Jag vill inte göra abort egentligen

Jag vill bo här för att jag vill känna att jag kan stå på egna ben och klara ta hand om barnet ensam. Allt annat är plus och såklart vill jag att han ska supporta och hjälpa till, det bästa om han flyttar hit och kan vara en närvarande pappa. Men villl han inte det tänker jag att jag inte kan göra så mycket, fokuset blir ju att se till barnet har det bra. 

sen vill jag kanske inte heller att mitt barn ska växa upp utan pappa, och så vill heller inte min kille ha det. Men det är ju då hans val som ligger i hans händer. Men det är en anledning till varför jag har tänkt abort. 

men som sagt tog det ju emot väldigt mycket, och vet fortfarande inte vilket beslut jag ska ta. För vill inte vara egoistisk heller, bara för att inte jag klarar av att göra abort och mitt barn inte ska ha en bra uppväxt. Men sen kan det ju bli bra ändå 

för tillfället studerar jag på gymnasienivå, har två år kvar. Tanken var folkhögskola men det går även på komvux där det inte blir heltid, om jag nu kommer kombinera det med jobb. För inkomst kommer jag behöva ha men behöver också slutföra gymnasiet så att jag en dag kan studera vidare

Vill han inte bo i Sverige så får jag bo här själv. det enda jag hade kunnat tänka mig bo där är första året när jag är mammaledig, men inte mer. Tror jag kommer känna en större trygghet här, och att mina planer om framtiden och jobb kan jag endast få här. Sen är det bättre för barnet med skola, även sjukvård osv känns bättre här. Men tänkte det kan vara första lösningen eftersom jag inte har eget boende att flytta till honom tills jag kan börja jobba. sen tänker jag på väldigt många olika sätt och försöker komma fram till det bästa och göra ett beslut, sen kommer känslor in och det är verkligen inte lätt

Flytta inte till hans land, risken är stor att han inte kommer tillåta att du och barnet flyttar till sverige igen om han inte vill det. Skriv inte heller på för gemensam vårdnad. Ensam vårdnad så har du alla fp dagar och du bestämmer var du och barnet ska bo. Om det blir nödvändigt kan du söka försörjningsstöd, samt bostadsbidrag. Kan du bo hemma i början med barnet så du inte behöver stressa med att flytta direkt?

Helt ärligt, det känns som att du är på väg att sätta dig själv och ett barn i en väldigt besvärlig situation och försvåra ditt liv avsevärt om du väljer att behålla det här barnet. Tänk dig för väldigt noga för. Du är bara 22 år och livet ska vara enkelt, roligt och spännande. Det är nu du kan göra allt det där roliga och inte behöva ta ansvar för någon mer än dig själv. Släng inte bort din frihet så lättvindigt. 

Barn hinner du skaffa senare. Fixa skolan, skaffa jobb och träffa någon som du kan planera att skaffa barn med tillsammans på riktigt sen. 

Endast kärlek räcker inte till för ett barn. Men om du verkligen är committed till att höra allt för att barnet ska ha en trygg, stabil och bra uppväxt så är det som rätt. Men du behöver fundera på om du kan välja bort dig själv och allt vad du vill i 18+år för någon annans (barnets) skull. Säger dom runt er att dom inte kommer hjälpa er alls eller är det tomma hot? Vi har precis fått barn 39år. Även det har sina nackdelar. Men vi är nyinflyttade i en stad och har ingen hjälp. Det har varit otroligt svårt. Speciellt när vi alla blivit sjuka i covid/influensa/förkylning. Spec maginfluensa när man är totalt däckad. Som tur är mådde min sambo bättre men vad gör man om båda är däckade och ingen kan ta hand om lilla bebisen... Sen är jag uppvuxen fattigt och det är inget jag önskade mitt barn. Därför vi skaffade barn så sent delvis. Men om du har vilja, ork och hjärna till att kunna skaffa dig en bra utbildning samtidigt som ni har barn och ha en dräglig ekonomi så go for it. Men oavsett kan INGEN bestämma över din kropp. Känner du dig tvingad är det ett övergrepp. Det finns så många barn som växer upp i hem utan kärlek och utan basala behoven uppnådda. Inte ens narkomaner får utstå den anstormning av "goda råd" och avrådan en gravida tonåring får. Kan du inte maila/PMa någon av tjejerna från "unga mammor" tv-serien  och ha en diskussion om hur det är och kanske hjälpa dig bestämma? Eller forum på Facebook är ofta sjukt bra. T.ex unga mammor födda efter 00 forumet.

Varför tror du att andra har rätt att bestämma vad du ska göra med din kropp? Om du inte vill, eller VILL, göra abort har ingen annan någonting som helst att göra med.

