anemon1 skrev 2018-06-13 19:46:23 följande:
Min vändning kom när jag blev medveten om vad det kunde röra sig om när det gällde min fd partner, så du har ju kommit en bra bit på väg. Jag har också barn med denne. Mina bästa tips är att:
1. Inte leva kvar med henne, det kommer att bryta ner dig. Det brukar ju heta "first cut is the deepest", men med en narcissist blir det bara fler och djupare "hugg" med tiden, eftersom man förlorar sin styrka att stå emot i o m deras effektiva härskartekniker.
2. Bor i Sthlm och har tyvärr ingen koll på Göteborg när det gäller terapeuter, men det bästa borde vara att fråga om just den du kontaktar har bra koll på nps, Jag hade tur och fick tag i en som förklarade för mig vad jag förmodligen befann mig i. Det hjälpte oerhört mycket. Sedan läste jag på massor för att skaffa mig verktyg för att bli starkare och försöka bli bättre på att hantera honom.
(Kan tillägga att jag verkligen förstår om du inte tycker det verkar vara någon bra idé att lämna en sådan här typ av person, speciellt när du har barn, men jag tror helt enkelt inte på att försöka leva med någon som har drag av narcissism, just p g a den nedbrytande processen de är så bra på).
Hej
Stort tack för ditt svar, har pendlat med vad jag skall göra så många gånger. Men det blir bara värre och värre. Vi har bott isär nu ett tag och jag vill inte tillbaka. Det satte fart i huset kan jag säga! Förtalskampanj, hot, trakasserier, osv, hon kommer försöka ta min ekonomi, barnen, boendet. Jag trodde väl att det skulle bli svårt men kanske inte att det skulle bli så här tufft. Trodde ändå att man på något sätt kunde komma överens då vi har barn tillsammans. Om jag var minsta tveksam tidigare på vad det handlade om behöver jag nog inte vara det längre!
Förtalskampanj, hot, trakasserier och provokationer på väldigt smarta sätt.
Men känner att jag kommer behöva stöd via terapin för att fixa detta, detta kommer bli ett helvete rätt lång tid. Jag kan inte ge upp mina barn men vad jobbigt detta är att gå igenom och det värsta är väl att jag inte riktigt ser att det skall sluta heller.
Har du tips på onlinegrupper eller andra böcker verktyg?
Känns som det ända man gör på dagarna är att försöka förstå bättre, är inte ens arg längre på henne, tycker faktiskt synd om henne. Hon är skadad från sin uppväxt och har haft det väldigt tufft, samtidigt vet jag nu att jag inte kommer kunna hjälpa henne. Har inte känt mig orolig för barnen men är det något man skall tänka på tycker du?
Tack för ditt svar.
