Hur ofta förekommer barn med diagnos i era barns klasser?

 Idag ligger Asien, som du förordar, i topp på amfetaminmissbruk (UNOCD: World Drug report, 2009) ett vanlig resultat av själmedicinering vid ADHD. Minst hälften av världens amfetaminmissbrukare bor i Asien, går att läsa i samma rapport. I Kina får inte alla gå i skola medan i Sverige går 100% minst 9år i grundskola. Kan det vara så att de som inte får möjlighet till utbildning i ett så framstående land som Kina har ex NPF, adopteras bort eller göms? 

En av de bästa egenskaper en människa kan ha är att kunna omvärdera sin tes efter att man fått ny kunskap. Att förneka att NPF finns och att det skulle ha med uppfostran att göra lämnade vi i slutet på 70-talet i större delen av världen, dock kanske inte i den asiatiska byggd där du befinner dig . Självklar är uppfostran viktig även för ett barn med NPF-diagnos, likväl som för normalstörda barn. För att bli en god samhällsmedborgare krävs även att man möts med respekt och goda förväntningar, även de barn och föräldrar som du så föraktfullt skriver om. Du vet uppenbarligen inte vad du skriver om oavsett hur många FN-rapporter du läst mm. Att ständigt skydda sig mot argument som talar mot sin tes kan vara ett tecken på någon diagnos inom autismspektrat...  

Det här handlar verkligen inte om disciplin, då har du missat hela tråden! Det handlar om förnekelse, kränkningar och respektlöshet.  Du som lärare borde veta hur vi föräldrar med NPF-barn får strida för att våra barn ska få den hjälp de behöver för att bli goda samhällsmedborgare, för det är detta allt handlar om. Att ständigt ifrågasättas och bli påhoppade av okunskap är förödande!  Min högsta önskan är att alla barn i min sons klass, inklusive han själv, hade suttit på sin plats och arbetat. Förutsättningen för att han ska klara det är dock att de andra gör det. Vi föräldrar söker disciplin i skolan för att våra barn ska må bra, de tjänar på disciplin i klassen - har du inte fattat det så förstår jag ditt rent ut sagt bedrövlig inlägg. Men Caliningrads disciplinkategorisering är inte den jag söker, inga små nickedockor som ropar högt i kör efter läraren. Dra slutsatser, teser, analysera och konstruera under disciplinerade former känns mer som framtiden.
 

Absolut. Och forklarar valdigt mycket.

Läste du alls vad jag skrev(i svaret till Tuffen, #40 närmare bestämt)?

Väntar på kommentar till # 36, kommer det ingen, så förmodar jag att du inte kan svara.

Jo jag laste och valde att inte kommentera for att inte avsloja for mycket av min egen situation.
Jag kan iallafall beratta att mitt barn ar adopterat sa jag sjalv har funderat enormt mycket pa miljos inflytande vs arv och nu ar jag 200% overtygad att miljo, kombinerad med egen personlighet har en mycket storre betydelse an arv. Min dotter beter sig enligt mina varderingar angaende uppfostran, och nar jag tanker att hon inte delar mitt arv kanns det faktiskt extremt konstigt eftersom jag upplever att vi ar valdigt lika och att hon ar lik sina kusiner osv. Jag blir numera valdigt forvanad nar folk marker att vi inte ar lika varandra i utseendet eftersom jag inte tanker pa det alls langre.
Men jag hade last dina andra inlagg ang anknytning osv. nu ar det totalt OT, darfor jag hade valt att helst inte borja diskussionen har.
Kan bara saga kort att jag har arbetat med anknytningen extremt mycket, och enligt mig kan inte uppfostran fungera om det starka bandet med mamman (biologisk eller adoptiv, spelar ingen roll) inte finns. 

I min tonårings klass går det ingen med ADHD vad vi vet, dyselexi har jag ingen aning om, eftersom det är inget som vi andra har med att göra. Inte när det gäller ADHD heller, men då brukar man märka det om barnet är utåtagerande, annars inte.

I lågstadiet så visade det sig att en flicka hade ADHD (hennes mamma berättade det), men inget som märktes i klassrummet.
I mellanstadiet var det ett barn som hade någon form av problematik och en i parellellklassen (mitt barns då bästa vän, det var därför vi visste det), dyselexi hade vi ingen aning om.

Jag har däremot vänner med barn som har ADHD, AS och autism, så jag har mött problematiken, men barnen med AS och autism har gått i specialklasser nästan hela skoltiden och den med ADHD har haft resurs.

I tonåringens skola finns det en klass däremot med autistiska barn.

Det tycker jag är konstigt, för just NPF-barnen mår oftast bäst när det är ordning och reda. Är det några som ofta inte klarar av "stök" så är det just NPF-barnen

Nja, att det har med uppfostran att göra tror jag inte ett dugg på MEN däremot klarar sig barn men NPF ofta sig betydligt bättre i en skola/ samhälle med klar struktur och klara regler vilket jag tror de har i en asiatisk skola (eller har jag fel där?).

Jag vet inte hur många det finns i mina söners klass. Minst 1 i mellankillens klass (han själv).

Är det, det håller nog inte min mamma med om, fd speciallärare. Min svärmor, född i ett annat land har dyselexi, en kompis till mig, civilingenjör, har dyselexi. Min faster har dyselexi.
Inget som man sa på den tiden, men de hade inte något namn på ´det

Min mormor och moster (småskolelärare) kunde också berätta att både dyselexi och ADHD fanns. Men jag tror man lärde sig att läsa på ett annat sätt, så fler kunde lära sig det och det var mer struktur i skolan, som gjorde att barn med (inte den svåraste formen) ADHD fixade skolan.

Det skolan ställer krav på idag, är just det som barn med ADHD har svårt för.

Jag tror inlärningssättet (där har du nog rätt) idag gör det svårare att lära sig läsa för de som har dyselexi.

Min tonåring knäckte läskoden sent och det som vi skulle träna på hemma, gjorde det änne mer komplicerat. Då ryckte min mamma in, men lite äldre sätt att lära ut, då lossnade det.