Orosanmälan skolfrånvaro

Om det vore så enkelt 

Hemmasittare har alltid funnits. Enda skillnaden är bara att det inte uppmärksammades på samma sätt som tidigare. 

Nära en halv miljon orosanmälningar sker numera varje år. Det bara ökar år efter år. Frågan är om vanvården ökar i samma tak? Det finns nog ingen som tror det.

Vad skulle du göra om ditt barn bara totalvägrar att gå till skolan? . Om dessutom barnet befinner sig i nedre tonåren är det liksom inget man tar under armen och tar med sig ändå. Var tionde barn får en orosanmälan på sig varje år. Jag tycker personligen att dessa siffror borde få berörda instanser att fundera kring om det föreligger någon form av systemfel. Socialtjänsten ojar sig över att de är överbelastade. Vad kan det bero på....?

Att jobba som socialsekreterare kan väl ändå inte vara ett yrke som ska sysselsätta var och varannan invånare?

De flesta socialsekreterare skulle nog snarare svara att det anmäls för lite och framförallt för sent. Överbelastningen beror ju snarare  på brist på resurser. Vi ojar oss inte, vi vill göra ett bra jobb.

Anmälningar handlar ju inte bara om vanvård utan kan ju lika gärna handla om stöd kring att sätta sunda gränser och hjälp kring och för barn och ungdom med eget problematiskt beteende. 

Sen behövs det ju satsas på förebyggande och främjande åtgärder tidigt, riktade mot föräldrar, bvc förskola och skola. 
När jag jobbade som skolkurator hade jag 1000 elever och jag var ändå den kuratorn i kommunen den som hade lägst antal. Helt omöjligt att jobba kvalitativt och förebyggande då. 

.Jag blir som sagt väldigt upprörd när jag läser om  skolans svar till er, eftersom jag vet vilka skyldigheter de har men även vad som är möjligt att göra.
Det är skolans ansvar att se till att alla elever har ett fungerande sammanhang. Det finns faktiskt mycket som är möjligt att göra för att vända situationen.
Men eftersom skolan inte verkar ha den kunskapen eller resurserna så kanske ett skolbyte ändå är det bästa.
Jag hoppas det blir bra för din ungdom och för er familj

Dels kan socialen göra betydligt mer än LVU i föräldraskapet, åtgärder som lär komma på tal långt tidigare. Exempelvis ge dig (och ev medförälder) stöd som tex i gränssättning, att söka vård för måendet, vad ni kan kräva av skolan osv. 

Stor frånvaro kan också vara en indikator på brister i hemmet (oavsett om det är så i ert fall eller inte) och ditt barn far ju illa i form av att inte få rätt utbildning. 

En orosanmälan betyder inte ATT ni gör något fel- det är inte en dom. Därför är det knappast ett systemfel med många anmälningar utan tyder på att många är oroliga. Vi har ju tyvärr de senaste åren också sett många exempel där det inte ingrips tillräckligt (dels av resursbrist, dels av brister i lagstiftningen). 

Varför skulle det vara uteslutet? Det kan man göra. Är det du eller ditt barn som utesluter det eller vad menar du? 

Jag tror inte du förstår nivån av ovilja det rör sig om för hemmasittarna. Mitt barn har legat skakande, hyperventilerande och skrikande i panik när vi försökt få iväg hen. Hen har också sprungit hela vägen hem på vintern, utan jacka eller skor, för att hen fick panik i klassrummet. 

Det är inte ointressant vad barnet vill i det läget. Innan vi lät barnet vara hemma började också ätstörningar och tecken på självskadebeteende komma. Måendet (och kroppsvikten!) har blivit så otroligt mycket bättre sedan vi slutade tvinga barnet till skolan. Hen har börjat ägna sig åt sina intressen och vill ha kontakt med släkt och vänner igen. 

Om jag också får svara - jag har haft liknande problem med båda mina barn som har diagnos (ADHD). Sonen blev så skoltrött i 9:an att han slutade gå i skolan. Vi hade möten i skolan, det hade provats olika saker, men ibland.... när man har provat tre, fyra olika saker - vad ska man göra? Skolan hade inte något mer att komma med, så jag pluggade hemma med sonen och sedan fick han tentera av ämnena. Det var visserligen andra terminen i 9:an. Och jag var sjukskriven på halvtid och kunde då plugga med honom på eftermiddagarna.

Min dotter fick ätstörningar - hon klarade 9:an okej, men det var som värst sen i gymnasiet. Hon fick bli sjukskriven ifrån skolan och gick sedan om första ringen. Under tiden gjorde hon en praktik. Även där så var det vi som fixade detta. Man kan inte förlita sig på att skolan fixar precis allt runt ens barn. 

Min poäng är: Om du bara lutar dig tillbaka och säger att skolan måste fixa, då kan man tycka att du inte tar ansvar som förälder.  Dock är det inte som du behöver få sån panik över om du skulle få en anmälan. De kommer ju i så fall att hjälpa er ordna upp detta. Byt skola om det behövs, men du borde vara lite mer aktiv där. 

Hemskt att höra hur illa det kan vara. Och hemskt att de stänger ner dem verksamheterna för såna barn som faktiskt fungerar. Jag jobbar själv vid en sån, men den kommer nog inte att finnas kvar (vi vet inte säkert, men det ser inte bra ut). Problemet är: Kommunerna vill inte betala. Det kostar förstås mer än en vanlig skola. 

Skolan. Hen ligger inte efter på ett sådant sätt att det är aktuellt helt enkelt. 

Vad gäller skolnärvaro vet jag mycket väl var gränserna ligger. Antingen är man där, eller så är man inte där. Tror jag betackar mig för vidare "stöd" där faktiskt! 

Vad är din förklaring till att det ökar så pass då? Den är ju helt otroligt höga siffror. Skulle varenda orosanmälan leda till en utredning måste ju halva Sveriges befolkning snart börja jobba som socialsekreterare mot barn och unga. Det är givetvis helt orimligt. 
Jag tror mer på att det är ett systemfel, snarare än att det är sådana fruktansvärda fel hos barn och föräldrar. 

Talas ju väldigt mycket om att den psykiska ohälsan ökar bland barn och unga. Kanske ställer samhället för höga krav? Har en känsla av att barn tilläts vara barn under betydligt längre tid förut. Redan från förskolan finns numera läroplaner. Förskoleplats är numera obligatorisk. Därefter 9 år i grundskolan och sedan gymnasium som även det ev kommer att göras obligatoriskt. Jag tror många barn inte riktigt passar in i den här miljön där alla ska placeras i samma fack och när det inte fungerar letas fel hos föräldrar som antas behöva "stöd", eller så sätter man en NPF-diagnos på snart var och varannan unge för att möjliggöra ännu mera "stöd" riktat till barnen. Kanske är det rent av samhället som är funktionsnedsatt?