anemon1 skrev 2015-02-07 20:48:15 följande:
Hej,
Tack vad snällt sagt:). Jag kan bara beskriva och ge råd från min egen erfarenhet, har haft en lång resa med många insikter så lite hjälp kan jag nog ge. För det första måste man bli sams med det faktum att när barnen är hos narcissist-exet, så måste man låta det vara som det är. Låta dem köra sitt race, även om det är svårt. Kritik fungerar inte på en narcissist, så om man måste ha kontakt på något vis, så är det bättre att berätta något man tyckte var ok t om bra som han gjort (peppa dem med att de är "duktig pappa/mamma"), det gynnar barnen då en arg och kränkt narcissist blir en dålig pappa (de blir den lilla tvååringen och reagerar lika barnsligt även om de har vuxenansvar, kan bli farligt., jag har flera exempel som hänt oss....).
Det jag har jobbat med, framför allt hos det äldre barnet, är att bygga en bra och trygg relation, där vi pratar mycket. Den äldre berättar då och då saker som varit markliga, och som han vill veta varför pappa gjort. Det kan handla om att han sagt något som aldrig blev av, sagt något elakt utan att han förstår varför, retat upp någon utomstående så det blev pinsamt etc etc. Jag brukar då ta ett milt exempel bland mina erfarenheter av hans far, och säga att jag förstår och att jag upplevt liknande och att det absolut inte är fel på honom, utan att det är hans far som borde ha gjort annorlunda i den situationen. När de ibland säger att pappa sagt si och så om mig, så brukar jag hålla tillbaka känslorna (känns inte så mycket längre faktiskt:), och säga så oberört man kan att t ex "ja, han säger så mycket - men det är inget jag bryr mig om, så barnsligt att hålla på så".
Tror inte att man kan göra så mycket mer, men kärnan är att inte normalisera det som är stört och låta bli att bekräfta det iakttagelser som barnet gjort och de slutsatser barnet gjort. I slutänden tror jag barnen inom sig ser vem som är den som har vett, och den som inte har det.
Tack! Det där ger mig lite att tänka på.
Ditt första stycke, att låta bli att kritisera, det klarar vi relativt väl tror jag.
Värre med att inte normalisera det som är stört. Tror att vi låter alldeles för mycket tokigheter passera som om de vore normala. Vilket ju skickar fel signaler till barnen. Men... är man van att lyda en narcissist så blir det nog lätt att man fortsätter med det utan att ens reflektera över märkligheterna. Det är nog så att man måste börja bottna själv i vad som är normala sunda värderingar innan man kan visa det för barnen.