Stödgrupp för partner till narcissistisk personlighetsstörning

Hej! Undrar om någon bor i Malmö eller i närheten? Som vill höras utanför tråden? Stor kram

Jag var rädd för en konflikt innan skilsmässan, men har gått igenom den och klarat mig hittills utan någon större konflikt. Vi har barn. Dra inte in advokater om du inte måste - de eskalerar konflikten. Kostar om inte annat även sjukt mycket pengar. Advokater vill bara vinna till vilket pris som helst. Själv vill jag bara komma någorlunda levande ur separationen med minsta möjliga problem. 

Vi hade en gemensam jurist för själva bodelningen vilket jag var noggrann med att stämma av innan med N-mannen. 

Anemone - jag är fri! Sedan mitten av november 2015 - då skilsmässan gick igenom. Yuhuuu!

Sådan stress och pers detta har varit!

Min n-man kan vara rätt så resonlig - hela processen har dock pågått i 3 år så han har haft låååååång tid på sig att acceptera. Det har underlättat. Samt att jag har fått mycket hjälp i att själv inte ställa till några problem via min psykolog. Hon har sagt till mig när jag ställer för mycket krav. Jag kan förstå att andra n-män/kvinnor inte är som mitt ex var. Men samtidigt vill jag uppmana alla att försöka gå den fredliga vägen först. Kanske går det. Sök hjälp via bra psykolog/terapeut som ni litar på i första hand och inte advokat. De kan hjälpa bättre med medling. Om det inte går får man naturligtvis ta till med tuffare tag. Dock kan jag säga att jag gick till juridisk rådgivning på egen hand för att förstå mina rättigheter så att han inte kunde lura mig på pengar. Jag kollade dessutom upp varenda krona i vår ekonomi innan så att jag hade stenkoll på ekonomin. Men han bryr sig dock inte så jättemycket om pengar utan mer om barnen, Dock gick det ju inte att lura mig efter som jag hade stenkoll. 

Anemone, sex år låter som otroligt lång tid. Hur gjorde du för att orka? När jag läste mitt inlägg i efterhand tyckte jag att det eventuellt låter lite dömande mot andra. Det var inte meningen jag är bara så glad över att ha kommit fram ut ur skilsmässan och att få dela detta. Folk förstår inte hur jobbigt en relation är med n-man och inte heller hur jobbig en skilsmässa kan vara (var för mig). Skönt att få dela med någon som vet lite hur det är.

Nej, det är ingen idé att ångra, man gör ju alltid det som är möjligt att göra och situationen kräver. Det låter sunt att inte ångra, då måste du ju känna att du gjort allt du kunnat. Själv fastnar jag ibland i ältande, men det är ju som sagt inte konstruktivt på något plan. Fast jag vet ju att jag klarat själva skilsmässan relativt smärtfritt kanske ur andras synvinkel, men för mig var det oerhört tufft. Jag är sjukskriven nu pga all stress. Men som sagt finns säkert många som har ännu jobbigare än mig. Åh, man ska inte jämföra!! Men en vårdnadstvist hade verkligen sänkt mig totalt. Jag var så rädd för det - mer rädslan som var problemet än att något faktiskt hände.

Tekla 75, jag instämmer i tidigare "talare" gå inte i konflikt. Jag tänkte i samma banor som du i början men fick följande råd då:
Att ta in jurist/advokat eskalerar konflikten. Jurister är "vinnarskallar" och gör allt för att vinna - jag tror som ovan säger kommer det trigga igång ditt ex/partner in i en strid istället för att fokusera på lösning. Dessutom fakturerar jurister sjuka mängder pengar. 

Sedan är det ju det där med barnen också. Det är tråkigt och svårt för barn när deras föräldrar hamnar i konflikt. Det tar mycket energi för en själv också. Jag inser att mina barn älskar sin pappa och tror nu därför att de är bra att de träffar honom så mycket de vill. Bästa tipset är att ta hjälp av psykolog och tillsammans med den klura i dessa frågor... de är ju "neutrala" och kan se hur din partner är och resonera kring det. Själv hade jag mest en förmåga att oroa mig för allt och behövde hjälp med att se det som trots allt är och var positivt med exet och att det bästa för barnen kanske inte är alltid så som man själv tänker. I alla fall var det så för mig, men vi har ju alla helt olika situationer och personer att göra med så det är säkert individuellt därav bra att få hjälp av utomstående neutral person. 

