Är sex verkligen så viktigt i ett äktenskap?

Min fru är min bästa vän, men hon är inte längre intresserad av sex. Så ja, jag känner igen mig  i din beskrivning av ert förhållande.

Om man gör en grov förenkling av vår situation så skulle vi kunna säga att min fru upplever intimitet när hon och jag gör saker tillsammans, när vi är ett team - medan jag upplever intimitet i det sexuella. Detta innebär att vi sedan 10 år tillbaka lever i ett förhållande där enbart hon får lov att uppleva intimitet. Jag har verkligen inte en aning om hur din man upplever er situation, men för min del har sexlösheten fått mig att känna mig ful, oattraktiv, bortvald, tom och meningslös. Alldeles oavsett hur mycket jag faktiskt älskar min fru så får detta oss att långsamt glida ifrån varandra.

Jag vill inte på något vis påstå att detta är en enkel situation, som har några enkla lösningar. Min fru vill inte ha sex. Jag klandrar henne inte för detta. Hon har tappat lusten. Jag vill inte ha sex med någon som inte vill ha sex med mig. Men på samma gång skulle jag ljuga om jag påstod att det inte bryter ner mig. Jag känner mig sviken. Själva definitionen av ett förhållande är ju att man ingår ett slags avtal att man kommer att vara sexuellt exklusiva med varandra: "fr.o.m. nu får du inte ligga med någon annan kvinna eller man än just denna". Men jag lever i sexuell exklusivitet utan sex, vilket gör att en av själva grundpoängerna med att binda sig till en viss specifik person är borta. 

Efter över 20 år är jag djupt fäst vid henne. Hon är utan tvekan den viktigaste personen i mitt liv. Jag har svårt att ens förstå vem jag skulle vara utan henne. Men hade jag för 22 år sedan vetat att det skulle komma att bli såhär så hade jag aldrig valt att ingå en relation med henne. Det faktum att hon är mitt livs kärlek gör bara det hela mer smärtsamt. Det är just henne jag vill uppleva intimitet med. 

Hoppas du förstår att jag inte på något sätt försöker förmedla att du borde "ställa upp" för din man, utan att jag enbart försökt teckna en bild av hur en situation som eran kan upplevas för den som fortfarande vill ha sex. 
Hoppas det ordnar sig för er.

Så så blev det för mig. Man vänjer sig ....om man riktigt vill.  

Utan att ha läst kommentarerna så skall jag kort svara TS, och från mitt perspektiv som man (50+). Nu är inte vår familj lika stor som er (vi har två barn, fullvuxna idag). Men vår resa var nog snarlik er. Min fru tappade den svaga lust hon hade i början totalt iom att vi fick barn. Hon fick tillräckligt med närhet av dom. Under flera år var ju det här jobbigt för mig. Och för henne. Hon hade dåligt samvete och försökte hålla ett sexliv igång. Men jag märkte ju att det var framtvingat och inget som hon ville innerst inne. Det påverkade ju mig också. Jag ville ju ha sex med någon som vill ha sex. Och vill ha det med mig. Det fick jag aldrig uppleva. Så vårt haltande sexliv var i många år något som påverkade oss båda. Men vi höll ut och stretade på. Jag hade ju ett sexdriv och det upplevde jag själv som ett problem. Det var inget som jag hade någon glädje av utan tvärtom. Jag skämdes ofta över min sexlust och jag försökte länge negligera den. Jag har alltid tyckt att det är genant och pinsamt att drivas av en sexlust som inte bekräftas och motsvaras av min partner. Det blir en obalans i förhållandet och jag kännde mig primitiv och pinsam. 

Men till slut, och med åren som gick, så började min sexlust klinga av. Det ligger en hel del självdiscipling bakom där jag bestämde mig för att min sexlust skall inte kontrollera mig och svärta ner vårt förhållande utan det "är jag som bestämmer". Jag har tagit kontroll över andra situationer på samma sätt. Om man är tillräckligt bestämd och övertygad så klarar man det. Och till slut så gav min sexlust upp. 

