Är sex verkligen så viktigt i ett äktenskap?

Intressant att se hur olika vi alla är. I vårt fall kan jag inte se att någon av oss hade högre sexdrive än den andre. Vi var nog ganska normala tror jag kanske var vi lite mindre fixerade vid att sex är end sättet att känna samhörighet och intimitet. Vi har båda haft rätt så stora krav på oss i yrkeslivet så vi har kanske inte alltd haft så mycket tid för varandra men det har vi kompenserat med att ta tid för oss själva och lämnat ansvaret för barnen till mor och farföräldrarna under några timmar och till och med över en weekend. 

Jag tror faktiskt att detta med att helt avstå från sex under en tid och därmed slippa den pressen kan hjälpa oss. Vet ingenting om framtiden men hoppas på det bästa. Kanske kan vi få hjälp med hormonobalansen, kanske rättar det till sig av sig självt. 

För att slippa ha sex med mannen, och slippa tjat om sex. Är det "hormonella orsaker" så kan hon ju inte göra något åt bristen på lust, och mannens eventuella försök blir då nästan ett övergrepp. Så han låter henne efter en tid - vara. 

Hon kan ju vilja vara kvar i äktenskapet ändå, hon kanske tycker att han är en mysgubbe, att de har en härlig familj, att hon inte vill skada barnen genom att bryta upp hela deras tillvaro, och samma känner hon kanske angående bådas släkt som med åren vuxit ihop till en släkt. Skilsmässa innebär en väldig konsekvensanalys, det är inget man bara gör. 

Kanske vet hon också med sig, att hennes egen attraktionskraft ändå inte räcker till för en sådan man som hon drömmer om, så hon skulle bara bli helt ensam i så fall. Eller vara tvungen att nöja sig med en gubbe på samma nivå som hennes man, och då är det ju ingen mening med ett skifte. 

Ja. jag tycker också det är intressant, man är ju rustade olika psykiskt sätt, varför man är som man är, och därför avspeglar det sig också naturligt i det sexuella.

Min man har varit bekväm med, inte vetat annat sätt att knyta an, våga närhet, våga sårbarhet (i hans familj är där inte samma naturliga sårbarhet som i min).

Jag tror han hade det här gemensamt med andra, man kan väl kalla dem bad boys, att de vill ha närhet, alla vill ha närhet, men de fixar inte den vanliga (för mig vanliga) närheten på alla plan, men de är törstande efter det och lägger då allt i en korg (i det sexuella, i det fysiska), så på ett sätt är lite synd om dem faktiskt ändå, inte bara de som de drar med sig ner i fallet (alla tjejer de krossar hjärtan på) jag tror inte det är så mycket eget val bakom beslutet att bli en bad boy, de bara är och vet inte hur de ska kunna bli något annat just nu. 

Även om min man varit en "osynlig" bad boy då, så att säga, har han trots allt varit en, samma egenskaper/defekter. Jag förstod inte först hans snack om att han kunde vakna mitt i natten, helt rasande efter haft en mardröm om att jag skulle varit otrogen, eller att jag var borta och han kunde inte hitta mig, eller jag skulle lämna honom, vad det var med honom. Med tiden förstod jag att jag hade hittat en väg in, eller han hade öppnat en springa för mig i sitt hjärta och han var helt främmande för detta, helt obekväm, att känna så starkt. Ju mer han lärde känna mig desto värre blev det för honom för han tyckte mycket om mig som person, men han såg också mig, eller snarare situationen som "krävande". jag märkte också så fort vi kom i konflikt med varandra att det var bad boy stuket all over again, det var inte det där mogna där hos honom, men jag satt lugnt i båten. Jag visste att det som tar för någon annan någon till några timmar innan vi kommer till nästa steg i konflikten kommer ta honom flera dagar, upp till någon vecka, inte för att han är dum, tvärtom, han är mkt intelligent, men för att det var svårare för honom p g a hans egna "bad boy" defekter, psykiskt sätt. Det var inte av avsaknad av engagemang, men jag hade väckt något. Det var egentligen inte mig han fightades med där inne i sitt huvud, det var han själv och då förstår jag att det kunde ta ett tag, ha ha (nä, usch va elak jag var nu då). Men det var ju sant, det var så han var då. Idag har han tagit itu med allt det. Itu med sig själv. 

Bad boysen är ju så också för att de ska "rätta till" att man ska inte komma för nära dem och de ska inte komma för nära dig, då är det farligt. Men med mig var han tvungen att inte ha det avståndet till mig för då visste han med sig att jag skulle förlora intresset och bara gå, och det ville han inte, men hur han skulle klara av allt det här nära visste han inte heller. 

Jag är någon som aldrig brytt mig särskilt vad folk tycker om mig. Jag tror det är för att av nån underlig anledning växer jag på folk, och jag växte på honom, och han var inte riktigt beredd på det, inte så, samtidigt ville han inget hellre. 