Olika sätt att få hjälp som jag fått tips om / utnyttjat:
* Familjerätt/rådgivning hos kommunen ger stödsamtal för par som inte kommer överens om vårdnad och man kan även skriva samarbetsavtal som är juridiskt bindande. En del kommuner har även rådgivning för kvinnor i utsatta relationer. 
* Privat parterapi - en psykolog kan medla mellan er. 
* Egen psykolog - via vårdcentral (subventionerat pris) eller privat 
* BVC erbjuder gratis psykologkontakt om du har barn i BVC ålder. De är också experter på barn, vilket är skönt att någon kan hjälpa en att göra allt så bra som möjligt för dem och förklara hur de upplever situationen. 

Hur man kan göra i praktiken
Om man har stora samarbetssvårigheter kan man sätta upp så strikta regler så att man i princip inte behöver ha så mycket kontakt (tror jag). T.ex. byta barn via dagis och inte hemma hos varandra. Reglera alla stora helger och semester i ett avtal.

Tekla, nu svara jag på din fråga hur jag hanterar detta själv. Jag har blivit bättre med tiden på att inte "engagera mig" i konflikter eller påhopp och låta det rinna av mig samt att sätta gränser. Ibland kan jag även försöka smickra hans ego. På så sätt kan jag oftast samarbeta med exet och behöver inte alltid följa ett superstrikt schema. Men vi har alltid schemat "i bakgrunden" ifall vi inte kommer överens. Men jag vet inte heller om det kan komma en period senare när han kommer vända sig mer eller helt emot mig. Typ om jag träffar en ny eller så. Så jag försöker tänka på att inte involvera mig för mycket. 

Håller med om vad anemon1 skriver. Narcissisten behandlar barn och vuxna likna och "fyller på sig" via barnen också. Dock tror jag att de viktigast som barn är att man får vara med sina förälder. Smärtan att inte få vara med sin förälder är större än smärtan som narcissisten orsakar. (Men någonstans finns det ju en gräns för vad man som förälder får göra - fysisk misshandel t.ex.)  Har själv växt upp med en narcissistisk förälder och älskar den personen som min förälder även om jag blir så oerhört sårad och ledsen också över att ständigt bemöta alla dessa konstiga beteenden istället för empati och förståelse. 

Däremot tror jag det är viktigt som den "friska" förälder (jag ser inte mig själv som perfekt på något sätt, har många problem själv, men är ju inte personlighetsstörd i vilket fall) bemöter barnet och försöker stötta de i att pappas beteende är lite märkligt - stötta dem i att stå på sig mot det konstiga. Att det inte är fel på dem.

Fast de säger jag ju inte, utan mer att jag stöttar dem i att jag tycker de har rätt i sin känsla och upplevelse av situationen. De tar upp med mig när de upplever att han gör konstiga saker. Jag kritiserar inte deras pappa framför dem utan säger mer att där tycker jag och pappa olika och jag håller inte med om det osv. Fast jag har blivit riktigt arg på pappan när han berättar om beteenden och grejer han sagt för barnen.

Jag förstår vad anemon säger med att det inte är ett riktigt samarbete, men likväl så kan jag just nu samarbeta. Mitt samarbete med honom bygger ju på att jag ser förbi vissa av hans beteenden och påhopp ibland. Jag försöker se på honom som en 2-åring - han kan inte rå för och hantera alla känslor och gör sitt bästa. Detta försöker jag också förklara för barnen. "Pappa är bara ledsen just nu därför säger han så där. Han menar inget illa. " För det är ju så - han attackerar när han blir sårad av något och inte kan hantera att den perfekta bilden han har om sig själv inte stämmer. Det är inte illvilja, det är oförmåga. Han gör det han kan. 

Jag blir jätteglad när han någon gång uttrycker ledsamhet för mig eller min svåra situation just nu och hjälper mig - det är ett stort framsteg, det kunde han inte innan. Men jag har också förändrat mitt beteende mot honom i och med att jag på något sätt accepterat att han gör sitta bästa och inte kan mer än så här. Innan blev jag alltid arg och attackerade. Så i detta kan vi just nu mötas. 

