Orosanmälan skolfrånvaro

Ja, det är högt. Givetvis är det inte bra på något sätt med så hög frånvaro, liksom att barnet inte tillgodogör sig undervisningen. 
Vi har ju givetvis pratat med skolan om problemen. Skolan säger att de inte riktigt rår på hur barnen behandlar andra barn. Vilka de vill hänga med på rasterna osv och det köper jag ju, även om det förstås är väldigt tragiskt. Barnet känner sig mycket ensamt. Så på sätt och vis förstår jag att skolan då inte uppfattas som någon rolig plats att vistas i. 

Vi överväger ju byte helt klart, för vad kan egentligen bli värre tänker jag.?.., men är väl kanske farligt att tänka så, för då blir det kanske värre? Samtidigt är denna höga frånvaro totalt ohållbar. Hade varit kul om det fungerade någon annanstans, men det vet man ju inte förrän man provat. Jag tycker det tär på en, men givetvis tär det ännu mer på barnet. 

Känner stark oro för att skolan ska anmäla det här till socialen, för då börjar de ju dra i det andra benet också. Leta brister i föräldraskapet som orsak till hög frånvaro när det i själva verket är mobbning/utfrysning som ligger bakom. Tror inte jag orkar med någon sådan utredning i det här läget faktiskt. 

Har förstått att det tyvärr finns en del skolor som mer än gärna vill lasta över problemet och ansvaret på föräldrarna. Att det är där problemet ligger. Läser jag på kommunens hemsida står det också tydligt att det är förälderns ansvar att se till att barnen kommer till skolan. Å andra sidan är det ju skolans ansvar att se till att skolan uppfattas som en trygg miljö att vistas i. Uppfattas den inte som trygg vill barnet inte vara där. Helt begripligt. Men på något vis blir det då indirekt mitt ansvar att ansvara för något som jag saknar inflytande över. Ber om ursäkt för om mitt inlägg uppfattas som rörigt. 

Kanske går jag händelserna i förväg, då vi faktiskt inte blivit orosanmälda, men jag funderar mycket på det här. Så pass att jag börjat sova mycket dåligt. 

Jo, jag kan bara hålla med. Som jag uppfattar det handlar det inte om fysisk misshandel eller regelrätta trakasserier, utan precis som du säger handlar det om utfrysning. Det kan säkerligen vara nog så jobbigt.

Många här kritiserar skolan och visst är det så att skolan har ansvar i detta, men på ett sätt kan jag faktiskt ta deras parti, även om jag kanske inte borde göra det. Skolan kan liksom inte tvinga andra elever att umgås med min tonåring. Tidigare under skolgången gjordes det försök från en lärare. Dvs, säga åt de andra eleverna att inkludera, men som jag förstått slutade det hela mest med tråkningar det med. Kanske borde inget sådant försök ha gjorts, för det är väl kanske på ett sätt dömt att misslyckas?

Jag hoppas också att vi hittar åtgärder ut ur detta. Vi har lite saker på gång i vart fall Tror som du att fokus om det inte fungerar i skolan är att fokusera på uppgiften. Dvs, skolarbetet. Fast det är också lätt för oss vuxna att säga. För ett barn/tonåring blir det lätt en spiral av negativa tankar. Att man känner sig värdelös och struntar i det mesta. 

Tänker bara rent hypotetiskt. Om nu skolan skulle få för sig att orosanmäla och socialen i sin utredning kommer fram till att jag inte är någon lämplig förälder då jag har ansvar för att mitt barn är i skolan och det nu inte sker pga den höga skolfrånvaron. Då är väl LVU alternativet som står till buds?

Du skriver att det vore bra med orosanmälan. Du får ursäkta, men det där förstår jag faktiskt inte. Om nu problemet ligger i skolan med mobbning, utfrysning osv. På vilket sätt hjälper det då med en orosanmälan? Återigen är det väl så att socialen inte utreder problem i skolan, utan problem med barnet eller i dess hemmiljö? Kan inte skolan komma till rätta med problemen hos dem, återstår väl egentligen bara Skolinspektionen?  Det är väl de som utreder om skolan vidtagit adekvata åtgärder etc? Det är väl inget som socialen utreder eller ålägger skolan med? Jag är rätt säker på att det är så, men rätta mig gärna om du tycker att jag har fel. 

Vad gäller skolnärvaro vet jag mycket väl var gränserna ligger. Antingen är man där, eller så är man inte där. Tror jag betackar mig för vidare "stöd" där faktiskt! 

Vad är din förklaring till att det ökar så pass då? Den är ju helt otroligt höga siffror. Skulle varenda orosanmälan leda till en utredning måste ju halva Sveriges befolkning snart börja jobba som socialsekreterare mot barn och unga. Det är givetvis helt orimligt. 
Jag tror mer på att det är ett systemfel, snarare än att det är sådana fruktansvärda fel hos barn och föräldrar. 

Talas ju väldigt mycket om att den psykiska ohälsan ökar bland barn och unga. Kanske ställer samhället för höga krav? Har en känsla av att barn tilläts vara barn under betydligt längre tid förut. Redan från förskolan finns numera läroplaner. Förskoleplats är numera obligatorisk. Därefter 9 år i grundskolan och sedan gymnasium som även det ev kommer att göras obligatoriskt. Jag tror många barn inte riktigt passar in i den här miljön där alla ska placeras i samma fack och när det inte fungerar letas fel hos föräldrar som antas behöva "stöd", eller så sätter man en NPF-diagnos på snart var och varannan unge för att möjliggöra ännu mera "stöd" riktat till barnen. Kanske är det rent av samhället som är funktionsnedsatt? 

Ja, jag menar förskoleklass. Att samhällets krav, normer och värderingar hänger ihop med orosanmälningar tror jag absolut. Folk som börjar leva utanför normerna tror jag absolut drar på sig betydligt fler orosanmälningar än de som inte gör det. 

I det gamla bondesamhället där barnen bara gick några år i skolan tror jag inte att ordet "orosanmälan" ens var uppfunnet - säkerligen på gott och ont. Det finns alltid två sidor av varje mynt.

Jag tycker absolut att man ska verka för att alla i ett samhälle (inte bara barn) ska må så bra som möjligt. 

Ställer mig däremot djupt kritisk till att det skulle råda ett samband mellan folkets välmående och tilldelade resurser till socialtjänsten. Här skiljer sig nog våra åsikter och värderingar åt. 

Vad har jag nämnt rörande socialtjänsten som du tror är spekulationer? 

Att barn inte far illa är ju inte direkt samma sak som socialtjänstens arbete. Eller tror du att socialtjänsten på något vis förmår att förhindra det? Så gott som all forskning visar ju på att ju mer "stöd" och ju fler åtgärder, desto sämre mår föräldrar och barn. Går det dessutom så långt som till LVU finns det forskning som visar att den psykiska ohälsan är enormt mycket större bland placerade barn, än bland barn som bor kvar hos föräldrarna. Tar man självmord så är risken flerfaldig för de barn som socialtjänsten slagit sina klor i. Det är fakta, men har du andra siffror får du gärna presentera dem. 

Eskalerade? Ja, det kan man kanske säga. Jag berättade om situationen med hög frånvaro och undrade om det fanns någon slags schablon för när det kan bli aktuellt med orosanmälan. En ganska enkel fråga. Istället för ett svar blir jag bemött med påhopp om att jag "behöver stöd". Skulle liksom inte tro det! 😄