Jag vill inte göra abort egentligen

Det är det jag känner att jag också kommer göra.. samtidigt som jag förstår att det är bättre att vänta så att jag har ett stadigare liv, det blir mycket svårare att bygga upp samtidigt som man har barn och tufft ekonomisk. 
men mitt hjärta och kropp skriker nej och mina nära säger att det försvinner så fort jag inte är gravid mer, att det är mina hormoner nu. Men det tror jag inte på

Ja det känner jag mig också på grund av omständighetern. och visst, de har rätt, det är inte det mest optimala nu. 

men jag tänker att det löser sig ändå tillslut, det kommer bli tufft men då var det mitt val som kändes rätt i hjärtat. Men de tycker jag behöver tänka mer logiskt. 

det känns så hemskt för det är ett foster med hjärta och som kan göra rörelser. Det hemska är också att jag såg det på ultraljudet.. Att jag ska ta tabletter för att döda och blöda ut det får mig att gå sönder

ja men som du säger så kommer det bli svårare och svårare. Jag försökte två gånger igår och klarade inte det. Jag vet inte om jag klarar det på lördag men gör jag inte det så kommer jag inte klara det längre fram heller. Efter vecka 16 tror jag det är så måsta man föda ut det och det känns ännu mer hemskt än vad det redan är. 

jag tänker också att jag måste utgå från att klara mig själv. Studerar just nu men jobbar inte. föräldrapenningen kommer bli på lägsta vilket är 7500kr i månaden om man tar ut alla dagar. Vart jag ska bo då vet jag inte, hade fått hitta någon lägenhet men hur ekonomin ska gå runt är en bra fråga. Just därför att jag känner jag inte kan gå emot mina föräldrar, för tyvärr har dem rätt att jag inte kan stå på egna ben nu, och vet inte heller hur jag ska lösa det på så kort tid. Dem kan heller inte hjälpa mig ekonomiskt 

jag vill ju slutföra skolan som är ca 3 år kvar, spara pengar och köpa mig en bil, sen tillslut flytta ut, att min kille kan flytta hit så vi kan gifta oss och vara en familj. Med att behålla barnet blir det annat fokus, men jag känner ändå att jag kan bygga upp det andra fast jag har barn, även om det tar längre tid

Ja, förmodligen.. jag håller redan på att gå ner mig när jag tänker att det blir abort på lördag. Och så hur jag mådde igår hela dagen. så dåligt har jag nog aldrig mått. 

Men jag känner också att alla har rätt och jag själv tänker så men det gör inte att jag kan ignorera mina känslor, dem tar över och det var tydligt igår. hade jag bara vetat hur jag kan lösa det med boende och ekonomi så hade jag inte varit osäker

Det hemska är att det nog kommer bli det om jag gör det. Jag tror inte på att den känslan som jag har nu försvinner efter första tabletten. Så starkt som jag känner. Även barnmorskan sa till mig att hon verkligen såg hur jag kämpade. Hon sa åt mig att inte ta den om jag inte var säker. Att jag ska göra det som känns rätt och att det inte är omöjligt om jag vill behålla. Men jag vet inte hur jag ska lösa det, vill heller inte räkna varenda krona och inte kunna ha kul med mitt barn. Som kalas, resor, gå på lekland, någon sport osv. Eller jobba väldigt mycket och knappt vara hemma. Eller att inte pappan är i bilden. Ush, det är ett extremt jobbigt beslut. Önska jag inte behövde ta det och det är det enda jag tänker på de senaste veckorna

Jobbigt läge men du ska inte känna dig tvingad.Din kropp.Det övriga löser sig med tiden.

Har du fått hjälp av en kurator eller psykolog. De finns på mödravård och är specialiserade på just sånt här. De skulle kunna hjälpa dig att komna fram till ett beslut för just nu verkar det som att hjärna och hjärta säger olika saker. Eftersom du mår som du mår kan du också behöva hjälp efteråt att komma över aborten. Det finns många som känner sorg i många år och det är synd. 

Med att det blir svårare och svårare tänkte jag på mest på det fysiska. Förhoppningsvis blir det lättare för dig att gå igebom aborten när ditt hjärta också kommit fram till att det är det rätta i din situation just nu, eller din hjärna kommit fram till att det blir svårt med barn med du fixar det. 

Det äe bra att dina föräldrar har varit tydliga med vad du (inte) kan förvänta dig av dem om du behåller för då kan du ta ett välgrundat beslut, men du ska inte låta dig pressas av dem. Det är din kropp och ditt val. 

Vänta, är han från ett annat land? 

Verkligen fint att han vill vara delaktig. Men att flytta till ett annat land om ni inte varit tillsammans så länge tycker jag inte är en bra idé. Du kommer inte ha nära till din släkt eller vänner, ingenting och blir väldigt beroende av honom. Om du ska behålla eller ej är bara du själv som bestämmer, inte han. Även om du skulle bo kvar där du är.

Sen tänkte jag på det där med ekonomin. Jag lan inte så mycket om olika bidrag - det var därför som jag föreslog att du kontaktar soc eller försäkringskassan - men du borde iallafall mer än bara föräldrapeng. Jag tänker bostadsbidrag och underhållsbidrag. Det går kanske att hitta billigare bostad också. Du kan bo i etta första åren och får kanske välja sämre område. 

Om du väljer att behålla så kan du hoppa av skolan och jobba fram till barnet kommer för att spara så mycket som möjligt att ha till senare. 

Men det är klart att det kommer bli svårt med lekland och babysim och semestrar. Det får du ta med i beaktandet. Å andra sidan är det inget som behövs. Barn är glada om de får vara på lekplatsen. Jag hade gott om pengar men först ville vi inte och sen kom pandemin, så vi var första gången på lekland när barnet var fem år. Vi hade så roligt ändå.