Dock är jag medveten om att han när som helst kan vända sig emot mig helt och hållet, men jag är ändå glad för det lilla jag nu förstår om honom som jag inte kunde förstå innan. Jag tycker det hjälper mig att acceptera det som varit och hur han är. Det finns liksom någon slags människa där även om det är en oerhört dysfunktionell människa. Men så har vi levt tillsammans länge och har barn ihop, för mig har det hjälpt att inte helt se honom "helt i svart" utan istället göra en mer nyanserad bild. Han har ju vissa sidor som kan upplevas som styrkor. Hade det varit någon annan person än mina barns far hade jag dock gått vidare utan att kämpa. För vinsterna är så oerhört små - jag menar vem hade medvetet velat leva ihop med någon som beter sig som en  2-åring? Jo, naturligtvis människor som mig som är vana vid att behandlas illa, men i vilket fall så håller jag på att lära mig att ta mig ur dessa relationer och mönster. 

Med risk för att uppfattas som jobbig så tror jag fortfarande att det är bättre att gå den låååånga vägen och samarbeta. Har träffat en kvinna idag som jobbar med destruktiva relationer och som satte ord på det jag upplevt: att när man är rädd för sitt ex så är det naturligtvis väldigt svårt att samarbeta. 

Fattar ditt ex vad som krävs av honom? Har man aldrig engagerat sig i barnen kanske man inte riktigt förstår hur mycket jobb det är. Men det kanske du inte kan säga till honom för att han kanske inte kan förstå eller vill lyssna på det just nu. Du kan också kontakta BVC kring oro om små barn.

OM det blir en konflikt är det bra att allt du gör för barnen och relationen med ditt ex.  finns dokumenterat i journaler. Typ försöka samarbeta - parterapi osv. Om han motarbetar alla dina samarbetsförsök så framstår du i ännu större grad som den goda föräldern. Då vinner du lättare. Knäppa personer måste bekämpas med godhet! Låt inte "ondskan" och det som gör dig rädd vinna! Bättre att framstå som god och att vilja göra det bästa för barnen.  Så även om ditt mål är att ta sig till domstol så gäller det att vara lite taktisk på vägen! 

Här har vi olika erfarenheter. Jag gick in i sammarbetsmode och upplever att jag fick erkännande tillbaka från mitt ex. Något vi inte lyckades med som gifta. Detta har varit en stor glädje för mig. Jag känner att jag på något sätt höjt mig över honom och hans knep. Min självkänsla är bättre nu. Hans attacker liksom rinner av mig och han ber om ursäkt ibland för sitt beteende. Men jag får spela lite med och gulla hans ego. Fast å andra sidan gör han ibland samma mot mig, säger snälla saker till mig och hjälper mig i den jobbiga situation jag är i. Jag upprätthåller gränser och när han passerar dem påpekar jag det. Jag känner medlidande för honom och förväntar mig inte så mycket av honom utan försöker vara ytterst flexibel när jag kan. Det gör att när jag väl verkligen behöver hjälp så kan jag be om det och ställa krav. Jag känner liksom efter vad som är viktigt för mig i varje situation och fokuserar på att barnen ska få det bra istället för millimeter rättvisa mellan oss. Det lustiga är att jag då får tillbaka utan att be om det. Jag tänker ofta att det är han som har problem och inte jag. Han är tom och kan aldrig få ett riktigt berikande liv och han kan inte längre beröva mig mitt liv som han gjort. Barnen kommer inse också, tror jag i alla fall. Om nu inte någon av dem blir som han.

Som jag tidigare nämnt så kan naturligtvis situationen förändras. Jag är själv lite förundrad över hur det hela blivit och funderar på varför. Kanske en mängd olika faktorer nu som gjorde detta. Alla får känna efter själva vad som går för dem och inte funkar. Jag har fått hjälp med att tona ner lite min stridslystenhet mot honom. Jag hatade honom ett tag för allt han bestämt och kontrollerat. Nu är mycket av hans påverkan på mig över - men faktum kvarstår att vi har barnen tillsammans så måste ju hålla uppe detta spel och kontakt för deras skull. De är små och kan inte klara sig själva utan behöver mig. Jag medlar med deras pappa för att de ska ha det så bra som möjligt. Önskar någon gjort det för mig när jag var barn.

Jag hatar själv att läsa om skilsmässoföräldrar där mamman har hela vårdnaden och säger lite så där självgott: det var den enda möjligheten för mig jag hade aldrig kunnat vara ifrån barnen. Som om jag har ett val liksom. Jag är tvungen att dela mina barn. Så alla som läser detta och inte kan samarbeta med sina ex skit i vad jag skriver om ni inte orkar med att samarbeta. Vi gör alla så gott vi kan i den situation vi själva befinner oss i. Går inte jämföra med andra.

