Hur ofta förekommer barn med diagnos i era barns klasser?

12 låter jättemycket, men det beror ju lite på hur hon räknar också. Barn med hörselskada kan ju klara sig alldeles utmärkt med hjälpmedel, men likafullt har de särskilda behov (hörapparat och ljudslinga). Nyanlända barn som knappt talar svenska har också särskilda behov, av svenskundervisning, även om de kanske är superduktiga och jobbar som små illrar.

Räknar man in alla som "går iväg på någonting" (dvs lämnar klassen för en stund) som barn med särskilda behov behöver det inte vara så jättefarligt. Kanske går 7 st på SVA (svenska som andraspråk) någon lektion eller så?

Eller så är 12  barn med särskilda behov helt ohållbart. Allt beror ju på situationen :)  

Det finns barn i Thailand med samma problematik men de kanske inte syns lika mycket, TS? Det beror säkert på att de får sämre hjälp än här och tvingas anpassa sig trots sin diagnos. De mår nog inte bättre inuti än barn som blir tagna på allvar och får rätt hjälp. Tänk på det?

nej, du har rätt. det har INGENTING att göra med "den svenska skolan", utan med samhällen som har blivit rädda för sina barn och gett dom alldeles för många rättigheter. I stortsett motsvarar detta de moderna västerländska samhällena.

Men nej, du har fel. Kom på studiebesök till skolor i Asien. Du ska se att de allra flesta 6 åringarna kan sitta stilla och tysta och bete sig som elever och har inga "diagnoser". Eller fråga dina föräldrar ifall många barn hade ADHD symptomer på deras tid. 

Dyslexi är också en påhitt i de allra flesta fallen.

Många studier har bevisat att TIDIG och SYSTEMATISK läsning på förskolan underlättar flytande läsning och förståelse i grundskolan och i värsta fall underlättar diagnos om en riktig dyslexi.
 

Men ts, de elever som faktiskt behöver extra stöd - hur får de det, i den asiatiska skolan?

Min son har autism, svår epilepsi och drag av ADHD. Här får han resurs i förskolan. Resursen och övriga personalen får handledning av ett Autismcenter. Han kan få hjälpmedel.

Vilket stöd skulle han kunna få i en av de skolor du skriver om?

TACK MalinEddie!!!
Caliningrad du är så kränkande så jag nästan trillar av stolen! Jag har två barn, ett med NPF och ett utan. Om det skulle handla om uppfostran borde ju mina barn vara väldigt lika då de är uppfostrade under samma tak. Kan säga dig att min älskling med NPF är mest uppfostrad av båda men lik förbaskat kan han inte följa normer och spelregler. Vi arbetar dagligen på att lära honom hur andra människor uppfattar saker och förväntar sig att han ska föra sig men det tar tusen gånger längre tid för honom att lära sig det. När man har NPF har man svårt för memorering av strukturer så som normer, regler och vanor. Mitt andra barn är en så kallad "ängel", sitter tyst och lärarna får bryta vid rast för då vill hon arbeta vidare. Hemma gör hon läxorna på eget initiativ, noggrant och ordentligt. Jag skulle kunna göra listan lång och då är hon dessutom 3 år yngre men detta har inte med sammanhanget att göra. I Kina har man mycket plikttrogna små elever i skolan som viger hela sin barndom till att lära sig etc men även du vet att självmordstatistiken hos Kinesiska barn är gräsligt hög. VAD KAN DET BERO PÅ? 

Hm... Jag har alltså uppfostrat ett av mina barn "fel" och de andra "rätt". Tillåt mig småle.

Jag svarar vad det gäller mina två barn som fortfarande bor hemma.

* Min son(9år, går i 3:an) har troligen NPF-problematik(som vi jobbar på att få utredd) o. en hörselskada, i den klassen finns ytterligare ett barn som har hörselproblem, en som har aspergers o. en dyslektiker(ja h*n får extra hjälp med läsningen iaf).

*I min lilla dotters(7, snart 8år går i 2:an) klass finns det inga sådana problem alls.

