Min far är en komplett galen narcissist med starka antisociala drag. Han är dessutom mycket våldsbenägen och pervers. Man kan säga att att växa upp i hans skugga inte varit lätt...
Jag blev på sätt och vis uppfostrad till att bli ett "offer", min far kränkte, slog och våldförde sig ideligen på både mig, syskon och mamma och jag var ett väldigt kuvat barn, livrädd för att säga eller göra något som skulle kunna utlösa min fars missnöjda vrede. Naturligtvis var min far inte nöjd med mig när jag var tyst, blek och "livlös" heller, då var ju det något han retade sig på istället, så då fick jag försöka vara "tuff" och framåt istället i hopp om att det skulle behaga honom mer så att jag slapp drabbas av hans vrede.
Hela uppväxten handlade om att ständigt försöka parera och hantera min fars galenskap. Jag hade ingen energi kvar till något annat, var alltid trött i skolan och orkade aldrig försöka interagera med andra barn tex. Jag blev oerhört mobbad för att jag var så egendomligt tyst och konturlös och jag var på något vis fast i den roll min far hade gett mig- som hackkyckling och slagpåse.
Jag flydde hemifrån direkt efter nian och började leva ett jättedestruktivt liv. Efter några år mötte jag en man som jag trodde var "mannen i mitt liv". Han var missbrukare och visade sig ha borderline med narcissistiska drag. Jag satt fast med honom i tolv år, det var nästan rakt igenom en upprepning av min barndom med våld, hot och kränkningar.
Jag vet så väl vad ni talar om när ni berättar om era narcissistiska anhöriga. Det är oerhört farliga människor att ha inpå sig, de är ett slags emotionella parasiter som livnär sig på andras energi men inte har förmågan att bli mätta.
Personlighetsstörda människor är "tidigt störda", deras störningar har uppkommit i tidig ålder, och många av de behov de livet igenom kämpar för att få uppfyllda är det lilla barnets behov och deras beteenden är små barns beteenden fast i vuxen tappning (som vuxna kanske de inte lägger sig raklånga på golvet i affären och skriker när de inte får sin vilja igenom, de använder mer raffinerade metoder, men det är dock fortfarande samma barnsliga behov de kämpar med) .
De fick aldrig tillräcklig stimulans och tillräckligt stöd för att kunna ta sig igenom sina psykologiska utvecklingsfaser då de var barn, därför är de på sätt och vis för evigt små barn psykologiskt, med exempelvis en grandios självbild och önskningar om att hela världen ska finnas till för dem alltid och hela tiden (vilket ju är normala och sunda förväntningar att ha på sin omvärld när man är ett litet barn, men vilket blir oerhört dränerande och kränkande för ens omgivning när man inte längre är ett barn utan en fullvuxen person).
Det finns en utmärkt anhörigbok för anhöriga till borderlinepersoner som jag tror att man även kan ha glädje av när man lever med en narcissist. Boken heter "Farliga relationer" och är skriven av Silfving/Nilson. Den tar upp hur det är att leva med någon som har en personlighetsstörning på ett väldigt lättillgängligt sätt och jag själv tycker att jag kunnat hämta en hel del styrka i den när det gäller att möta de personlighetsstörda i min närhet.
Själv har jag hanterat alltihop genom att lära mig mer och mer och mer om det mänskliga psyket, både för min egen utvecklings skull, för att jag ska kunna hitta ett sunt sätt att leva mitt liv på där jag inte automatiskt halkar tillbaka i gamla spår och hamnar i klorna på nya narcissister, psykopater eller borderlinepersoner, och för att när man lär sig om något, när man förstår något, så blir det ofta lättare att hantera.
Tar man upp trollen i solen spricker de...(eller: de visar sig kanske vara jättestora bebisbarn som förgäves kämpar för att bli mammade. Då är det lättare att stå upp för sig själv och säga (åtminstone i tanken) att: nej, tyvärr, jag kan inte hjälpa dig med det här, jag är inte din mamma och du är vuxen och måste själv klara av att hantera dina egna känslor")
Kram på er alla, kämpa på och stå upp för er själva
!