Jag är tvungen att skriva igen för jag känner att jag verkligen inte vill starta någon diskussion vad som är rätt och fel och hur man skall bete sig. Jag vill dela min historia för att den utvecklade sig på ett sätt som jag inte förväntade mig. Jag trodde mitt ex skulle bete sig som en galen narcissist när jag bad om skilsmässa,vilket han naturligtvis i vissa situationer gjorde, men det visade sig att han även hade "goda" sidor - som han inte visade i slutet av vårt äktenskap. Dessa kom fram efter skilsmässan när stridsyxan lades ned.

Jag vill dela detta för att ge hopp till alla tjejer och kvinnor som liksom jag tidigare gjorde: går och funderar på att lämna en destruktiv relation. Gör det! Samla kraft och mod. Det går. Oavsett om ni bryter kontakten helt eller vad som nu sker efteråt så går det att lämna. Du kommer överleva.

Jag trodde inte jag skulle överleva och jag mår på många sätt inte bättre än jag gjorde innan - men jag är fri. Det kommer ta många år att hitta mig själv igen. Men när jag tänker på allt jag kan göra i framtiden och att jag slipper dela den med mitt ex så känns det ändå hoppfullt. Trots ensamhet och utmattning som jag lever i nu. 

Oavsett hur du måste hantera ditt ex man tror jag det är viktigt att fundera över hur man själv vill vara. Vi kan aldrig påverka narcissistens beteende, men vi kan själva välja och arbeta med vår egen reaktion på beteendet. Detta är naturligtvis svårt och den "allmänna rekommendationen" är att bryta kontakt med narcissister - men vi som har små barn måste samarbeta i så hög grad som det nu är möjligt och alla narcissister är olika. Tydliga regler hjälper .

Jag tycker man skall akta sig för att svartmåla allting (som jag gjorde innan skilsmässan) utan försöka ta saker i lugn och ro och inte stressa upp sig alltför mycket (vilket jag gjorde), för det mesta kommer lösa sig även om det är jobbigt och absolut inte på något sätt optimalt. Jobba med att stärka sig själv och söka stöd hos sådana som förstår hur en narcissist är och kan stödja en själv genom processen. Jag upptäckte att jag själv kunde påverka "min" narcissist i vissa situationer genom att förändra mitt eget beteende. Det går inte alltid, men ibland. Kanske kommer även jag minska kontakten ytterligare i framtiden. Men just nu är detta det bästa för mig. 

Hej Anemone!

Intressant. Ja, kanske är jag naiv. Men jag vet inte om jag är det för jag ser ju fortfarande knäppa beteenden. Men kanske missar jag en del ändå som jag inte är medveten om.

Jag tror att han ändrat beteendet för att jag är snäll och sätter gränser osv. Men i själva verket så kanske detta är en naturlig reaktion från narcissisten? Sista skriket för att få mig tillbaka. Jag vet varken ut eller in. Vi får se vad som händer. Jag orkar inte vara pedagogisk med honom hela tiden, så rädslan att han ska vända sig mot mig finns där. Jag biter ifrån ibland. Men de som drabbas är ju barnen då de nu har lite frihet att flytta mellan oss som de vill.

Vad var det du var rädd för om vårdnaden? Att han skulle börja bråka? Vad var du rädd för att göra/säga?

Kram

Okej. Jag tror jag förstår. Mitt ex försöker gräva i min olycka han får energi av att jag mår dåligt kanske ungefär samma som att få energi av konflikt - ditt ex kanske kände att du var rädd för konflikt och då fick han energi av det? Jag höll på att älta skilsmässan så länge och det var bara i de perioder jag krävde något av honom som det där jobbiga beteendena dök upp. Annars samarbetade han rätt så mycket. Fast jag var inställd på worst case att han skulle dra mig till domstol och kräva vårdnad. Så för mig var det liksom väntat att han skulle vara jobbig, jag trodde det skulle vara ännu värre. Jag var rädd att förlora vårdnaden. Verkligen det allra värsta att vara tvungen att sitta i domstol och lyssna på han och hans fantasier mig och hur hemsk jag är i syfte att ta barnen ifrån mig.

