Emetofobernas tråd 5

idag gick vi på musiklekis.. då hör jag nån säger den mår illa.. en vuxen.. sen  så sa en mamma att hennes dotter varit åksjuk på vägen.. gahh varför gick jag dit!! jag som dock är ensam nu med barnen..,dagarna går bra men nätterna är som en stor mardröm..jag vågar knappt somna.. fy fasen!

Jag tackar gudarna för den här tråden. Jag har många gånger känt mig SÅ ensam med min fobi. Jag har sen jag var runt 5-6 år varit totalt LIVRÄDD för att folk ska spy. Det räcker med att jag hör talas om att någon på jobbet är sjuk så blir jag orolig över att det ska vara magsjuka, och då vill jag inte gå dit.

En gång i mellanstadiet fick jag gå hem från skolan av en vad jag tror var en ångestattack, tack vare att en kille i klassen höll på att spy i klassrummet. Jag satt bara och skakade och grät efter det och blev hemskickad av min lärare eftersom hon såg att jag inte fixade det. 

Om min sambo har ont i magen, har huvudvärk eller liknande går mina tankar automatiskt till "herregud, han kanske mår illa också så han måste spy sen", och så är karusellen igång...

Jag är rädd för att skaffa barn, för jag skulle inte klara av att ta hand om ett magsjukt barn som kräks överallt. Jag har ingen i min närhet som är lika rädd för detta som jag så jag har alltid trott att jag har varit så udda. Tack för den här tråden!

Glömde lägga till också att jag kan knappt gå på fest pga min oro att någon ska dricka för mycket och spy. Att flyga, åka buss och tåg skrämmer mig också eftersom någon kan bli åksjuk. Hur kan en fobi styra ens liv på detta sätt?

Åh underbara människa!

Äntligen någon som beskriver sina känslor PRECIS som om det kom från mig själv.
Känner verkligen igen mig i det du skriver.
Men har ju dock klarat av att skaffa barn, de har jag inte varit så orolig för. (Har än så länge klarat oss från magsjuka, och dottern är nu 2 år)
Och min fobi har blivit mycket mycket värre sen i våras då en skolpojk (jag kör bl.a. skolbuss) kräktes i bussen.
Vet inte varför det blev så illa denna gången men det blev det.
Har ju hänt ett par gånger innan och visst va det hemskt då med men kommer inte ihåg att det va så jobbigt att komma "över" det som det är denna gången.
Har inte kommit förbi paniken än, trots att hela sommaren har gått nu.
Så för ett par veckor sen bestämde jag mig för att nu får det banne mig va nog, jag tänker inte leva så här.
Jag kontaktade VC och har redan haft mitt första möte med min psykolog. :)
Känns helt ok än så länge, men har ju å andra sidan inte påbörjat behandling än.
Hoppas dock att det ska gå vägen och att det ska hjälpa mig.

Åh, tack

Jag har alltid känt mig så konstig tack vare denna fobin. Jag har aldrig kunnat festa loss, tanklöst som många andra gjort. Jag kan inte resa utan att oroa mig för att någon ska bli åksjuk i min närhet. Jag spritade händerna frenetiskt när jag jobbade i vintras (jobbar inom service där jag träffar folk hela tiden och konstant tar i pengar). Man känner sig liksom fången av fobin.

Jag vill inte vara sån här! Jag vill inte lida så av detta att jag inte kan ta hand om min sambo om han blir dålig. Mår min sambo dåligt tar mitt psyke till någon form av försvarsmekanism och blir ARG på honom istället för att stryka honom över håret och finnas där. Och jag blir ännu mer arg på mig själv för att jag är såhär.

Jag förstår att det sitter etsat i dig, det har en förmåga att verkligen borra sig fast. När jag och min sambo åkte nattåg förra sommaren var det en av konduktörerna som pratade om att en resenär hade spytt ner hela andra vagnen. Jag var totalt livrädd, satt på helspänn och skakade som ett asplöv ända tills vi fick gå av. Det är en fruktansvärd fobi, och vad är det att vara rädd för egentligen? Rannsakar man sig själv så inser man ofta att det är ju så fånigt egentligen, och ändå är man livrädd.

Jag har inga större problem med att själv spy, det klarar jag av. Men att se/höra andra göra det fixar jag bara inte utan sammanbrott. Jag kan inte ens vara i samma lägenhet som en som spyr. Jag klarar inte av det. Jag berömer dig verkligen för att ha tagit tag i din rädsla! All styrka till dig!

Tack får ju jag säga då.
Det där med att festa är så sant som du skriver, det går bara inte att slappna av och ha trevligt när man hela tiden sitter och iaktar alla för att ev då också lyckas se det man ABSOLUT INTE vill se. Eller åtminstonde tro sig ana att han där bort ser nog ut att må lite dåligt, eller hon där kanske kommer spy snart. Slutar med att man bara HATAR alla för att det inte kan dricka med måtta!

Och det där du skriver om att man blir arg på sin sambo eller ja eg alla som utsätter än för det som är det värsta som finns är så klockrent. Usch när man tänker efter har man ju varit och är väl fortfarande ett monster som skäller ut den stackarn som råkar må illa i ens närhet.

