Stödgrupp för partner till narcissistisk personlighetsstörning

Det värsta med att leva med en narcissism är när allt visade sig vara luftslott och när alla förhoppningar raseras. När man väl tror man nått botten visar det sig senare att man inte ens var i närheten. Hur man tappar så många bitar av sig själv och till slut vet man inte vem man är längre. Att börja ifrågasätta sig själv, bli otroligt självmedveten och konstanta rädslan att göra fel. Vad som var rätt igår är fel idag, vad är det imorgon? Men det värsta är den krossande drömmen som så gärna vill göra sig påmind men som man måste fly från för att inte gå sönder helt. Den där drömmen man gärna refererar till när allt är som sämst, allt var ju så bra i början. Det kommer snart bli så igen. På något sätt blir det den bilden man jagar, som man så gärna vill uppleva igen. Men efter lång tid av nedbrytande är det bilden av sig själv som gått förlorat som man springer efter. 

Jag är väldigt påläst om narcissism och olika typer av narcissism på grund av min längtan efter förståelse. Man vill ju bara förstå och finna svar. Jag vill rekommendera samvak.tripod.com/ som är en narcissist och skriver om fakta, tips, etc.

Och ni som är ute efter att dela erfarenheter, stöd, osv. Tveka inte att skriva till mig. 

Styrkekramar till er!

Det är så svårt. Att pendla mellan hopp och förtvivlan. I ena stunden får man all den där beundran, bekräftelsen och romantiken. Men när en konflikt uppstår får man all skuld och blir överkörd verbalt som att man inte är värd någonting. Det värsta enligt mig är den "brutala ärligheten". Att han är "hjälpsam" och "snäll" som ger mig all den kritiken för att jag ska bli bättre, mer perfekt - känslan över att aldrig bli tillräcklig. Men om han gör fel och man påpekar bryter helvetet loss av försvarsmekanismer, arrogans och fler påhopp.

Förvirringen över att man till slut inte vet varken ut eller in. Att vara säker på att han har gjort fel, men han lyckas alltid vända på det, att man själv blir den som ber om förlåtelse. Om han sagt något elakt lyckas han slingra sig förbi det, eller hävda att han aldrig sagt det, att jag bara missförstått eller att jag inte vill förstå. Han kan påstå att jag aldrig lär mig, aldrig förstår och när jag frågar om vad det är jag ska förstå kan han svara "om du inte kan lista ut det själv är du ändå inte kapabel till att förstå och då är du ohjälplig" trots att jag vet att jag inte gjort något. Jag vet innerst inne att det inte är något fel på mig. Jag är en väldigt omtänksam person och jag har börjat förstå att han projicerar. Men på något sätt får han mig att känna mig dålig över mig själv.

Det märkliga är att han kan vara så snäll och vänlig. Säger att han bryr sig om mig mest av allt. Men om han sårar mig och jag blir ledsen så kan han utbrista att jag tycker synd om mig själv eller att han inte orkar slösa sin tid på att trösta mig. För allt handlar om HANS tid. Och han är oförmögen till att kompromissa. Men på något vänster är det ändå alltid han som påstår att han är ett "offer".

Jag har bränt ut mig själv för att jag försökt anpassa mig. Att vara tillsammans med en narcissist är som att kämpa för att duga för någon som aldrig kommer bli nöjd. För det som man tror är rätt idag är ändå fel imorgon. Och det som är fel idag är rätt nästa vecka.

Vad bra att det ger lite tröst, jag förstår hur du menar. Det är skönt på ett sätt att veta att man inte är ensam. Jag förstår inte heller hur han inte kan förstå att vissa saker är högt olämpliga att häva ur sig, men det är som att de vet att det är fel men bryr sig inte tillräckligt mycket. 

Jag hoppas att dina sår läker och du lär må mycket bättre utan en sådan person i ditt liv. Tack själv för att du delar. Och jag har skrivit ett pm till dig nu!

Kram till dig.