sextiotalist skrev 2011-10-31 11:46:25 följande:
Vilken verklighet lever du i. Ingen av mina vänner som ahr barn med NPF-problematik (eller dyselexi) har den inställningen.
De föräldrarna jag känner, sliter som små djur för att hjälpa deras barn, har en väninna som höll i sitt barn för att han inte skulle hoppa ut genom fönstret, så dåligt mådde han. Men sedan han hamnade i en klass som hade specialstöd för barn med NPF-proplematik så vände det och nu har det barnet toppbetyg och mår bra (i rätt miljö)
Mitt barns bästa kompis gick några år i en specialklass, då mådde det barnet toppen och gjorde jätteframsteg i studierna och socialt. Sedan blev det tillbakaplacerad i sin gamla, röriga klass och det fungerade inte. Det slutade med att föräldrarna flyttade till en annan kommun för att kunna få rätt hjälp.
Har en annan god vän med ett autistiskt barn som också flyttade pga i den första kommunen så skulle barnet gå integrerat (vilket BUP starkt avrådde ifrån), i den andra kommunen fick barnet gå i en specialklass.
Samma vän har förresten svår dyselexi, tack vara att mamman var lärare (som satt timmar med honom) så fixade han en civilingenjörsutbildning. Detta hade han inte fixat utan sin mammas kunskaper.
Jag har aldrig hört någon förälder med barn som har ADHD att det skulle vara charmigt eller gulligt, de har slitit som djur för att få deras barn att fungera, för att få deras barn att må bra
jag namnde aldrig AUTISM utan de "nya" diagnoserna som overanvands i Sverige.
Dessutom ar det lite konstigt att konstatera att sa manga barn verkar ma sa daligt trots att den svenska forskolan ar sa bra, och synen pa barnen i Sverige ar bast i varlden.
"Dyslexi"diagnoser har okat i alla lander som anvant "look and say" (Whole language) metoden for att lara sig lasa istf fonetisk/alfabetisk metod. De riktiga fallen av dyslexi ar mycket sallsynta.
