehov och kränkningar och i tystnad är det ändå alltid "pappas behov först" i slutänden, hur bra det än verkar först. Det här vet bara vi som lever i närkontakt med honom på ett annat sätt än hans ytliga kontakter.
Barnen vet vad det innebär att inte göra som han säger och hur det känns att vara utsatt för repressalier som t ex "silent treatment" när de råkat "kränka" (narcissister är löjligt lättkränkta och skiljer inte på barn eller vuxna) , honom genom att gå emot. Det är så jobbigt ibland att veta detta att jag måste stänga av, eftersom jag inget kan göra.