Har då dessutom en äldre dotter som heller inte har problem av något slag, snarare tvärt om, har haft högsta betyg i allt sedan hon började få betyg. Går nu 2:a året o. läser till Civ.ingenjör på högskola.

Det är du inte ensam om isf.. men jag borde kanske insett att vi inte klarar av pojkar utan enbart borde skaffat oss flickor

 
Man uppfostrar aldrig 2 barn likadant. Dels har det lilla syskonet ett stort syskon som det stora syskonet inte hade. Bara det är en enorm skillnad i hur ett barn upplever sin barndom.
Dels har det hänt saker i föräldrarnas  liv mellan den första födseln och den andra. Det kan hända att någon förälder har blivit arbetslös, att föräldrarna har börjat bli osams, ja, en massa olika ömständigheter.
Man kan också ha blivit trött som förälder och sagt upp sig i sin roll, och låta det andra barnet ta hand som sig själv. Det händer faktiskt ofta.
Eller tvärtom. Man kan ha varit oerfaren med det första barnet och begått en massa misstag som man inte upprepar med det andra barnet.
Så absolut kan man uppfostra den ena barnet fel och det andra rätt. 

Enl. din teori är det då sannolikheten större att första eller sista barnet som får ADHD.. hur förklarar du då att vårt mittenbarn är drabbad o. inget av de andra två?

Citerar mitt eget inl. från en annan tråd:

" Sonen har troligtvis ett NPF, det kommer med största sannolikhet från mig som aldrig passat in någonstans.
Ser man tillbaka nu när jag vet, så ser jag ärftligheten hur tydligt som helst.
Min morfar hade ett temperament som var värre än värst o. saknade spärrar, han försökte tex. döda både mig o. min mamma.
En mamma som utifrån sett strulade runt och förmodligen skulle diagnosticerats med något om hon blivit utredd.
Min bror liknar henne mycket, kan inte behärska sina impulser eller sitt temperament,självmedicinerar med bla. alkohol, kan inte heller behålla ett jobb.
Detta är bara mina misstankar, men inte ogrundade sådana på något vis.

 Sannolikheten för ärftlighet, anser jag dessutom stärks iom att jag ju inte vuxit upp i denna kaosartade familj utan adopterades hit till landet som liten. Dvs arvet som finns går inte att bortse ifrån, och NPF o. självmedicinering i olika former är sannolikt orsaken till dysfunktionen i min ursprungsfamilj. "

H u r  förklarar du detta, o m  du nu anser att NPF inte är ärftligt, utan beror på brister i min o. andra föräldrars uppfostran?

jag svarade till Lapplandsmorsa ang hennes 2 barn, som ett exempel om varför man aldrig kan påstå att man uppfostrar sina barn likadant.
Jag har själv bara ett barn. Hade jag fler barn skulle mitt nuvarande barn uppfostras på ett helt annat sätt, bara med tanke på att jag skulle ha mycket mindre tid att ägna åt henne och hon skulle påverkas av de övriga barnens beteende också.
Det är ganska självklart egentligen, förstår inte varför man ska behöva diskutera det så mycket.
Min syster har 3 barn. Mittenbarnet (pojke) är mycket stökigare än de 2 andra (flickor) eftersom hans föräldrar jobbar extremt mycket och han är en pojke som tycker att det är coolt att inte plugga osv som många pojkar gör.
Min syster ägnade å andra sigan mycket tid åt det första barnet (flickan) eftersom hon inte hade lika mycket ansvar på sitt jobb som när mittenbarnet växte upp.
Hon har nu nästan ingen tid alls att ägna åt barnet nr 3 (flicka) men eftersom det är en stor ålderskillnad mellan nr1 och nr 3 blir nr 3 uppfostrad av nr 1, som är den lugna och väluppfostrade typen, så nr 3 är också ok.
Jag vet inte hur din familj ser ut men istf att kasta sig på genetiska ursäkter blint kan man också försöka ge en chans till en analys över hur familjen fungerar.