Puma80 skrev 2010-09-01 22:21:34 följande:
Tack får ju jag säga då.
Det där med att festa är så sant som du skriver, det går bara inte att slappna av och ha trevligt när man hela tiden sitter och iaktar alla för att ev då också lyckas se det man ABSOLUT INTE vill se. Eller åtminstonde tro sig ana att han där bort ser nog ut att må lite dåligt, eller hon där kanske kommer spy snart. Slutar med att man bara HATAR alla för att det inte kan dricka med måtta!
Och det där du skriver om att man blir arg på sin sambo eller ja eg alla som utsätter än för det som är det värsta som finns är så klockrent. Usch när man tänker efter har man ju varit och är väl fortfarande ett monster som skäller ut den stackarn som råkar må illa i ens närhet.
Och så många gånger jag tjafsat med min gubbe för att han druckit för mycket och blir då bakis och i värsta fall spyr dagen efter. Han råkar va en sådan person som inte känner sin gräns trots att vi båda nu är 30år. (vilket jag med denna j-a fobin verkligen inte kan fatta)
MEN han har nu på senare tid förstått min fobi och vilket enormt problem det är för mig så han gör verkligen allt för att jag inte ska utsättas för det. Vi är inte mycket för att festa alls eg så det är inte så ofta det kommer på tal numera.
Men nu har vi gjort så att om gubben ska festa på "riktigt" så får vi lösa det med att han sover hos nån polare eller att jag sover hos mamma för att slippa va där när det kanske händer.
För det räcker ju med att han går upp för att pinka en sån natt så är paniken i full gång. Och då blir det ingen mer sömn den natten.
Det funkar faktiskt bäst så.
För när jag vet att det inte är spysjuka så är jag inte lika rädd för att gå på den toan eller vistas i samma hus som toan finns i, ja du fattar hur jag menar. :)
Men klart det måste saneras med klorin och grejer iallafall.
Vad det är som gör att man blir sån här det kan man ju undra jag. Varför är man livrädd för nåt som eg är helt naturligt? Ja du, den frågan hoppas jag att jag ska ha ett bättre svar på efter mina träffar med psykologen.
Har du försökt eller ens funderat på att söka hjälp för din fobi?
Själv har jag varit och är väl eg fortfarande oerhört nervös över den typ av behandling man använder sig av.
Men jag har svårt att tro att något kan göra den värre än den är idag...
Det känns lite som att jag har hittat min emetofobi-soulmate
Du har helt rätt i det där att man till slut sitter och bara är sur och grinig över att folk ska dricka så jävligt. Jag dricker själv alltid med måtta, och har då ännu svårare att inse varför folk alltid ska supa sig så redlösa.
Och det ÄR fruktansvärt hur man blir när en närstående är sjuk. Jag vill ju inte bli arg! Jag
vill ju ta hand om och finnas till hands, men när paniken reser sig i kroppen och man inte vet var man ska ta vägen (helst vill man ju bara fly) så verkar det vara kroppens och hjärnans sätt att bearbeta det hela att bli arg. Arg på en som mår dåligt och bara vill ha tröst och bli ompysslad, precis som man själv vill när man mår dåligt.
I vintras åkte jag på någon form av magsjuka, mådde riktigt dåligt. Första dygnet är ju alltid värst, så är det ju. Sambon hade jobbat natt och kom hem tidigt på förmiddagen och jag hade ringt och förvarnat honom om att jag nog hade fått magsjuka. Inte hindrade det honom från att komma hem och ta hand om mig. Varför kan inte jag vara sån? Jag vet inte hur många gånger han sprang ner och handlade det jag kände mig sugen på för tillfället, men jag ljuger nog inte om det var en 5-6 ggr under en dag. Jag grät hela tiden, kände mig så ynklig och liten och när man är magsjuk så känner man ju sig som om man håller på att dö!
Men det hindrade honom inte från att sätta sig med mig i sin famn, badda min panna med en blöt handduk och stryka mig över håret. Det är
kärlek. Han sket fullständigt i om han blev smittad, det enda viktiga var att han fanns där för mig. När jag väl blev frisk så sanerades hela lägenheten, spritades och grovtvättades. Inte minsta lilla spår fick finnas kvar.
Men då undrar jag, hade jag kunnat vara lika kärleksfull mot honom om det var omvända sitsar? Jag älskar honom av hela mitt hjärta och skulle gärna vilja, men frågan är om jag hade fixat det. Tack och lov är han väldigt förstående vad min fobi anbelangar och hade inte klandrat mig om jag hade hållt mig undan. Hur har man sån tur att hitta någon sån?
Tanken har faktiskt inte slagit mig ens att man kan gå och få hjälp. Jag har nog hela tiden levt med tanken att jag antingen får leva med det, eller att det kommer gå över med tiden. Bara det att jag haft den större delen av mitt liv och det lär ju inte hända...