Och så många gånger jag tjafsat med min gubbe för att han druckit för mycket och blir då bakis och i värsta fall spyr dagen efter. Han råkar va en sådan person som inte känner sin gräns trots att vi båda nu är 30år. (vilket jag med denna j-a fobin verkligen inte kan fatta)
MEN han har nu på senare tid förstått min fobi och vilket enormt problem det är för mig så han gör verkligen allt för att jag inte ska utsättas för det. Vi är inte mycket för att festa alls eg så det är inte så ofta det kommer på tal numera.
Men nu har vi gjort så att om gubben ska festa på "riktigt" så får vi lösa det med att han sover hos nån polare eller att jag sover hos mamma för att slippa va där när det kanske händer.
För det räcker ju med att han går upp för att pinka en sån natt så är paniken i full gång. Och då blir det ingen mer sömn den natten.
Det funkar faktiskt bäst så.
För när jag vet att det inte är spysjuka så är jag inte lika rädd för att gå på den toan eller vistas i samma hus som toan finns i, ja du fattar hur jag menar. :) 
Men klart det måste saneras med klorin och grejer iallafall. 
Vad det är som gör att man blir sån här det kan man ju undra jag. Varför är man livrädd för nåt som eg är helt naturligt? Ja du, den frågan hoppas jag att jag ska ha ett bättre svar på efter mina träffar med psykologen.
Har du försökt eller ens funderat på att söka hjälp för din fobi?

Själv har jag varit och är väl eg fortfarande oerhört nervös över den typ av behandling man använder sig av.
Men jag har svårt att tro att något kan göra den värre än den är idag...

Det känns lite som att jag har hittat min emetofobi-soulmate

Du har helt rätt i det där att man till slut sitter och bara är sur och grinig över att folk ska dricka så jävligt. Jag dricker själv alltid med måtta, och har då ännu svårare att inse varför folk alltid ska supa sig så redlösa.

Och det ÄR fruktansvärt hur man blir när en närstående är sjuk. Jag vill ju inte bli arg! Jag vill ju ta hand om och finnas till hands, men när paniken reser sig i kroppen och man inte vet var man ska ta vägen (helst vill man ju bara fly) så verkar det vara kroppens och hjärnans sätt att bearbeta det hela att bli arg. Arg på en som mår dåligt och bara vill ha tröst och bli ompysslad, precis som man själv vill när man mår dåligt.

I vintras åkte jag på någon form av magsjuka, mådde riktigt dåligt. Första dygnet är ju alltid värst, så är det ju. Sambon hade jobbat natt och kom hem tidigt på förmiddagen och jag hade ringt och förvarnat honom om att jag nog hade fått magsjuka. Inte hindrade det honom från att komma hem och ta hand om mig. Varför kan inte jag vara sån? Jag vet inte hur många gånger han sprang ner och handlade det jag kände mig sugen på för tillfället, men jag ljuger nog inte om det var en 5-6 ggr under en dag. Jag grät hela tiden, kände mig så ynklig och liten och när man är magsjuk så känner man ju sig som om man håller på att dö!
Men det hindrade honom inte från att sätta sig med mig i sin famn, badda min panna med en blöt handduk och stryka mig över håret. Det är kärlek. Han sket fullständigt i om han blev smittad, det enda viktiga var att han fanns där för mig. När jag väl blev frisk så sanerades hela lägenheten, spritades och grovtvättades. Inte minsta lilla spår fick finnas kvar.

Men då undrar jag, hade jag kunnat vara lika kärleksfull mot honom om det var omvända sitsar? Jag älskar honom av hela mitt hjärta och skulle gärna vilja, men frågan är om jag hade fixat det. Tack och lov är han väldigt förstående vad min fobi anbelangar och hade inte klandrat mig om jag hade hållt mig undan. Hur har man sån tur att hitta någon sån?

Tanken har faktiskt inte slagit mig ens att man kan gå och få hjälp. Jag har nog hela tiden levt med tanken att jag antingen får leva med det, eller att det kommer gå över med tiden. Bara det att jag haft den större delen av mitt liv och det lär ju inte hända...

Vet du, det är på pricken jag känner det också. När min son var sjuk så var mannen den som fick ta hand om allt. ajg höll för örona när sonen kräktes ich bara skakade och grät. Tyvätt höll sig sonens magsjuka i i en vecka och under tiden så blev mannen sjuk han med, och jag reagerade genom att bli fly förbannad på han stackarn! Jag förpassade honom till vårt sovrum med en hink och han fick bara gå ut för att gå på toan. Jag hade hand om sonen i vardagsrummet och försökte att inte gråta och skrika rakt ut.
Usch jag borde inte tycka synd om mej själv, jag borde tycka synd om min stackars fina familj som jag beter mej.

Hej i tråden! Vet inte om jag skrivit här innan. Hängde i nån tråd för längesen, men blev mer uppstressad så jag tog bort den, klarade inte av att läsa om kräks varje dag.

MEN, nu är det såhär att jag kommer bli kallad för en gastroskopi i höst. Och snälla nån hjälp mig! Jag vet inte hur jag ska fixa det. Är det någon här inne som gjort en gastro, nån som fått sövas?

Jag skulle ha gjort en gastroskopi när jag hade magsår och spydde blod, men eftersom jag ammade min äldsta dotter då så fick jag inte lugnande och klarade verkligen inte av det, det slutade med att jag drog ut kameran....
Jag tror inte man får bli sövd för att göra en gastroskopi...det är vad jag har hört iaf...tyvärr..