Jag vill inte göra abort egentligen

Menar inget personligt mot dig nu men jag blir illamående av att läsa sånt som du skriver , att jag ekonomin aldrig kan vara ett hinder i Sverige . Det går att hamna mellan stolarna och det är inte alltid ?Bara att gå till soc? som många verkar tro. Det som du skriver i ditt inlägg , skulle du säga det till en kvinna som behöver sälja sex till exempel? Tror du att det inte förekommer i Sverige eller tror du att alla gör det för att de tycker det är så otroligt kul? Varför skulle kvinnor göra det här om ekonomin aldrig kan vara ett hinder i Sverige? Jag har själv varit där för väldigt längesen när jag var ung och ensamstående mamma efter att ha lämnat en man som misshandlade mig.. 

Tycker du och andra som tänker som du borde försöka öppna ögonen lite, ett tips är att börja följa Simon Häggström på instagram, en polis som jobbar med prostitution. Finns andra sidor där det står om sånt också. Det finns väldigt många som inte har haft det lika lätt (ja det har du ändå haft jämfört med många andra) som du av olika anledningar, alla får inte bostadsbidrag som täcker hela hyran till exempel, pratar inte om mig själv nu men det finns personer som måste hyra svindyra lägenheter i andra hand , det finns personer som inte kan få alla bidrag du räknar upp av olika anledningar, man kan bli sjukskriven utan SGI, man kan hamna i situationer där man inte ens har rätt till försörjningsstöd. 

Jag tar illa upp och får ont i magen av orden du använder till mig iaf. Du får lära dig att inte döma människor av några ord på ett forum. Du är välkommen att höra av dig till mig så kan jag berätta om mitt liv och hur jag fick PTSD, så du lär dig den läxan. Det är bara rent av skrattretande att du tror att jag haft det så lätt bara för jag tagit tag i mitt liv.
Skriv privat till mig är du snäll så kan denna tjej få ha sin tråd till det den syftade till.

Du har ingen aning om vad jag har varit med om ,  det skulle bli väldigt långt om jag skulle berätta allt,, men det är misshandel, våkdtäkter, sålt sex , mordhot ..Inte konstigt att man är anonym när man som mamma skriver om sånt. Och jag  skrev INTE det jag skrev för att  skrämma TS och jag menade absolut inte att hon kommer bli prostituerad om hon behåller barnet, det jag skrev hade inte med hennes situation att göra överhuvudtaget. Det kommer förhoppningsvis gå bra för henne oavsett vad hon väljer. Du läser in väldigt mycket som jag inte har skrivit.. Jag svarade bara på att du skrev att ekonomi kan vara ett hinder i andra länder men inte i Sverige. Inget annat. Jag tycker att det är naivt och respektlöst att säga det för det finns så många som har det otroligt svårt av massa olika anledningar och som faktiskt inte får alla bidrag som du pratar om. 

Jag är gravid nu och trebarnsmamma så nej jag tänker absolut inte skriva till dig privat efter allt du anklagar mig för här, jag behöver verkligen inte den stressen. Lämnar den här tråden nu och hoppas det löser sig för TS oavsett vad hon väljer, som sagt, det jag skrev handlade inte om henne alls. 

Förlåt men en fungerande plan är inte att gå på försörjningsstöd. Jag har själv gjort det en kort period (ett halvår ungefär tills jag fyllde 20 och kunde gå CSN på komvux) med mitt första barn men det var inte planen , jag var ännu yngre än TS men tillsammans med pappan och vi flyttade ihop , han hade jobb men sen tog det slut och pappan tog tillbaks sina föräldradagar trots att det var jag som hade barnet. 

