Hur ofta förekommer barn med diagnos i era barns klasser?

Fast de med riktigt svår dyselexi har andra problem än att lära sig läsa sent. De ser inte sådant som för oss andra är naturligt.
Min svärmor har vissa typiska dyselexidrag, hon (även om hon kan stava och läsa), vänder på bokstäver och andra saker.

det ar inte sant.
Jag vill paminna dig att min dotter ar bara 4 ar.
Alltsa man ska egentligen jamfora hur manga vuxna / barn det ar i svenska vs asiatiska forskolor.

Nar barnen ar 6 i Asien behover de ingen assistent langre utan bara larare, eftersom de kan bete sig vid den aldern.

 

1. Att få en diagnos är inte en dans på rosor precis. Att få diagnos är i princip ett måste i Sverige om barnet ska få någon som helst hjälp (tex en assistent i klassen). Nej, vi tycker inte det är positivt. En diagnos är en förklaring på varför ett barn betér sig på ett visst sätt och på hur man ska hjälpa det på bästa sätt (som tex klar struktur och klara regler och rutiner).

2. Jo du, efter att ÄNTLIGEN ha fått en diagnos så får man hjälp och stöd och när man väl får den så brukar utvecklingen bli jättebra!

3. Skyll på det svenska systemet och INTE på föräldrarna.    

Nej, det är ju lättare att ignorera än svara när man inser att man kan ha fel. Räcker så o. vi kan nog inte komma längre från varandra i ståndpunkt än vi är. Jag är lika övertygad om biologins roll som du verkar vara ang. miljöns och kan inte komma ifrån hur enormt stor likheten är mellan mig o. min biologiska
familj är. Du däremot vet ju inte varken hur lik ditt barn skulle vara sina bio.föräldrar om h*n träffade dem, eller hur h*n kommer att se på/känna för likheter er emellan i framtiden.

Precis mina tankar! Jag tror man ofta klappar till med en diagnos för att "förklara" någon som är annorlunda. Alla ska vara likriktade och lätthanterliga. Tycker det är en väldigt skrämmande utveckling

Fortfarande så är det ett helt annat sätt att lära ut i asien och detta sätt passar oftast ett barn med NPF vilket det svenska systemet inte gör.

Vilken verklighet lever du i. Ingen av mina vänner som ahr barn med NPF-problematik (eller dyselexi) har den inställningen.
De föräldrarna jag känner, sliter som små djur för att hjälpa deras barn, har en väninna som höll i sitt barn för att han inte skulle hoppa ut genom fönstret, så dåligt mådde han. Men sedan han hamnade i en klass som hade specialstöd för barn med NPF-proplematik så vände det och nu har det barnet toppbetyg och mår bra (i rätt miljö)
Mitt barns bästa kompis gick några år i en specialklass, då mådde det barnet toppen och gjorde jätteframsteg i studierna och socialt. Sedan blev det tillbakaplacerad i sin gamla, röriga klass och det fungerade inte. Det slutade med att föräldrarna flyttade till en annan kommun för att kunna få rätt hjälp.
Har en annan god vän med ett autistiskt barn som också flyttade pga i den första kommunen så skulle barnet gå integrerat (vilket BUP starkt avrådde ifrån), i den andra kommunen fick barnet gå i en specialklass.

Samma vän har förresten svår dyselexi, tack vara att mamman var lärare (som satt timmar med honom) så fixade han en civilingenjörsutbildning. Detta hade han inte fixat utan sin mammas kunskaper.

Jag har aldrig hört någon förälder med barn som har ADHD att det skulle vara charmigt eller gulligt, de har slitit som djur för att få deras barn att fungera, för att få deras barn att må bra

1. Otroligt att skattepengar anvands till dessa barn istf att foraldrarna ska ta sitt ansvar och vaga satta granser tydligt. Men jag laste att det blomstrar med utbildningar for att lara sig vara en bra foralder nufortiden. Det behovs antagligen....

2. Vilket visar isafall att ADHD inte har med arv att gora utan med uppfostran och regler.

3. Det ar samma sak. Samma ideologi i hela Sverige, med nagra fa undantag. De flesta foraldrarna i Sverige tycker att det svenska systemet ligger i framkanten och ar bast i varlden.

1. Mitt barn är otroligt väluppfostrat hemma. Faktiskt!

2. HUR visar det att det inte har med arv att göra?

3. Jag tycker inte att det svenska systemet när det gäller skolan är det bästa. Det "gamla" systemet var bättre och då inte bara för barn med NPF.    

Ska föräldrarna ta sitt ansvar och våga sätta gränser tydligt? Din åsikt är så jävla korkad att jag blir skrämd!
Du är välkommen hem till mig vilken dag i veckan för att lära min 6-åring med trippla diagnoser hur man uppför sig. Varsågod. Välkommen. Om det är så jävla enkelt som du vill ha det till, varför tror du många familjer lever på gränsen till sammanbrott? För att det är kul? För att de vill kosta samhället pengar?
Eller tror du att splittrade familjer, föräldrar som är sjukskrivna för utmattningsdepression, föräldrar som bara ger upp eller gråter varje dag innan de ens hunnit få på sig kläderna bara är ett påhitt? En fejkad verklighet baserad på oförmågan att sätta gränser?