Hur ofta förekommer barn med diagnos i era barns klasser?

Jag har ingen aning om eventuella diagnoser i min sons klass och hoppas att saker och ting fungerar på ett sätt som gör att ag inte har nån anledning att veta heller.

Minns att någon tog upp bara den lilla saken som att man använder skåp idag och inte bänkar man har sina böcker i, bara en sån lite sak kan ställa till det massor för ett barn med bristande impulskontroll...dvs att behöva gå ut i korridoren, samla ihop rätt saker samtidigt som det finns en massa extra stimulans runtikring.

Min egen (som inte börjat skolan än) hade garanterat varken nått fram till skåpet eller fått med några saker med alla andra barn runt sig som pratar och skrattar och till skillnad från honom själv kan göra 2 saker samtidigt.

 I min sons klass är det minst en som har diagnos, förutom honom - han har autism, men det frågade ju inte TS efter.
 Det är många oroliga och stökiga barn i den klassen, men man får ju inte direkt redovisat hur många som har någon diagnos!

Mitt eget barn har behov av särskilt stöd, men ingen diagnos (än i alla fall) , och hans problematik drabbar i princip bara honom själv. Det är _hans_ inlärning som försvåras av hans oförmåga att koncentrera sig längre stunder, hans oförmåga att förstå vissa nyanser i språket, hans behov av att få anpassade instruktioner o s v. Det är inget resten av klassen "offras" för. Däremot så hade antingen de eller min son fått "offras" om de inte fått den extra lärarresurstid som de nu får...

Hur tolkar du faktumet att det är många oroliga och stökiga barn?
Det skulle vara intressant att konfrontera olika analyser av ett relativt nytt fenomen. 

det har jag också hört. undrar hur skolteknokrater kan komma med såna dumma ideer.

därför att autistiska barn inte ens kan följa en skolgång överhuvudtaget (jag menar inte autismspektrum som Asperger). Diskussionen är omkring skolan. 

 

I dagens Sverige frågar man barn hela tiden: vill du göra si och så? är det ok om du gör så?
istf att bara säga: gör så.

Många barn blir små eller stora diktatorer hemma och i skolan pga en alltför demokratisk uppfostran.
Livet är mycket enklare för de asiatiska barnen. De mår mycket bättre och behöver inte springa från BUP till logoped.

Du har fullständigt rätt i att det finns skolteknokrater som har en massa idiotidéer, så mitt generella svar är
Jag tror inte att ADHD och dyselexi är något nytt, påhittat begrepp, eller snarare är väldigt säker på detta. Däremot så dagens skola i Sverige ställer helt andra krav på barnen, som gör att de barn som har dessa funktionshinder har svårare att klara detta och deras funktionshinder (som kanske inte alls är något funktionshinder i t.ex den skolan som din dotter går i) gör att de blir oroliga, rastlösa och ett störmoment.

Men sedan tror jag att även normalstörda barn också lider av detta. De blir stökiga pga stökig omgivning och sedan accelererar det och då skapar det problem.

Däremot så är det inte alls säkert att vägen till lugnare skola (som alla vinner på) är hårdare diciplin, det finns säkert många mjuka vägar att gå.

Kan tillägga att min tonåring, som är uppfostrad med ytterst få regler, ytterst få rutiner, får alltid bra omdöme i skolan för sin respekt för lärare, de regler som finns och vänner, för ett positivt bemötande och att h*n är en flitig elev.

Jag förstår hur du menar,TS, men jag undrar om inte de barn som verkligen mår dåligt, har svårt med koncentration, socialt samspel etc faller igenom i det asiatiska systemet?

Sedan undrar jag hur asiaterna blir som vuxna om de inte lärt i att deras egen vilja och känslor och är viktiga...?