 Bättre att kolla med  Försäkringskassan om föräldrapenning isåfall. Beroende på vad TS gör nu kan hon ju ha rätt till mer än lägsta. Och hon kan ju faktiskt börja jobba eller plugga nu innan också om hon inte redan gör det. Eller så väntar hon med barn tills hon inte behöver gå på försörjningsstöd. För det är som sagt ingen bra plan att tänka att soc ska lösa allt. Det är existensminimun och det är inte roligt för nått barn att leva så. Saker kan hända så man hamnar där men det är ingen bra idé att sitta och planera för att utsätta sitt barn för det. Speciellt nu när allt är så dyrt. Har du inte själv levt på existensmminimum tror jag inte du riktigt förstår vad det innebär, jag kan säga att det finns mycket jag hellre skulle göra och har gjort än att hamna där igen. 

Ja, jag hade behövt att flytta. oron är att jag inte vet hur jag ska få ihop det ekonomiskt, föräldrapenningen kommer ligga på 7500 kr om jag tar ut alla dagar. sen är det väll bara barnbidrag. Jobba och studera kommer jag inte kunna göra första tiden, var först inne på att studera på distans men vet inte om man orkar det. Och med tanke på att man får räkna en hyra ligger på 7-8 tusen så har jag då inga pengar kvar efter, vad hände med mat, blöjor, kläder osv. 
hade jag känt mig trygg i den situationen hade jag utan tvekan behållt..

Vänta, är han från ett annat land? 

Jag var med om en väldigt liknande situation för många år sedan. Vi behöll, jag kunde helt enkelt inte göra abort. Jag älskade bebisen, så var det. De flesta tyckte nog att vi var galna och ingen trodde att vi skulle klara det men det gick bra, vi är gifta ännu och har två barn till och bra jobb båda två. Först bodde vi i några år i min mans land, sedan flyttade vi hit och jag pluggade klart. Det var verkligen ingen dans på rosor, vi hade några riktiga hundår då vi i princip levde på mitt studielån och extrajobb men det gick ändå alltid runt på något sätt och vår lilla tjej hade det ändå bra, jag prioriterade alltid henne framför allt annat. Vi är en lycklig och tight familj och jag är så tacksam.Men visst, när mina kompisar reste och lekte runt var jag vuxen och hade ett tungt ansvar att få familjen att gå runt och överleva. Jag bodde aldrig i närheten av släkt och vänner så någon hjälp fick vi inte heller. Trots allt har det varit bra för mig, jag klarar i princip allt och blir aldrig utbränd i situationer när alla andra blir det. Att ha ett normalt familjeliv med jobb och barn tycker jag inte är så jobbigt. Känner alltid tacksamhet att ha pengar över och kan jobba riktigt hårt vilket har varit värdefullt på jobbet. Det är din kropp och ingen annan kan bestämma över den.

Skönt att höra någon varit i liknande sits. Tanken att bo i hans land första 1-2 åren har jag varit inne på, eftersom då har vi någonstans att bo, han jobbar och jag får någon att dela det med. Han kommer också gilla att vara närvarande. men vet inte om det är bra heller för då får jag inte förldrapenning eller barnbidrag. Plus kanske svårare då att hitta hyreslägenhet utan inkomst alls. 
jag förstår att det blir tufft och jag satt och räknade lite igår hur mycket jag kommer få, och hur mycket i bostadsbidrag om jag får det. Det landar runt 13-14 tusen i månaden om jag inte har räknat helt fel. jag bor ju hemma nu så kan försöka spara så mycket som möjligt tills Bebis kommer. Evt bo hemma första månaderna tills jag kan åka till pappans land och vara där någon månad, för att sen flytta till lägenhet och vara hemma ca ett halvår till tills man kan börja jobba. och jag Hoppas jag kommer klara att studera på distans, iaf deltid. bästa under mammaledigheten också men iallafall när man börjar jobba. jag förstår själv att det blir tufft, men det kommer hjälpa mig att växa upp och ta ansvar pch att jag tror du finner en styrka i barnet. Det blir en anledning att kämpa.
jag Tänker mycket på alla möjliga sätt, och så jobbigt beslut det är.. mitt hjärta och kropp säger nej behåll men tänker jag med hjärnan är det enklaste och smartaste att vänta något år tills saker är på sin plats. men då känns det också som att jag alltid kommer tänka på hur det hade blivit om jag behöll. 

tack för att du delar med dig och skönt att höra att det gick bra för er!