Men jag fick även stöd av hans familj i detta att ge mig min del av våra tillgångar så det var tur för mig. Hade de inte stöttat mig kanske han inte samarbetat. Vem vet. Det hade ju gått ändå, men som du säger det ekonomiska betyder mycket. Eller tänkte du bråka om vårdnaden? Jag tänkte ju också det först, men glad att jag kom till insikt att han är en rätt så okej pappa. Min psykolog säger att de flesta mammor hon träffar har barn med pappor som är ointresserade av barnen. Eller vill ha dem av knäppa skäl som att skapa konflikt med mamman eller få del av barnbidrag. Så jag är tacksam över detta. Han är mer engagerad i sina barn än vad min pappa varit i mig. Måste vara sjukt svårt att lämna sina barn till en misshandlande pappa tex

Som slår. Även om nu inte psykisk misshandel skall förringas så fattar ju inte riktigt barnen detta förrän de blir lite äldre. Jag har ju själv växt upp med detta så jag vet ju hur det påverkar, men nu kan jag ju hjälpa mina barn. Om nu inte någon av de själva blir narcisisst. Hört att det kan bli så. Men vad göra liksom? Det blir naturligtvis en sorg isåfall. Men nu känns det som jag lite är förbi skilsmässan och funderar över hur jag hamnade i relation med en sån knäppis och vad jag ska göra för att bygga sunda relationer i framtiden.

Jag kanske uttryckte mig lite för positivt till att engagera sig till min fördel, men de sa till honom att inte bråka om pengar, så det blev ju till min fördel. Men de har säkert tagit hans parti i annat som han inte berättar - han snackar säkert skit om mitt beteende (??)  så jag antar att de stöttar honom i hur han upplever situationen. 

Ja, precis, jag tänker också att det kunde vara värre -  tex. en pappa med totalt ointresse för barnen - vilket ju inte hade varit bra för barnen, även om det på sätt och vis varit lättare för mig åtminstone ibland och kanske även för barnen  - då barnen hade haft en punkt att bo på och jag och pappan inte behövt bråka om när de skall vara hos mig eller hos honom vilket vi måste göra ibland när schemat inte fungerar - men ibland också svårare att vara ensam då det hade varit tungt att dra hela lasset själv. I det stora hela är det nog bra ändå med två engagerade föräldrar. Det är även bra för mig att få lite motstånd ibland för jag har ju inte alltid rätt i allting kring föräldraskap (även om jag tror det ). 

Jaa, håller med dig om att hans behov går först i allt och han ser det som en självklarhet att det skall vara så. Jag inser jag måste bli lite tuffare ibland, för att han flyttar ju hela tiden fram gränserna, tillslut kommer jag bli totalt utnyttjad igen. Ingen förstår detta. Andra som är "sunda" människor, som vet var deras gränser går, kanske kan uppleva att han är lite knepig, men jag tror det är svårt att inse hela bilden. De kanske mer drar sig bort från honom tänker jag? Han hamnar ju lätt i relationer med sådana som mig, som är vana att anpassa sig och göra som han vill och de tänker ju inte på att han är som han är för de är på något sätt lika "skadade" som mig och inser inte sitt mönster. Tror t.ex. att ett annat par vi umgåtts med har en liknande relation som vår. Det finns liksom inte sunda normala människor som kan leva nära honom, man orkar inte det. Det känns som om jag liksom har blivit utnyttjad på så många plan av så många människor genom åren. Oerhört trist. Men att inse detta innebär ju möjlighet till förändring. Dock är svårigheten för mig att förstå vad som är sunt beteende och vad som är osunt, andra har ju detta i sig och behöver inte fundera så mycket, de kan känna med en gång när någon trampar dem på tårna. Jag har svårt för detta. 

Ja, barnen råkar ju också ut för hans beteenden, så är det. Jag har nog förlikat mig med detta. Fast om jag ser något uppenbart påpekar jag det för honom och försöker stå upp för barnen - jag är rädd att jag skall samarbeta med pappan på bekostnad av barnen. Att jag inte skall våga stå upp mot honom för att såra pappans och min relation och samarbetet. Men det måste jag göra! Alltid stå upp för barnen! (uppmaning till mig själv) 

Men som sagt har jag ju växt upp med detta i min egen familj så jag har ju överlevt - även om jag fastnade i ett likadant familjemönster igen. Det är min enda tröst att barnen kommer att överleva och jag hoppas jag kan vara den stabila föräldern för dem som inte håller på med massa "skit" och utnyttjande. Men det tar sin tid att inse hur man själv är och att vara osjälvisk är svårt när det gäller barnen för jag älskar dem så mycket! Men det är ju det som vi är Anemon - osjälviska som låter pappan umgås med barnen trots att vi vet hur han är. Genom att göra det så är vi ju motsatser till pappan och hans själviska beteende. Vi blir ju förebilder för det sunda för våra barn!