Koppkaka skrev 2010-09-01 21:13:10 följande:
Åh, tack
Jag har alltid känt mig så konstig tack vare denna fobin. Jag har aldrig kunnat festa loss, tanklöst som många andra gjort. Jag kan inte resa utan att oroa mig för att någon ska bli åksjuk i min närhet. Jag spritade händerna frenetiskt när jag jobbade i vintras (jobbar inom service där jag träffar folk hela tiden och konstant tar i pengar). Man känner sig liksom fången av fobin.
Jag vill inte vara sån här! Jag vill inte lida så av detta att jag inte kan ta hand om min sambo om han blir dålig. Mår min sambo dåligt tar mitt psyke till någon form av försvarsmekanism och blir ARG på honom istället för att stryka honom över håret och finnas där. Och jag blir ännu mer arg på mig själv för att jag är såhär.
Jag förstår att det sitter etsat i dig, det har en förmåga att verkligen borra sig fast. När jag och min sambo åkte nattåg förra sommaren var det en av konduktörerna som pratade om att en resenär hade spytt ner hela andra vagnen. Jag var totalt livrädd, satt på helspänn och skakade som ett asplöv ända tills vi fick gå av. Det är en fruktansvärd fobi, och vad är det att vara rädd för egentligen? Rannsakar man sig själv så inser man ofta att det är ju så fånigt egentligen, och ändå är man livrädd.
Jag har inga större problem med att själv spy, det klarar jag av. Men att se/höra andra göra det fixar jag bara inte utan sammanbrott. Jag kan inte ens vara i samma lägenhet som en som spyr. Jag klarar inte av det. Jag berömer dig verkligen för att ha tagit tag i din rädsla! All styrka till dig!
Tack får ju jag säga då.
Det där med att festa är så sant som du skriver, det går bara inte att slappna av och ha trevligt när man hela tiden sitter och iaktar alla för att ev då också lyckas se det man ABSOLUT INTE vill se. Eller åtminstonde tro sig ana att han där bort ser nog ut att må lite dåligt, eller hon där kanske kommer spy snart. Slutar med att man bara HATAR alla för att det inte kan dricka med måtta!
Och det där du skriver om att man blir arg på sin sambo eller ja eg alla som utsätter än för det som är det värsta som finns är så klockrent. Usch när man tänker efter har man ju varit och är väl fortfarande ett monster som skäller ut den stackarn som råkar må illa i ens närhet.
Och så många gånger jag tjafsat med min gubbe för att han druckit för mycket och blir då bakis och i värsta fall spyr dagen efter. Han råkar va en sådan person som inte känner sin gräns trots att vi båda nu är 30år. (vilket jag med denna j-a fobin verkligen inte kan fatta)
MEN han har nu på senare tid förstått min fobi och vilket enormt problem det är för mig så han gör verkligen allt för att jag inte ska utsättas för det. Vi är inte mycket för att festa alls eg så det är inte så ofta det kommer på tal numera.
Men nu har vi gjort så att om gubben ska festa på "riktigt" så får vi lösa det med att han sover hos nån polare eller att jag sover hos mamma för att slippa va där när det kanske händer.
För det räcker ju med att han går upp för att pinka en sån natt så är paniken i full gång. Och då blir det ingen mer sömn den natten.
Det funkar faktiskt bäst så.
För när jag vet att det inte är spysjuka så är jag inte lika rädd för att gå på den toan eller vistas i samma hus som toan finns i, ja du fattar hur jag menar. :)
Men klart det måste saneras med klorin och grejer iallafall.
Vad det är som gör att man blir sån här det kan man ju undra jag. Varför är man livrädd för nåt som eg är helt naturligt? Ja du, den frågan hoppas jag att jag ska ha ett bättre svar på efter mina träffar med psykologen.
Har du försökt eller ens funderat på att söka hjälp för din fobi?
Själv har jag varit och är väl eg fortfarande oerhört nervös över den typ av behandling man använder sig av.
Men jag har svårt att tro att något kan göra den värre än den är idag...
