Stödgrupp för partner till narcissistisk personlighetsstörning

Det är just detta du måste börja med, ta i tu med på allvar. Det svåraste är att hantera rädslan och ångesten över konsekvenserna eftersom de är så oberäkneliga. Speciellt om det finns barn med i bilden som de kan "använda". Jag har kommit så långt att jag "kört över" och kunnat hantera konsekvenserna hyggligt. Mått dåligt men kommit igen (har tagit tre år att komma hit, terapi och samtal med andra i samma situation, och en jurist på det).

Mitt bästa råd är noll-kontakt. Du känner ju själv skillnaden mellan må bra och dåligt när du slipper kontakten.

Du ska lära honom (tänk typ hur man tränar en "hund", hur farliga de skulle kunna bli om du inte berättar konsekvent vad som gäller, narcar har beteenden av en 2-åring, du har makten - tänk så, hela tiden, utan att vika) att du inte kompromissar. Aldrig, inte nu och inte i framtiden. Han får hitta en annan (och det kommer han att göra) som han dränerar (men just nu inte du). 

Kram och stryka till dig. Finn ett liv där du hittar någon form av glädje, hitta styrkan i dig.

Hej,

Tack vad snällt sagt:). Jag kan bara beskriva och ge råd från min egen erfarenhet, har haft en lång resa med många insikter så lite hjälp kan jag nog ge. För det första måste man bli sams med det faktum att när barnen är hos narcissist-exet, så måste man låta det vara som det är. Låta dem köra sitt race, även om det är svårt. Kritik fungerar inte på en narcissist, så om man måste ha kontakt på något vis, så är det bättre att berätta något man tyckte var ok t om bra som han gjort (peppa dem med att de är "duktig pappa/mamma"), det gynnar barnen då en arg och kränkt narcissist blir en dålig pappa (de blir den lilla tvååringen och reagerar lika barnsligt även om de har vuxenansvar, kan bli farligt., jag har flera exempel som hänt oss....).

Det jag har jobbat med, framför allt hos det äldre barnet, är att bygga en bra och trygg relation, där vi pratar mycket. Den äldre berättar då och då saker som varit markliga, och som han vill veta varför pappa gjort. Det kan handla om att han sagt något som aldrig blev av, sagt något elakt utan att han förstår varför, retat upp någon utomstående så det blev pinsamt etc etc. Jag brukar då ta ett milt exempel bland mina erfarenheter av hans far, och säga att jag förstår och att jag upplevt liknande och att det absolut inte är fel på honom, utan att det är hans far som borde ha gjort annorlunda i den situationen. När de ibland säger att pappa sagt si och så om mig, så brukar jag hålla tillbaka känslorna (känns inte så mycket längre faktiskt:), och säga så oberört man kan att  t ex "ja, han säger så mycket - men det är inget jag bryr mig om, så barnsligt att hålla på så".

Tror inte att man kan göra så mycket mer, men kärnan är att inte normalisera det som är stört och låta bli att bekräfta det iakttagelser som barnet gjort och de slutsatser barnet gjort. I slutänden tror jag barnen inom sig ser vem som är den som har vett, och den som inte har det.

Jag vill gärna ses om det blir någon mer gång! Önskar SÅ att jag hade kunnat vara med! Flyttade ut för 1,5vecka sen och börjar så smått kunna andas igen. Men livrädd att jag ska trilla dit igen (hur kommer det sig att man får för sig att man vill något som man VET långsamt tar död på en?? Min terapeut sa idag att en grupp likt AA skulle vara perfekt för att minnas och bli påmind).

Han sa en annan intressant sak också. Det är få terapeuter som vill ta en narcissist i terapi (vilket i sig händer otroligt sällan, att de söker hjälp liksom ..) eftersom narcissisten även förvrider huvudet på terapeuten ... En liten tanke om hur skickliga de är... Stor kram alla!

Tror du det går att leva med en sådan person om man vet om alla drag och inte går in i fällorna? Tänker pm man ser det som en svaghet personen har bara..

Är så kluven. Vi har barn tillsammans. Kan det vara så att han kommit till insikt när hans familj försvann? Skulle han inte bara gått vidare ned någon annan om han inte genuint brydde sig om sina barn?

Vad har dina barn för relation till sin pappa nu?

Jag vet inte om han har bara en släng av det om du förstår? Mycket tydde på det när vi var tillsammans men samtidigt drack han mycket då, nära på att bli alkoholist. Nu har han slutat med det och ändrat på mycket i sin livsstil som då var negativt.

Vet inte hur mycket av hans beteende berodde på alkohol och andra yttre omständigheter..

Detta stämmer och är så oerhört sorgligt och svårt att hantera. Ibland frågar jag mig vilket som är viktigast, att stå upp för mig själv villat jag ju lovat mig att göra (vilket ibland drabbar barnen i hans hämndaktioner), eller att krypa och säga "ja" och få dem att slippa undan hans sjuka "bestraffningar".

Är ni inte med mig - är ni emot mig. (Narcissistiskt "talesätt")

Inget är så utmattande som en narcissist som upplever sig som kränkt (mitt "talesätt")