Anonya skrev 2024-09-20 22:03:59 följande:
Hur tänker och känner du, TS?
Om du inte är säker på att du vill göra abort, så gör det inte imorgon. Be att få någon barnmorska, kurator eller annat att prata med.
Eftersom du hela tiden känt så starkt att du inte vill göra abort och tänker på det främst för att alla runt dig tycker du ska göra det så finns det stor risk att du kommer att ångra dig och må dåligt. Det är ett beslut du ska leva med hela livet. Precis som om du bestämmer att behålla. Tufft att det är så.
Hur länge har du och din pojkvän varit ihop? Har ni pratat om framtid och barn?
Att ni bor i olika länder krånglar till det. Hur mycket har du varit i hans land? Redan att flytta till en annan stad eller landsända innebär mycket nytt. Att flytta till ett annat land är en stor förändring. Det gäller även om det är Norge, Danmark eller Finland där mycket är likt Sverige. Ju längre bort, desto större förändring.
Att få barn är en enorm förändring och att göra det samtidigt som man flyttar till ett annat land och samtidigt blir sambo, det är ingen bra kombo. Saker du behöver fundera på är hur bra du känner till landet, kan du språket, om inte så hur bra klarar man sig på engelska, hur är kultur, religion, klimat och mat. Hur ser man på bebisar och småbarn? Hur är skillnaderna mellan män och kvinnor, hur är det med barnuppfostran? Har du och din pojkvän samma syn på det? Hur är det med familjens och släktens inflytande? Känner du någon annan där än din pojkvän? Finns det möjlighet till stöd och sällskap utanför hans familj, släkt och vänkrets, tex öppna förskolan, svenska kyrkan eller något annat?
Om du fortfarande sitter med ångest och inte vet vad du ska göra, så skjut upp aborten och beslutet lite till och prata med någon utomstående om saken. Förutom inom vården så finns det hjälptelefoner och annat där man kan prata med någon. Eller finns det någon du känner som du inte pratat med och som kan vara ett bättre bollplank och ha mer nyanserade åsikter än de andra runtom?
Jag önskar dig stort lycka till med ditt beslut och skickar en varm kram till dig. Jag ska lägga mig nu och hoppas att du också får sova i natt.
Verkligen tack för att du tog dig tiden och skriva detta.
Jag känner att jag inte mår bra alls men försöker ignorera det så gott det går och inte tänka på det, men det kommer ikapp när man är ensam.
Jag är inte säker på aborten, och jag kommer förmodligen inte bli det med tiden heller, snarare ännu jobbigare. Ärligt så tar det på mig hårt, så fort jag tänker på det. Och har som sagt försökt att inte tänka på det, men nu är det imorgon på morgonen och inte så många timmar kvar.. det gör ont. Min mamma ska med mig för att stötta och pusha till att jag klarar att göra det. Dem säger jag kommer känna mig bättre efteråt. Men som sagt tror jag inte det, däremot tror jag att jag kommer göra det imorgon. Det hemska är också att det är ultraljud på måndag när jag är i vecka 13, som vi bokade in på inskrivningssamtalet. Jag längtade dit så men nu vet jag att själva aborten sker då..
jag och min pojkvän har varit ihop i lite mer än 2 år. Eftersom jag inte har medborgarskap där så kan jag inte flytta dit på heltid, men iallafall det senaste året har jag varit 50% här och 50% där. Därav att jag tog uppbrott med skolan och slutade på jobbet. Kan inte språket och känner ingen annan där som jag kan umgås med, engelska kan dem knappt, så jag blir begränsad där och satt för det mesta bara hemma ensam och väntade tills han kom hem. Också lite därför jag beslutade mig att komma hem och börja studera igen, det blev tråkigt och ensamt där. Landet är det egentligen inget fel på och trivs där bra när det kommer till levnadssätt och kultur. Men eftersom det inte är med i Eu försvårar det för mina möjligheter där, även med ett barn.
Vill ändå bo här med mitt barn, främst för möjligheter i framtiden med skola, tryggheten jag kommer känna i Sverige, sjukvård, nära min familj mm (Han har inte kontakt med sin)
trots att jag inte vill göra abort så säger min hjärna att det egentligen är bäst. Dels pga min situation att jag bor hemma, ingen gymnasieutbildning, jobb, körkort som Kommer ta längre tid och allt blir svårare om jag blir mamma nu. Att jag kommer vara ensamstående med pappan i annat land, han verkar inte vilja flytta hit och inget jag vågar tro på att han kommer göra. han har aldrig besökt Sverige, så vad säger att han kommer hälsa på sen? jag kommer ha det tajt med ekonomi så att jag ska resa fram och tillbaka som innan och med ett barn kommer inte gå. även om han betalar kommer jag inte kunna ta ledigt från jobb stup i kvarten. Och ska våran relation vara så på distans hela tiden kommer det inte hålla i längden, glömmer han då bort vårt barn om han träffar en ny och skapar familj med henne? Jag vill mitt barn ska ha en pappa, och jag vill helst inte träffa en annan sen och skaffa barn med en annan. Mitt mål är såklart att bevara kärnfamiljen, sen vet man givetvis aldrig vad som händer men jag behöver inte starta det ?splittrat?.
Sen är jag orolig hur han kommer vara som pappa. Ha är snäll med ett stort hjärta med han har också sidor som är dåliga, bland annat dricker han nästan varje dag. Blir han arg så kan han bli arg och inte alltid behandla en på bästa sätt, sådär kommer jag aldrig tillåta han vara framför mitt barn, eller att barnet ens ska vara lite rädd för honom. Men där är det vanligt att dricka så och hans pappa är även en som dricker mycket och som slog frun och barnen. han säger att han aldrig kommer vara sån men jag kan inte tro på det fullt ut eftersom han ändå visar tendenser på samma beteende, och att det sitter i gener.
Detta får mig att känna abort är bäst, för barnet skull.
sen är jag också ung och behöver inte stressa med det, det kommer förhoppningsvis fler chanser att bli gravid.
Men, det tar heller inte bort min känsla och kärlek för detta barnet. Jag vill fortfarande gärna behålla och bli mamma, det gör så fruktansvärt ont att göra abort. Och jag får vara beredd på att må dåligt en längre period framåt