I dag börjar vi båda närma oss 60-årsstrecket och vi har inte haft sex på länge. Och jag saknar det inte det minsta. Min kropp och min själ har vant sig att inte ha sex och att sex är något som inte existerar mellan oss. När man väl släppt den ryggsäcken så framträder andra saker i livet och i förhållandet i mycket ljusare färger. En sexlust, som driver en och får en att bete sig och göra saker som man efteråt ångrar, är faktiskt skönt att slippa. Och det är en enorm lättnad även för min fru att nu äntligen veta att jag inte vill ha sex längre och att hon därmed inte behöver gå omkring med dåligt samvete över att inte kunna ge mig något som hon inte kan eller vill. Vi har kommit varandra närmare nu.

Så så blev det för mig. Man vänjer sig ....om man riktigt vill.  

Utan att ha läst kommentarerna så skall jag kort svara TS, och från mitt perspektiv som man (50+). Nu är inte vår familj lika stor som er (vi har två barn, fullvuxna idag). Men vår resa var nog snarlik er. Min fru tappade den svaga lust hon hade i början totalt iom att vi fick barn. Hon fick tillräckligt med närhet av dom. Under flera år var ju det här jobbigt för mig. Och för henne. Hon hade dåligt samvete och försökte hålla ett sexliv igång. Men jag märkte ju att det var framtvingat och inget som hon ville innerst inne. Det påverkade ju mig också. Jag ville ju ha sex med någon som vill ha sex. Och vill ha det med mig. Det fick jag aldrig uppleva. Så vårt haltande sexliv var i många år något som påverkade oss båda. Men vi höll ut och stretade på. Jag hade ju ett sexdriv och det upplevde jag själv som ett problem. Det var inget som jag hade någon glädje av utan tvärtom. Jag skämdes ofta över min sexlust och jag försökte länge negligera den. Jag har alltid tyckt att det är genant och pinsamt att drivas av en sexlust som inte bekräftas och motsvaras av min partner. Det blir en obalans i förhållandet och jag kännde mig primitiv och pinsam. 

Men till slut, och med åren som gick, så började min sexlust klinga av. Det ligger en hel del självdiscipling bakom där jag bestämde mig för att min sexlust skall inte kontrollera mig och svärta ner vårt förhållande utan det "är jag som bestämmer". Jag har tagit kontroll över andra situationer på samma sätt. Om man är tillräckligt bestämd och övertygad så klarar man det. Och till slut så gav min sexlust upp. 

I dag börjar vi båda närma oss 60-årsstrecket och vi har inte haft sex på länge. Och jag saknar det inte det minsta. Min kropp och min själ har vant sig att inte ha sex och att sex är något som inte existerar mellan oss. När man väl släppt den ryggsäcken så framträder andra saker i livet och i förhållandet i mycket ljusare färger. En sexlust, som driver en och får en att bete sig och göra saker som man efteråt ångrar, är faktiskt skönt att slippa. Och det är en enorm lättnad även för min fru att nu äntligen veta att jag inte vill ha sex längre och att hon därmed inte behöver gå omkring med dåligt samvete över att inte kunna ge mig något som hon inte kan eller vill. Vi har kommit varandra närmare nu.

Så så blev det för mig. Man vänjer sig ....om man riktigt vill.  

Har din fru ingen förståelse för att du drar dig undan? Inte för att straffa henne, utan att det blir för smärtsamt för dig när den fysiska närheten och ömheten aldrig leder vidare.

Är det samlag hon inte vill ha? Eller all form av sexuell samvaro? Hon vill uppenbarligen ha närhet. Var drar hon gräsen? Kyssar? Hångel? 

Jag har full förståelse för att man kan tappa lusten. Men om din fru är nöjd som det är och tycker att du också borde vara det, förstår jag inte hur hon resonerar. Hon känner sig avvisad när du inte vill ha närhet, du känner dig avvisad när hon inte vill ha någon form av sexuell samvaro. Förstår hon inte att det är samma sak?