Anonym (Vanlig) skrev 2024-06-01 15:43:15 följande:
Intressant att se hur olika vi alla är. I vårt fall kan jag inte se att någon av oss hade högre sexdrive än den andre. Vi var nog ganska normala tror jag kanske var vi lite mindre fixerade vid att sex är end sättet att känna samhörighet och intimitet. Vi har båda haft rätt så stora krav på oss i yrkeslivet så vi har kanske inte alltd haft så mycket tid för varandra men det har vi kompenserat med att ta tid för oss själva och lämnat ansvaret för barnen till mor och farföräldrarna under några timmar och till och med över en weekend.
Jag tror faktiskt att detta med att helt avstå från sex under en tid och därmed slippa den pressen kan hjälpa oss. Vet ingenting om framtiden men hoppas på det bästa. Kanske kan vi få hjälp med hormonobalansen, kanske rättar det till sig av sig självt.
Ja. jag tycker också det är intressant, man är ju rustade olika psykiskt sätt, varför man är som man är, och därför avspeglar det sig också naturligt i det sexuella.
Min man har varit bekväm med, inte vetat annat sätt att knyta an, våga närhet, våga sårbarhet (i hans familj är där inte samma naturliga sårbarhet som i min).
Jag tror han hade det här gemensamt med andra, man kan väl kalla dem bad boys, att de vill ha närhet, alla vill ha närhet, men de fixar inte den vanliga (för mig vanliga) närheten på alla plan, men de är törstande efter det och lägger då allt i en korg (i det sexuella, i det fysiska), så på ett sätt är lite synd om dem faktiskt ändå, inte bara de som de drar med sig ner i fallet (alla tjejer de krossar hjärtan på) jag tror inte det är så mycket eget val bakom beslutet att bli en bad boy, de bara är och vet inte hur de ska kunna bli något annat just nu.
Även om min man varit en "osynlig" bad boy då, så att säga, har han trots allt varit en, samma egenskaper/defekter. Jag förstod inte först hans snack om att han kunde vakna mitt i natten, helt rasande efter haft en mardröm om att jag skulle varit otrogen, eller att jag var borta och han kunde inte hitta mig, eller jag skulle lämna honom, vad det var med honom. Med tiden förstod jag att jag hade hittat en väg in, eller han hade öppnat en springa för mig i sitt hjärta och han var helt främmande för detta, helt obekväm, att känna så starkt. Ju mer han lärde känna mig desto värre blev det för honom för han tyckte mycket om mig som person, men han såg också mig, eller snarare situationen som "krävande". jag märkte också så fort vi kom i konflikt med varandra att det var bad boy stuket all over again, det var inte det där mogna där hos honom, men jag satt lugnt i båten. Jag visste att det som tar för någon annan någon till några timmar innan vi kommer till nästa steg i konflikten kommer ta honom flera dagar, upp till någon vecka, inte för att han är dum, tvärtom, han är mkt intelligent, men för att det var svårare för honom p g a hans egna "bad boy" defekter, psykiskt sätt. Det var inte av avsaknad av engagemang, men jag hade väckt något. Det var egentligen inte mig han fightades med där inne i sitt huvud, det var han själv och då förstår jag att det kunde ta ett tag, ha ha (nä, usch va elak jag var nu då). Men det var ju sant, det var så han var då. Idag har han tagit itu med allt det. Itu med sig själv.
Bad boysen är ju så också för att de ska "rätta till" att man ska inte komma för nära dem och de ska inte komma för nära dig, då är det farligt. Men med mig var han tvungen att inte ha det avståndet till mig för då visste han med sig att jag skulle förlora intresset och bara gå, och det ville han inte, men hur han skulle klara av allt det här nära visste han inte heller.
Jag är någon som aldrig brytt mig särskilt vad folk tycker om mig. Jag tror det är för att av nån underlig anledning växer jag på folk, och jag växte på honom, och han var inte riktigt beredd på det, inte så, samtidigt ville han inget hellre.
Vi var på uppbrottsfasen ett tag och jag var på väg ut men vi skulle fortsätta bo ihop innan hittat eget. Han sa den tiden var mycket svår dels då han visste och inte ville det skulle vara över, men också sa han att han ville röra vid mig så mycket (då han var van vid det med, inte bara sex utan det här vardagliga, ömheten, pussar, kramar, han brukade alltid sträcka ut sin hand efter mig, till och med i sömnen vaknade jag alltid av att han låg och sträckte sig efter mig), men visste han inte fick, att jag inte ville, och han tyckte fortfarande jag var så attraktiv. Ångrade hur han varit.
Han har också alltid haft krävande jobb, jag med, men trots detta tog tröttheten inte ut honom på det sättet som det gjorde med mig, men jag tror han hade ett sätt att hålla mycket "ute" som jag tog med mig "in", alltså på en dag förlorade jag mer energi än han gjorde.
Ja, det kan låta som en bra plan ändå för er tror jag, att ni först börjar med då vänskapen, tar bort pressen, sätter till det hormonella, och ser om det börjar funka, hoppas på det :)
