Stödgrupp för partner till narcissistisk personlighetsstörning

Det är som om du beskriver min ex-fru, fast det är ju din man du skriver om. Var helt dränerad på energi innan jag tog mig loss. Börjat få fysiska krämpor och mådde piss. Men när jag började leva själv så försvann allt sakta men säkert. Det värsta var att man började tro att det var fel på en själv, fast man innerst inne visste att det inte var så. Har tänkt nån gång konfrontera hon och fråga varför hon sa och gjorde alla tokiga saker genom åren, jag var ju aldrig dum mot hon? Tvärt om så försökte man jämt ställa upp å jämka för att slippa bråk. För innerst inne måste hon förstått att hon gjorde fel å sårade mig gång på gång. Svårt när man har flera barn att klippa banden helt och hållet, men försöker hålla distans så gått det går. Kan i bland få kalla kårar när hon ringer och vill avreagera sig mot mig om nån småsak hon förstorat upp.

2 galet jobbiga dagar lider mot sitt slut. Det är inte lätt att vinna gehör mot en sjuk/självcentrerad människa. Vi håller på att göra upp det sista i ekonomin så vi kan gå vidare åt varsitt håll. Men att jämka går bara inte för vissa och prata till döva öron gör så att man får en stor klump i magen. Är så jäkla besviken när man curlar och försökt hjälpa så mycket man bara kan och sen bara får en massa onödigt skit tillbaka. Min taktik har varit från dag ett att inte förarga och försöka ställa upp men responsen är +-o i gensvar. Det är bara hon hon och åter hon och idiotförklarar mig konstant. Det är som alla sagt att en 2:åring går inte att ha att göra med. Men hädanefter så är det bara kontakt runt barnen som gäller om man inte ska duka under själv. Fast hon har en ny så är det mig hon ringer till när hon vill avreagera sig och få kräkas lite spydigheter, för då verkar hon må riktigt bra. Å nu har helt plötsligt har den där klumpen i magen återvänt efter ett tags frånvaro och bara för att man haft att göra med hon i två dagar.

Vi som levt länge har barn med en narcissist har nog inte upplevt att det gick så snabbt för dig. Så du hade tur och såg sanningen i hon. För mig tex så var det känslomässig berg och dalbana under en lång tid typ 4-5 år med ömsom piska ömsom smek. Man blir så jäkla snärjd och avskärmad från släkt och vänner men det går så sakta utan att man märker det. 20 år å två barn så man är ju lite stukad om jag utrycker mig milt. Först var jag så jäkla glad och slippa hon men nu nästan ett år senare så har jag känt mig dränerad och en enorm trötthet men som så sakteliga håller på att släppa. Jag har nog haft lite tur för hon har hittat ett nytt värddjur att dränera på energi.

Ett mantra som hjälpt mig när man känt sig svag, arg och ledsenMen du sattes inte på vår jord för att offra ditt eget liv för att tillfredsställa någon annans behov.

Släpp det att älta med han. Det är lönlöst och ger bara vatten på kvarnen hans. När vi skilde oss så visade jag inga känslor fast hon kört över mig i 20 år.

Insåg och Bestämde mig ca 2 år innan separationen att det var en narcissist jag levde med. Men så oerhört svårt att lämna på ett snyggt sätt så att allt inte skulle vändas mot mig. Jag tänkta ett eller två år spelar ingen roll på 20 år. Men det var en befrielse att veta att hon var sjuk med en 5 årings beteende. Så jag drev det till att hon lämnade mig. Hon satte i högsta växeln och började genast om med en ny. Nu har det gått 2 år och jag har så smått börjat hitta tillbaka till mitt gamla jag. Men läkt blir man nog aldrig och lita på en ny partner kommer nog aldrig heller att hända. Det enda positiva är att man blivit expert på att läsa av folk/ny partner man träffat.

Du måste våga landa! Det tar en stund eller två. Men när du hittar dig själv och vågar vara ensam så är du en bra bit på vägen. Tänk tillbaka... studera exet när du fått distans till förhållandet, se att du kom ut med ditt "jag" i behåll. För efter att levt med en narcissist så tappar man nog bort sig själv på vägen. Å framför allt rusa inte in i nånting nytt på en gång för trygghetens skull

2 år har gått och jag börjar att hitta tillbaka till mitt gamla jag så smått, men det kommer att ta tid, det har jag insett. Först var jag lycklig för att det var slut och levde ett överaktiv liv med krogen, träning, övertid och hobbies, men sen kom tröttheten efter alla "jävla" år. Orkade bara med det basala typ, vara en bra pappa min vecka, jobba, laga mat och hålla boendet i någorlunda skick. Men barnfria veckan så låg jag bara som ett kolli på soffan efter jobbet och gjorde bara det allra nödvändigaste. Men lita på en ny partner blir nog svårt. Testat lite men man är på sin vakt och måste ständigt läsa av situationen av gammal vana. Men man har nog blivit bra på att läsa av människor och situationer i ren överlevnadsinstinkt. Var helt slut, ja nästan ett vrak efter 20 års förhållande. Ville lämna i säkert 4-5 år men förmådde mig inte att ta stegen. Utan drev förhållande mot branten tills det var ohållbart och hon lämnade mig.