Koppkaka skrev 2010-09-02 12:02:41 följande:
Det känns lite som att jag har hittat min emetofobi-soulmate
Du har helt rätt i det där att man till slut sitter och bara är sur och grinig över att folk ska dricka så jävligt. Jag dricker själv alltid med måtta, och har då ännu svårare att inse varför folk alltid ska supa sig så redlösa.
Och det ÄR fruktansvärt hur man blir när en närstående är sjuk. Jag vill ju inte bli arg! Jag vill ju ta hand om och finnas till hands, men när paniken reser sig i kroppen och man inte vet var man ska ta vägen (helst vill man ju bara fly) så verkar det vara kroppens och hjärnans sätt att bearbeta det hela att bli arg. Arg på en som mår dåligt och bara vill ha tröst och bli ompysslad, precis som man själv vill när man mår dåligt.
I vintras åkte jag på någon form av magsjuka, mådde riktigt dåligt. Första dygnet är ju alltid värst, så är det ju. Sambon hade jobbat natt och kom hem tidigt på förmiddagen och jag hade ringt och förvarnat honom om att jag nog hade fått magsjuka. Inte hindrade det honom från att komma hem och ta hand om mig. Varför kan inte jag vara sån? Jag vet inte hur många gånger han sprang ner och handlade det jag kände mig sugen på för tillfället, men jag ljuger nog inte om det var en 5-6 ggr under en dag. Jag grät hela tiden, kände mig så ynklig och liten och när man är magsjuk så känner man ju sig som om man håller på att dö!
Men det hindrade honom inte från att sätta sig med mig i sin famn, badda min panna med en blöt handduk och stryka mig över håret. Det är kärlek. Han sket fullständigt i om han blev smittad, det enda viktiga var att han fanns där för mig. När jag väl blev frisk så sanerades hela lägenheten, spritades och grovtvättades. Inte minsta lilla spår fick finnas kvar.
Men då undrar jag, hade jag kunnat vara lika kärleksfull mot honom om det var omvända sitsar? Jag älskar honom av hela mitt hjärta och skulle gärna vilja, men frågan är om jag hade fixat det. Tack och lov är han väldigt förstående vad min fobi anbelangar och hade inte klandrat mig om jag hade hållt mig undan. Hur har man sån tur att hitta någon sån?
Tanken har faktiskt inte slagit mig ens att man kan gå och få hjälp. Jag har nog hela tiden levt med tanken att jag antingen får leva med det, eller att det kommer gå över med tiden. Bara det att jag haft den större delen av mitt liv och det lär ju inte hända...
Men du tro inte att det handlar om KÄRLEK. Hjärnan är inte rationell när det gäller att spy för oss emetofober. Du älskar din man men vi får ju panik och då är det inte lätt att styra. Egentligen är det ju mer synd om DIG än din man för jag tror att du mår mycket mer dåligt!
