Stödgrupp för partner till narcissistisk personlighetsstörning

Vi separerade/flyttade isär för ca ½ år sedan. Vi var sambo i 19 år med barn 12 och 14 år som vi nu har varannan vecka. De senaste 10 åren så har han inte varit så mycket närvarande utan på resande fot i jobbet och jag har fått tagit hand om allt som rört familjen. De gånger han varit hemma så har jag känt att allt handlat om honom och vi har varit rekvisita för honom. När jag tagit upp att jag inte vill vara ensam ansvarig för allt, har han blivit arg. En gång blev han så arg att han gjorde mig fysiskt illa. Därav så har jag varit ganska undergiven i vårt förhållande, trippat på tå?han är ju charmig när inget går emot honom.

Jag har inte klagat eller sagt något när han valt att spela golf på helger eller åkt skidresor själv mm. Men till slut blev det för mycket och jag bad om att han skulle vara närvarande och vara mer med oss i familjen, samt att jag behövde hjälp med uppfostran av våra pojkar, då blev han galet arg och ville separera. Jag tog honom inte riktigt på allvar och tänkte att han sa så bara för att han var arg och sen skulle allt bli som förr, dvs han låtsas som inget hänt. Men han berättade för barnen att han bestämt att vi skulle separera, dvs han pratade med barnen men inte med mig?

Det var alltså han som ville separera. Det konstiga är att han hade krav på delad vårdnad trots att han inte alls är intresserad av att ta ansvar för våra barn? Han förklarade att han tänkte bo i stan så att han kan gå till jobbet, dvs inte en tanke på hur det blir för barnen. Jag försökte prata med honom om vad som är bäst för barnen med tanke på skola, kompisar mm. Men enligt honom finns inget att diskutera, barnen får lära sig att ta sig till skolan själva, punkt.

Sen separationen han har agerat som han är offret och det är honom det är synd om, säger till barnen att pappa är så ensam då de inte är hos honom. Trots att han de veckor har varit på resor, inte med jobb utan bara för nöje. Har ju hänt att han inte hinner hem till den dan han ska ha barnen utan jag har haft de någon dag längre. Och de veckor barnen har varit hos honom har han lämnat de ensamma några kvällar i veckan.

Jag vet att barnen är rädda för pappa och inte vågar ifrågasätta något han säger. Men jag hör också på barnen att de är imponerade av pappa. Allt han pratar om är pengar, status och hur bra han är och allt som han nu lovat att köpa de. Han lovar mycket, men som han kanske inte sen kan hålla eller så ändrar han sig helt enkelt. Fruktansvärt impulsiv och oberäknelig.

Det har hänt så många saker som jag känner inte är ok för killarna. Han säger att de måste ha minst ett C i betyg annars är man dålig och de minus i veckopeng. Han har sagt till de att de måste gå ner i vikt, så han satte de på diet i sommar. Han har inte så stort intresse av att umgås med de utan är borta flera kvällar och lämnar då pengar på bordet för att köpa egen middag på stan.

Vågar ju inte bråka om ensam vårdnad då han säger att han känner de bästa advokaterna. (kan vara så, han rör sig ju bara i den ?fina? kretsen). Barnen ville till en början bara bo hos mig (sa de till mig) då det upplevde det jobbigt med pendlandet och att gå upp tidigt de skoldagar de var hos pappa, men ville inte/vågade inte säga det rakt ut pga av vad pappa tyckte. Nu senare när jag frågar om hur de känner för att flacka fram och tillbaka har de ändrat sig, de vill bo hos båda. Jag får uppfattningen att han nu lovat de så mycket saker så de vill inte gå miste om det. De är ju tonåringar och att då få vara ensamma hemma tycker de ju är kanon.

Hjälp! Tänk om de tar över hans beteende och får samma värderingar!? Hur ska jag förhålla mig till det här?