Emetofobernas tråd 5

Ja, en förståelse är skön att få av de som verkligen förstår och här i tråden är vi ju alla väldigt förstående =o)

Så då kan vi vara trygga med att de som befinner sig i tråden har en övergripande genuin förståelse och gå vidare lite.

Som jag sa tidigare:

När det blir obehagligt vill man ju bli av med det som är obehagligt och gör allt för att slippa få det obehagligt. I och med det gör man ju själv sig en otjänst. Inte ens när det INTE är obehagligt kan man få slappna av "i fall att" man kommer bli sjuk, eller någon i ens närhet. Så steg ett är att känna när paniken kommer och liksom vara närvarande i känslan. Inte försöka bi av med den, utan att vara kvar i den. Känna efter hur den verkligen känns och var i kroppen den känns. Om hjärtat slår fortare eller om det gör ont någonstans osv..

Om man oftare och oftare kan vara medvetet närvarande när de obehagliga känslorna sköljer över en  kan man med tiden välja hur man vill reagera och hantera situationen och på så sätt bli mer fri från den sjukliga intensiteten i viljan att bli av med det obehagliga.

Vi måste alltså (på sikt) lära oss acceptera dessa obehagliga känslor som uppkommer i samband med kräkningar och oro omkring det för att vi ska kunna släppa det och bli fria från det.

Det vi gör nu är ju att vi griper tag i dem och ruskar och ruskar och hoppas att de ska försvinna, vilket såklart blir omöjligt då. 

Låter bra  med mer pepp. Jag slutade ju skriva och läsa tråden för längesen för jag märkte att jag blev mer stressad av allt kräkprat och tänkte på det mer. Nu närmar sig vintern och ångesten börjar krypa för nu vet man att snart sitter det en lapp på dagisdörren att det går kräksjuka. Jag har alltid haft möjlighet att hålla barnen hemma vid kräksjukor innan, men nu är det inte säkert att det går. Jag vill ju vara modig och lämna iaf, men hur!? Hur gör ni i såna situationer?

Ja precis, att bara älta samma sak hela tiden om och om igen gör bara mer skada än nytta.

Hur mår ni bra av att tänka när det är som värst?

När jag helst bara vill stoppa barnen från att leka/träffa någon så tänker jag att dom är barn och måste få leva och ha kul.
Har en poster här hemma, "keep calm and carry on", den skulle dom ha satt upp i London under andra världkriget.
Den påminner mej om att det finns mycket, mycket värre saker...så när det är som värst brukar jag försöka tänka på det..

Middiz,

När det är som värst fortsätter jag leva som vanligt i den mån det går. Jag har varit öppen med min fobi med mina barn från det att de var stora nog att förstå. Jag tänker som du att de måste få leva. Mina äldsta två barn går i skolan nu, i årskurs 5 och 7. Det är rätt skönt. Jag vet att jag inte kan hålla dem hemma om det går något "skit" någonstans. När de var mindre brukade jag ropa till dem " kom i håg att tvätta händerna ofta i dag, det går mkt "skit" nu. " Numera påminner jag dem inte ens. Jag försöker tänka att de är värda en så normal barndom som möjligt fastän jag har fobin. När jag är som mest orolig tänker jag att jag varit mamma i 13 år och klarat 13 magsjukesäsonger som förälder.  Även om vi inte drabbats varje år, har vi ju utsatts och var gång har jag ju överlevt trots ångest. Har jag klarat mitt föräldraskap i magsjuketider i 13 år ska jag baske mig klara denna säsong med. Trots allt kommer ju våren tillslut och sommaren igen. När det är som värst tänker jag då på vad vi klarat hittills och att har vi klarat det är det klart vi klarar allt.

Den allra bästa stöttning enligt min mening är att få lov att berätta för någon när skiten mot all förmodan når hemmet och man har panik. Att få berätta att nu har jag drabbats i mitt hem och jag är livrädd. Att kunna berätta för någon annan som förstår precis vad jag går igenom. Jag vet att ingen kan garantera att jag inte smittas och att skriva gör inte att situationen ändras. Dock innebär det att jag får lite utlopp för känslorna/fobin om jag får uttrycka dem i ord. Appro på rätt eller fel peppning. Om någon tycker det är obehagligt att jag skriver här när dottern eller sönerna insjuknat och att det ger dem mer ångest, så låter jag givetvis ändå bli. ( SME forumet finns ju ändå för sådana situationer om så skulle vara. )

Känner fortfarande ett lugn.

Bra med pepp!
Är det någon här som sökt för detta och faktiskt blivit bättre?

jag måste skriva av mig lite.. jag har alltid mått dåligt ända sen småskolan.. alltid rädd för bla denna fobi.. jag fattar inte varör jag fått den :(

Låter bra med peppningen!!!
Jag försöker låta paniken komma...känns jättejobbigt men vet att det är så man ska göra. Fick hjälp med min förlossnings depression och då var det att låta obehagkänslan komma och möta den. Jättejobbigt men det hjälpte.

Känner lite ångest redan nu. Är jättenervös inför att min äldsta dotter skall komma hem på måndag. Dem har umgåtts mycket med andra och är jätterädd att hon kommer hem och börjar må dåligt.... ska låta panikkänslan vara kvar....

Känner mig skakis och vill bara fly........men jag stannar. Ska nog ta ett varmt bad och läsa en skvallertidning. Brukar bli lugn då

Aveline- är precis som du, påminner familjen hela tiden att tvätta händerna, skrubbar toaletten noga ofta, spritar handtagen men nu fan ska jag tagga ner med det....bett min man att hjälpa mig...

Middiz- jag brukar tänka att om jag får det så går jag ner nåt kilo iallafall. Vill nämligen gå ner 5 kilo som jag har kvar sen min dotter som jag födde för 11 mån sen och jag tränar och tränar men inget händer. Så det vore bara positivt att få magsjuka. Och att det är bara kräk. Man är dålig någon dag sen är det över. Under paniken är det lätt att glömma bort alla positiva saker men gäller att påminna sig själv eller be mannen göra det

Nicely,

Jag behåller hellre min övervikt jag Det enda positiva jag kan komma på efter en magsjuka, är at jag tycker världen förändrats och blivit tusenfallt vackrare än den var innan - för att jag då klarat mig igenom all ångest och att det är över.. och att jag precis efteråt tappar fobin ett tag. Att allt avdramatiserats för ett tag, tyvärr kommer den alltid åter.

Jag tycker det är jobbigt och oroligt när barnen blir dåliga hemma, men det känns hanterbart. Jag tar hand om allt själv. Den jobbiga biten är om min partner blir dålig. Det är då min ångest blir som allra värst.

Det allra värsta med allt tycker jag är rädslan för att bli smittad, ångesten som inte går att styra. Jag skulle vara tacksam om jag blev sjuk först. Jag får mer panik när någon annan blir det och jag måste väntas på min tur och inte vet när det sker. När det väl händer är fokus på annat än ångest..

känner igen mig jag är rädd att bli sjuk.. hade jag visst jag inte blev det då vet jag att jag hade kunnat ta hand om barnen..

Jag brukade tänka så innan, men eftersom jag har superproblem med att hålla vikten uppe sen jag fick första barnet så är jag ännu räddare att få magsjuka och gå ner dom få kilo jag lyckas lägga på mej ibland. Nu efter att min mage ballade ur i veckan så har jag gått ner ännu mer. Jag hatar det! Har inga former alls, ser ut som en planka både fram och bak.
Gör allt för att lyckas gå upp i vikt men gör det inte... ingen som har ett bra tips?