Är sex verkligen så viktigt i ett äktenskap?

Du missförstår. Om man tycker att man ska göra det ena för att ena partnern vill och tycker det är viktigt, exempelvis:

Visa ömhet mot varandra
Ha ett städat hem
Prioritera att plocka bort saker när man kommer hem
Organisera olika områden i hemmet
Renovera genom att bygga
Renovera genom att måla/tapetsera, byta möbler
Hämta/lämna barn på aktiviteter
Vara tränare/organisatör på aktiviteter

 

Så varför ska man inte göra det som den andra partnern vill och tycker är viktigt? 
Kan du inte sätta dig i någon annans sits och förstå att andra människor också har behov precis som du har behov?

Jo, absolut har hon förståelse. Vi samtalar om allt detta. 

Hon är på det hela taget, enligt mitt sätt att mäta, inte så särskilt fysisk. Inte så att hon nekar pussar och kramar - det är nog t.o.m. så att hon nu för tiden delar ut fler av dem än vad jag gör. Hennes gräns är betydligt mer flytande än min, enligt vilken "sex är sex" medan pussar och kramar och t.o.m. hångel inte är sex. 

Nej, det är inte så att min fru tycker att jag borde vara nöjd, hon skäms över att hon tappat lusten och säger att hon gärna vill ha den tillbaka, att hon inte ser sig själv som en person som slutat ha sex. Problemet är väl, som jag ser det, att hon inte är beredd att lägga arbete på detta. I stort sett allting annat i hennes livv verkar mer lockande än sex. 

ett annat problem är att jag helt enkelt inte går igång på en partner som "ställer upp". Jag vill ha sex med någon som åtminstone känner ungefär lika starkt som jag.  Har kompisar vars fruar då och då "ställer upp", och mina polare verkar nöjda med detta arrangemang. Själv skulle jag förmodligen inte ens få erektion om min fru egentligen inte kände förses, men ställde upp för min skull. 

Tack för dina tankar!  Ja, jag har liknande erfarenheter från vården, men vi hade ändå turen att komma till en insiktsfull kvinnlig gynekolog som väldigt snabbt förstod vad det handlade om.  Hon föreslog en omfattande hormonell undersökning. Hon tog också upp att jag efter sista förlossningen börjat få ett frafall som vi borde göra någonting åt. Att kontakta sexolog nämdne hon också men tyckta att det kunde vänta tills vi har koll på det fysiologiska.

Vid min första förlossning, vilken var ganska dramatisk, fick jag rätt stora skador i vagina och mellangården. Detta resulterade i en hel del ärrvävnad som vi tillslut fick hjälp med. De tre senare förlossningarna har däremot inte lämnat sådana spår efter sig. 

Jag har inga smärtor vid samlag men jag känner liksom ingenting, blir inte alls upphetsad och våt, det händer liksom ingenting.  Jag saknar verkligen den där känslan, Vill ingenting hellre än att den ska komma tillbaka. Är verkligen rädd för att den inte ska återkomma. 

Det viktigaste är ändå att vi kan prata om det och kan avdramatisera det hela. Men visst är det synd att det inte talas mera om det här då det verkar vara ett rätt vanligt problem. Varför är det så, tror du?  Jag inbillar mig att det är något männen är rädda att tala öppet om. Det berör deras manlighet och kanske skäms man över att partnern tappat lusten.

Vi kämpar i alla fall vidare och tror på att en lösning finns där, någonstans

Jag tror nog att hon tänker att hon vill göra något åt det. När vi snackar om det och frågan så att säga är dagsaktuell. Men det är väl antagligen för henne som för de flesta av oss, att vi föreställer oss att vi "vill" komma till rätta med en viss grej, men som kanske egentligen inte ligger oss så varmt om hjärtat, så glider det liksom undan när hon står mitt i vardagens alla övriga bestyr. Jag är själv likadan när det kommer till att gå och träna oftare, äta mer hälsosamt eller vad det nu kan vara, att jag peppar mig själv ena dagen för att nästa dag helt glömma bort det då det kommer andra grejer emellan som känns mer prio. 
   Så på ett sätt fattar jag precis. På ett annat sätt begriper jag dock inte alls, eftersom jag personligen på ett känslomässigt plan inte kan begripa hur sex kan vara en låg prioritet. 

Den är gjord ska tillbaka till läkaren nästa vecka på tisdag, trodde att det framgick i vad jag skrivit. Varför skulle jag inte ha gjort detta?

Lever man i en relation litar man på varandra och tror på vad man säger. Gör man inte det borda man nog avsluta relationen av den orsaken.

Tror inte att risken är så stor att kvinnan skulle ljuga om detta. Varför skulle hon göra det?  

Det är nog kanske vanligare här på FL där mycket som skrivs är fria fantasier än vad det är i verkligheten.

När man som kvinna tappat lusten och är ärlig om detta inför sin partner så är det upp till partnern om han vill fortsätta relationen. Man kan knappast kräva att den som tappat lusten också ska avsluta relationen.  Nej det är upp till partnern om hen vill leva i en sexlös relation eller inte.