Vi var på uppbrottsfasen ett tag och jag var på väg ut men vi skulle fortsätta bo ihop innan hittat eget. Han sa den tiden var mycket svår dels då han visste och inte ville det skulle vara över, men också sa han att han ville röra vid mig så mycket (då han var van vid det med, inte bara sex utan det här vardagliga, ömheten, pussar, kramar, han brukade alltid sträcka ut sin hand efter mig, till och med i sömnen vaknade jag alltid av att han låg och sträckte sig efter mig), men visste han inte fick, att jag inte ville, och han tyckte fortfarande jag var så attraktiv. Ångrade hur han varit. 

Han har också alltid haft krävande jobb, jag med, men trots detta tog tröttheten inte ut honom på det sättet som det gjorde med mig, men jag tror han hade ett sätt att hålla mycket "ute" som jag tog med mig "in", alltså på en dag förlorade jag mer energi än han gjorde. 

Ja, det kan låta som en bra plan ändå för er tror jag, att ni först börjar med då vänskapen, tar bort pressen, sätter till det hormonella, och ser om det börjar funka, hoppas på det :)

Intressant det där du beskriver om "bad boys" Har själv ingen större erfarenhet av dessa men efter vad jag förstått så är det nog ganska miljöbetingat. Vi är ju dem vi är och vi har olika förmågor att ta oss an livet. 

Jag tror att min man skulle ses som en "softis" av din man. Han har lätt att visa känslor, faktiskt lättare än vad jag har. Han kommer från en familj där man verkligen pratar känslor så det är inte så konstigt att han reagerade på att jag inte verkade njuta.  Jag försökte och "ställde upp" men det genomskådade han snabbt, han får liksom inte ut något av sexet när jag inte får det. 

Nu förstår jag att det här med att man måste "ställa upp"  inte inbegriper att ha sex utan lust.  Kanske är det något högst naturligt, något man måste gå igenom någon gång under ett långt äktenskap. Dessutom något man går igenom tillsammans.

När jag läser om själva trådstarten så funderar jag lite över vad som egentligen är ditt/ert problem? Du har tappat lusten och till och med attraktionen till din man, och han i sin tur verkar vara okej med det. Ni har det jättebra ihop och tanken på att bryta upp känns främmande för er båda. Sedan avslutar du med en fråga om vad vi andra "gjort åt det". Gjort åt vaddå? Bör man göra nåt åt ett av allt att  döma välfungerande förhållande?
Sex är absolut inte viktigt i ett äktenskap, förutsett att båda två delar den synen. Är båda parter tillfreds med situationen finns det egentligen ingenting att stressa över. Många par sluta upp med att ha sex och lever lyckliga i årtionden därefter.  

Mitt problem är att jag inte vill leva utan lust resten av mitt liv. Ingen inom proffesionen säkert kan säga att lusten kommer tillbaka. Jag vill inget hellre än att få tillbaka det sexuella samlivet med min man. Men kroppen vill inte.  

Problemet var också att jag trodde att män behöver sex i äktenskapet. jag trodde att min man skulle lämna mig om jag inte fick lusten tillbaka. Hur mycket vi än pratade om det så kunde han inte övertyga mig om att så inte alls var fallet. 

Har här fått bevis för att det vi råkat ut för inte alls är ovanligt, vilket jag trodde. Kände mig som den enda kvinnan i världen som inte har sexuell lust och en man som accepterar det.

Har också fått till mig att det nog råder stor okunskap omkring det här med att kvinnor ibland tappar lusten för sex efter barnafödande.  Det är inte så att kvinnan bestämmer sig för att inte ha lust, hon drabbas av det lika mycket som sin man. 

Det är inte mer synd om mannen än kvinnan. De drabbas tillsammans.

nä..tycker det går lika bra å ronke

Ja, miljöbetingat. Jag är också en softis. Min man är absolut en "softis" i sängen (nu blev det här lite oväntat roligt ändå, hi hi) då all hans närvaro sätts igång på nåt sätt så där känner jag inte han skulle vara okänslig på något sätt, där är han hemma, känt mig oerhört sedd på alla sätt och vis. 

Usch, så fel det kan bli för er båda att du kände du måste "ställa upp" och han att du inte var ärlig med det direkt (förlåt, jag ger lite kritik) utan han fick själv genomskåda det och sluta. 