Ungefär som att någon skulle ha rätt att ha åsikter om när du går till tandläkaren och borrar bort en bit av en tand som nån av alla gudar skulle ha skapat dig med.

Det är din kropp och du bestämmer. Föd barnet. Svårare än så är det inte. Nu tycks ju du vilja ha barnet, så då är det ju en nobrainer att du ska föda det oavsett vad din kille eller omgivningen säger. Precis samma sak om du hade velat abortera det.

Ditt förslag kommer inte bli värt det för just TS, tror jag. Priset kommer bli alldeles för högt.

Hej TS. 
Ditt inlägg påminner så mycket den situationen jag var i. Mitt hjärta och min kropp skrek också nej. Jag var gravid med tvillingbebisar för 6 år sedan, var 25, och blev pressad till abort av omgivningen pga ekonomi, jobb och boendesituation. Jag var också student och bodde med sambo i hans land. 
Jag älskade mina bebisar så fruktansvärt mycket! Den starkaste kärleken jag någonsin kännt!
Men jag gjorde abort, för att tillfredsställa omgivningen och även pga rädslan över det materiella. 
Men vet du.. Jag hade klarat det!

Den sorgen och traumat över att jag aldrig kommer få se mina barn igen är så smärtsam! Och jag skuldbelägger mig själv enormt! Jag är en av de som blev fullständigt förstörd av min abort. Jag har gått mycket hos psykolog där temat har varit acceptans och själv-medkänsla. Men traumat och sorgen är alltid med mig.
Jag blev planerat gravid 5 år senare och den upplevelsen var otroligt svår. Det var inte samma sak för mig, allt kändes nedsmutsat, förstört, skamfullt. Jag har fast jobb, äger ett hus, bil, är gift, alla i omgivningen blev glada över graviditeten. Men... Sorgen och saknaden efter mina första barn var det enda jag kände. Det blev också så definitivt, att mina bebisar var borta föralltid. Traumat efter aborten och att jag kände mig tvingad kom starkt upp. Brottades med tankar och känslor att jag inte kommer kunna älska detta nya barnet, att det kändes så orättvist att mina första barn inte fick leva. Så vet du, i v 16 så gjorde jag abort på detta planerade barnet, för att jag kände mig så emotionellt skadad att jag inte har förmåga att älska ett nytt barn igen.
Det känns så sorgligt och orättvist att leva med denna inre smärta, som är så stark att den påverkar mina kommande graviditeter och framtida barn negativt. Ett graviditets - och moderskapstrauma skulle jag säga. Men hela mitt liv är påverkat dagligen. Jag jobbar aktivt varje dag för att läka mitt hjärta. Gråter även efter barnen nästan varje dag, även om det gått 6 år. Det är svårt att sörja barn man har aborterat. 

Jag ångrar mig varje dag och jag hade bytt bort alla pengar, hus, bilar och jobb i världen för att få mina barn tillbaka.

Så kära syster, lystna på ditt hjärta snälla du! Gör inte samma misstag som jag gjorde, priset är allt för högt! Du kommer känna kärlek och mening, även om det kan bli några tuffa år i starten. Jag lever just nu ett liv i spillror och ser inget ljus eller hopp inför framtiden. Du kan fortfarande välja! Jag önskar att jag kunde vrida tiden tillbaka och välja kärlek, istället för att låta mig påverkas av rädslan. 

Älskar dig oavsätt vad du väljer ❤️

Det här blir privata frågor och du behöver såklart inte svara! Men vilken typ av våldtäkt var det? Var det en vilt främmande man som gav sig på dig på skogspromenaden, eller drog in dig i en bil eller något sådant? Eller var det din pojkvän eller någon annan som du redan kände och valt att vara ensam med - typ "date rape"? 

Om det handlade om en överfallsvåldtäkt - är du inte rädd att flickan ska ha ärvt hans anlag? För något galet är det ju om en man kan göra något sådant, det kan inte bara handla om dålig uppfostran eller kulturkrockar. "Date rape" däremot kan nog hända de flesta unga människor vid fel omständigheter...

Och ringde du inte polisen efteråt, fick skjuts till sjukhus? Där brukar de ju direkt ge dagen efter-piller och/eller sätta in spiral, så att kvinnan inte ens ska behöva veta om det har blivit någon befruktning. Jag är emot den liberala abortlagstiftning som vi har i Sverige idag, men samtidigt finns det omständigheter där en abort är det minst dåliga alternativet - förutsatt att den görs tidigt. Men om du kunde klara detta utan några negativa känslor mot ditt barn, så tar jag av mig hatten för dig! Det är stort!!!