Anonym (Vanlig) skrev 2024-06-02 11:17:29 följande:
Tack för dina tankar! Ja, jag har liknande erfarenheter från vården, men vi hade ändå turen att komma till en insiktsfull kvinnlig gynekolog som väldigt snabbt förstod vad det handlade om. Hon föreslog en omfattande hormonell undersökning. Hon tog också upp att jag efter sista förlossningen börjat få ett frafall som vi borde göra någonting åt. Att kontakta sexolog nämdne hon också men tyckta att det kunde vänta tills vi har koll på det fysiologiska.
Vid min första förlossning, vilken var ganska dramatisk, fick jag rätt stora skador i vagina och mellangården. Detta resulterade i en hel del ärrvävnad som vi tillslut fick hjälp med. De tre senare förlossningarna har däremot inte lämnat sådana spår efter sig.
Jag har inga smärtor vid samlag men jag känner liksom ingenting, blir inte alls upphetsad och våt, det händer liksom ingenting. Jag saknar verkligen den där känslan, Vill ingenting hellre än att den ska komma tillbaka. Är verkligen rädd för att den inte ska återkomma.
Det viktigaste är ändå att vi kan prata om det och kan avdramatisera det hela. Men visst är det synd att det inte talas mera om det här då det verkar vara ett rätt vanligt problem. Varför är det så, tror du? Jag inbillar mig att det är något männen är rädda att tala öppet om. Det berör deras manlighet och kanske skäms man över att partnern tappat lusten.
Vi kämpar i alla fall vidare och tror på att en lösning finns där, någonstans
Vilken otur du haft, men ändå tur i oturen, får man väl ändå säga.
Jag tror inte det talas öppet om det då det är känsligt för de berörda eller också att de är oroliga att det är känsligt, "för nära" för andra utomstående. Jag var inte alls uppfostrad att tala om någonting i sexväg medan för min man var det helt naturligt, medan jag var mer rädd att det skulle ta bort "känslan", "mysteriet", men för hans del var det att han kunde koppla av- och på som ingenting.
Jag skulle tro att det finns en större press på männen outtalat som de nog lägger på sig själva (traditionella tro utan deras du-vet-vad blir det inget) och rädda för utdömande av sin kvinna eller kvinnor i allmänhet. Jag tror många män är låsta i vår egen kultur av vad som ska uppfattas som manligt. Jag tror vi kvinnor har större frihet att kunna yttra oss, tala om saker med varandra och andra utan att riskera lika mycket som männen. Därför också männen håller sig neutrala eller säger högst några meningar om något och sen är det bra med det. Tror de behåller mycket inombords.
Även om sexologen var en dålig idé för mig innan var det en bra idé om jag nu haft något sådant problem.
Tror du att om du åter tar kontakt med sexologen om denne skulle kunna hjälpa dig, er på något sätt?
Har ni redan kollat allt med hormoner och liknande som skulle kunna fysiskt sätt förstöra för dig?
Eller är det "bara" en mental blockering av för dig nu okänd anledning?
Vet man inte vad det är som gör det vet man inte heller hur man ska komma till rätta med det, tänker jag?
Ge inte upp :)