Jag gjorde själv det misstaget en gång ("ställa upp"-misstaget) då jag hade fysisk smärta (som senare ledde till operation) då jag kände mig misslyckad i kroppen, fått meningslösa råd som inte alls egentligen skulle vara ämnade för mig utan annan grupp från vårdens sida, och då jag var rädd för att förlora honom, att jag inte dög annars. Jag tror jag hade sämre självkänsla under den här tiden. Inte som jag var innan. Hjälpte inte precis att  man blivit intalad från vården att det man hade var psykiskt och inte fysiskt, när det först angreps på det sättet, istället för att det var fysiskt. Jag som alltid trott att vården ska först angripa något fysiskt för att kunna utesluta det, men så säkra (okunniga) var de alltså om mitt problem (jag är långt från ensam om såna här historier när det gäller det jag har, svår endometrios). Kände mig vilsen. Efter den gången (han slutade direkt) satt det här i honom längre än vad det gjorde mig.

Han var arg på mig för att jag inte sagt direkt vad det var. Han ville inte vara med om något hemligmakeri. Han var överkänslig en bra period efter, lätt misstänksam i sängen, just för att jag inte talat om sanningen innan, "Du måste säga till om du har ont".

Jag tror också varför jag inte sa till innan var delvis också hans fel då han tidigare sagt han blev sårad för jag verkade inte vilja så mycket och då satte det igång honom direkt om jag slutat älska honom, hittat någon annan, allt det där, så då kunde jag uppleva honom lite surmulen, inåtvänd, men jag såg det ju bara som att han surade för att han inte fick mig lika mycket som innan. Jag var rädd för att förlora honom, om han skulle börja titta på andra om han inte fick sitt uppfyllt. 

Vad jag har kommit fram till är att man måste ha en kommunikation kring det här också, sexet, för det är så lätt att man gör fel inte bara mot sig själv utan den andre, utan att man tänker på det (För i sängen pratar man inte ut direkt), och så blir det missförstånd, och allt det där.

Det var när vi fick verkligen prata ut om det här som en tyngd från våra axlar lyftes, och vi möttes igen. Det var våra enskilda rädslor som stoppat oss innan. 

Han sa han varit mer rädd att jag skulle lämna honom. Han hade inte haft en tanke på att vara otrogen eller lämna, han ville bara ha mig tillbaka. 

Jag vet inte om detta är något du skulle kunna tänka dig, men där finns sexologer på sjukhus (inte alla känner till detta, jag gjorde det inte innan, tanken var helt främmande för mig) och dit kan man få gå om man har något. Det var menat väl i mitt fall, men blev ändå fel då jag inte tillhörde den gruppen som sagt, det jag hade var fysiskt, och man kunde, och gjorde något åt det. Jag hade hela tiden min lust men den var dämpad av smärtan, smärtan stod i vägen för mig, för oss. Min rädsla, hans rädsla stod i vägen för oss på ett annat sätt. Men vi fick bort bägge två. 

Jag tycker det här är värt att undersöka närmare främst för din egen del så allting står rätt till i din kropp fysiskt (eller tillsätta hormoner till exempel), men också psykiskt, mentalt då just trötthet, stress till exempel är två av de saker som hämmar lusten. Din man vet nu inte riktigt vad han ska göra, tror jag (förlåt om jag tar mig friheter här och skriver så) så jag tror det här är upp till dig att få löst först och främst varför lusten dött ut för dig på det här sättet. Han kommer nog hänga med på vilket sätt som helst för han älskar dig, ni har familj och allt det där. 

 

Tack för dina tankar!  Ja, jag har liknande erfarenheter från vården, men vi hade ändå turen att komma till en insiktsfull kvinnlig gynekolog som väldigt snabbt förstod vad det handlade om.  Hon föreslog en omfattande hormonell undersökning. Hon tog också upp att jag efter sista förlossningen börjat få ett frafall som vi borde göra någonting åt. Att kontakta sexolog nämdne hon också men tyckta att det kunde vänta tills vi har koll på det fysiologiska.

Vid min första förlossning, vilken var ganska dramatisk, fick jag rätt stora skador i vagina och mellangården. Detta resulterade i en hel del ärrvävnad som vi tillslut fick hjälp med. De tre senare förlossningarna har däremot inte lämnat sådana spår efter sig. 

Jag har inga smärtor vid samlag men jag känner liksom ingenting, blir inte alls upphetsad och våt, det händer liksom ingenting.  Jag saknar verkligen den där känslan, Vill ingenting hellre än att den ska komma tillbaka. Är verkligen rädd för att den inte ska återkomma. 

Det viktigaste är ändå att vi kan prata om det och kan avdramatisera det hela. Men visst är det synd att det inte talas mera om det här då det verkar vara ett rätt vanligt problem. Varför är det så, tror du?  Jag inbillar mig att det är något männen är rädda att tala öppet om. Det berör deras manlighet och kanske skäms man över att partnern tappat lusten.

Vi kämpar i alla fall vidare och tror på att en lösning finns där, någonstans

Tråden handlar ju om sex så när jag frågade om han var attraktiv så menar jag givetvis sexuell attraktion, om han var sexuellt attraktiv för dig?