Är det verkligen rimligt att SOC bara kan omhänderta barn hur som helst?

Och ang. hela din rant om Camilla så ska man alltid besvara anklagelser oavsett vilken omväg de tagit. Soc kommer inte vara intresserad av obstinata protester om hörsägen, de vill veta om det är sant eller inte.

Det måste vara något väldigt allvarligt då tror jag. Två av mina barn blev plockade i skolan och tagna till barnhus för polisförhör. Men sen blev de skjutsade tillbaks. De två yngre barnen var faktiskt placerade sen också fast tillsammans med mig hos en släkting. Äldsta var placerad hos en annan släkting. Nu bor jag hemma igen sen ganska lång tid tillbaka med mina två yngsta och min äldsta som snart är vuxen har fått hjälp med stödboende. 

Har läst att barnen kan bli tagna till barnhus och sen inte lämnas tillbaka om det är nått väldigt allvarligt. 

Ni diskuterar äpplen och päron.

Det är polisen som pratat med ett barn, både när de ska vittna  men även när de själva är misstänkta (men det är OT i detta fall).

En socialsekreterare styr inte polisens arbete och kan inte bestämma när, hur och vilka polisen ska förhöra. Däremot är socialtjänsten alltid med när polisen förhör barn. 

EFTER att polisen förhört barnet kan socialtjänsten besluta om att omedelbart omhänderta barnet, och då går det till som Smecker beskrivit. Någon delegat från socialnämnden har alltid beredskap för att kunna fatta beslut om LVU.

Ja, barnens ord är dennes vittnesmål det håller jag med om.
Som anklagad förälder borde det då rimligen vara så att man får höra hela vittnesmålet för att kunna bemöta eventuella anklagelser. Har tolkat det som att man om det skulle bli en domstolssak har man rätt till det. Om det däremot inte blir en domstolsfråga har man inte rätt till det. Däremot sitter soc och lyssnar igenom hela samtalet och kommer sedan i efterhand och berättar vad barnet skulle ha uttryckt. Då är det inte vittnesmål längre, utan då är det faktiskt hörsägen. 
Ja, det måste ju finnas någon slags grund till arbetssättet. Jag vet inte vad syftet skulle vara. Som jag ser det skapar det enbart grund för misstro och misstänksamhet. 

Under ett barnför då barnet förs från förskola/skola upphävs vårdnaden och det är inget LVU beslut. Det finns ingen nämnd som beslutat om det. 

Själv känner jag att det är svårt att bemöta saker som någon uppfattat att någon annan skulle uttryckt, helt utan dokumentation. Det tar liksom inte så bra.

Nja, så går det bara till i domstolar så om någon ska bli dömd kanske man kan få höra inspelningen, men när det gäller soc så nej, man måste inte höra den ordagranna berättelsen. Du förstår väl att det är känsligt för barnets del och att det som sagts måste få stanna hos personer som inte är inblandade? Att det kan få efterverkningar i hemmet när barnet kommer till föräldrarna igen?Ja det är klart du får känna, men vad ska man göra då? Vägra svara bara för att det är tredje, fjärdehandsuppgifter...? Det kommer bara få en att framstå som ännu mer misstänkt.

I teorin tycker jag att socialtjänsten borde kunna omhänderta barn när detta behövs. Detta då med en kompetent socialtjänst.

I praktiken är socialtjänsten väldigt skiftande I kompetens beroende på vart i Sverige, vilka handläggare och det begås alldeles för många misstag och felbedömningar för att jag skall anse att den myndigheten skall få göra detta. 

Polisen behöver ju först ha förhör med målsägande utan pappans vetskap. Därefter kan pappan hämtas in till förhör. Men prio ett är att barnet skyddas från att träffa pappan. 

Har lite svårt att se logiken i resonemanget.

Föräldrar/vårdnadshavare ska inte få lyssna på inspelningen, utan istället få den återberättad av tredje part. På vilket sätt skulle det vara mindre känsligt? Antingen återger ju socialtjänsten vad barnet sagt, eller så återger de inte vad barnet sagt. I det första fallet så borde man ju då lika gärna kunna få höra det direkt från källan. I det andra fallet skulle då socialtjänsten sitta och fabulera och hitta på, kanske överdriva eller undanhålla? Vad finns det för poäng med det? Hur ska man som förälder kunna verifiera att barnet verkligen uttryckt det? Vad har föregått samtalet? Vilket är sammanhanget? Det skapar väl bara misstro och jag förstår verkligen inte syftet med det. Det skapar misstänksamhet precis som du säger.

Svara kan man ju göra, men beroende på vad som sägs kan jag tänka mig att bemötandet blir ganska vagt och ganska så kort. 

Ja, jag förstår att det kan vara svårt att sålla ut. Förstår att det kan vara svårt, speciellt när det handlar om mindre barn. Socialtjänsten måste också vara medvetna om att barn kan ha ganska så stor fantasi och säga väldigt märkliga saker.  Det är väl en sak om de säger att de åkt rymdraket tre varv runt jorden, men en annan sak när de säger att de blir slagna hemma. Jag är inte så säker på att de som arbetar inom socialtjänsten riktigt har den kompetens som krävs för att kunna kommunicera med ett barn och ställa kontrollfrågor som kan hjälpa dem att skapa en bild över vad som är sant och vad som är fiktion. 
Det duger då liksom inte att kalla vårdnadshavaren och säga att barnen uttryckt något. Det blir helt taget ur sitt sammanhang.