• Anonym (Orolig)

    Vad händer om vi skiljer oss? Han har allt, jag har inget..Kan han även ta barnen?? :-(

    Hej, jag undrar om någon kunnig kan hjälpa mig reda ut min situation och ge mig lite lugn i själen så att jag vågar följa mitt hjärtas röst och begära skilsmässa..

    Min man och jag har varit ett par i över 10 år och gifta de senaste 3 av dessa. Vi har 3 barn tillsammans, men för att minimera risken att bli igenkända av någon, väljer jag att inte precisera deras åldrar. Av olika juridiska anledningar har jag inte någon rätt att göra anspråk på vårt boende, som helt och hållet tillhör min man. Om vi skiljer oss kommer jag att befinna mig i följande situation:
    1. Utan hem
    2. Utan arbete
    3. Utan inkomst (är sjukskriven för tillfället = sjukpenning, men för övrigt ingen inkomst)
    4. Väldigt ledsen, trött, nertryckt (många års mental misshandel), men ändå liiiite hoppfull om att framtiden kanske kan se lite ljusare ut för oss alla, än de senaste åren gjort.

    Min mans situation däremot, kommer att se ut så här:
    1. Eget boende, som han äger merparten av (litet banklån finns).
    2. Arbete = inkomst
    3. Lite ledsen och trött, men då han har en förmåga att dels begrava sig i sitt arbete, och dels att förneka alla former av känslor, så lär han må "till synes" bättre än jag efter en ev. skilsmässa.


    Nu undrar jag: Vad har vi för juridiska rättigheter och skyldigheter när det gäller följande:


    1. Att se till så att även JAG har ett acceptabelt boende, där jag kan starta om, trivas och även ha möjlighet att umgås med och vårda våra barn.


    2. Umgänge/vårdnad av barnen: Egentligen skulle jag nog vilja ha ensam vårdnad av våra barn, då jag vet att barnen hade haft det bättre och lugnare hos mig, men jag vet också att min man är av samma åsikt..så ingen av oss kommer att ge upp vår del av vårdnaden utan en rejäl fight. Vi har därför alltid sagt och lovat varandra att vid en ev. skilsmässa så är det självklart att vi ska ha delad vårdnad, 50/50, och detta är ett löfte JAG tänker hedra och hoppas att han gör detsamma. Men jag är lite orolig ändå... Finns det någon risk att han kan lyckas få HELA vårdnaden, om han sviker sitt löfte till mig och går till rätten och kräver hela vårdnaden själv..? Vad krävs för att han skulle lyckas med det, att ta ifrån mig "min halva"?


    3. Ekonomi/försörjning: Jag har inget arbete, eftersom jag har varit hemmafru/mammaledig under många år och dedikerat min kropp och själ åt våra barns och vårt hems omvårdnad. Men det får jag givetvis inget tack för NU...om vi skiljer oss. Då står jag tomhänt, medan jag curlat för min man i över 10 år... Korkat, jag vet. Men frågan är ju: vad händer med mig, rent ekonomiskt? Vad har jag för rättigheter, i egenskap av individ, kvinna, mamma och hustru, att få hjälp med min försörjning vid en skilsmässa, om jag står på "bar backe" utan en enda krona på banken, och utan några materiella tillgångar överhuvudtaget?

    Egentligen vill jag verkligen inte att vi ska skilja oss, och jag har kämpat som en idiot för att lösa våra problem under många år nu, men det blir bara värre, inte bättre. Han skyller ifrån sig allting, vägrar lyssna, försöka förstå, verkar inte bry sig alls längre, så det verkar helt kört. Men jag är väldigt rädd för att ta steget...känns som att kasta sig ut för en klippa, utan livlina, och utan att ens se botten på avgrunden... Jag har INGENTING om vi skiljer oss. Jo, mig själv och mina barn. Men HAN har alla möjligheter i världen att gå vidare utan någon större ansträngning, och det känns...fruktansvärt orättvist. Jag har gett ALLT för vår familj, så mycket att jag nu inte har någonting alls kvar. Hjälp.

  • Svar på tråden Vad händer om vi skiljer oss? Han har allt, jag har inget..Kan han även ta barnen?? :-(
  • Kryddmix
    Anonym (offerkofta) skrev 2014-02-17 14:07:03 följande:
    Vi är tydligen otroligt grymma vi som klarar av barn, hem OCH arbete :)
    Trodde det var ganska normalt...
    Nej det är normalt men det är också normalt att välja att vara hemmafru. Du behöver inte vara så jävla nedvärderande mot de som gör detta aktiva val. 
  • Rödtott
    elmadumle skrev 2014-02-17 14:16:34 följande:
    Anonym (Orolig) skrev 2014-02-16 23:54:22 följande:.
    ......

    Å andra sidan har jag ingen aning om vad det skulle vara för avtal...? Vi har skrivit ett äktenskapsförord, men det syftar mest till att skydda min mans privata egendom (från mig..). Jag har aldrig haft något att skydda, då jag inte ägt något av ekonomiskt värde. Det som känns surt är dock att jag varit den som inrett och renoverat vårt hem (med mina egna händer, min tid och min ansträngning), samt givetvis också varit med och betalat kostnaderna för dessa renoveringar som i sin tur höjt värdet på boendet...(som min man alltså äger). Naivt kanske, men jag har ju sett det som att vi ökat trivseln för oss alla i familjen: vi lever ju alla i bostaden och ska ju trivas. Jag har inte betraktat bostaden som "hans", utan VÅR. Vad skulle jag göra - vägra renovera och öka trivseln, eftersom vi KANSKE skulle skilja oss någon dag, många år framåt i tiden, och då skulle alla förbättringar bara gagna min man, och inte mig?



    Aha. Dåligt läst av mig..
  • Anonym (offerkofta)
    Kryddmix skrev 2014-02-17 14:17:23 följande:
    Nej det är normalt men det är också normalt att välja att vara hemmafru. Du behöver inte vara så jävla nedvärderande mot de som gör detta aktiva val. 
    Det är fullt normalt att välja att vara hemmafru. Jag har inte sagt något om det. MEN, man kan då inte förvänta sig att någon annan ska försörja en när det inte längre finns möjlighet att vara hemmafru.

    Då får man glatt bita i det sura äpplet och inse att nu har jag inget val - nu måste jag klara av barn, hem OCH min egen försörjning. Precis som många av oss andra gör.

    Jag är inte nedvärderande mot hemmafruar alls. Min mamma var hemma med oss alla. Och jag skulle aldrig komma på tanken att uttala mig nedvärderande om det val hon, eller andra, gör. Däremot så när min pappa lämnade henne - så hade hon dels en utbildning i ryggen, hon hade ett eget sparande och hon klarade av att fortsätta livet utan försörjning från pappa. Förutom sedvanligt underhåll. Och hon har aldrig någonsin tyckt synd om sig själv för de val hon gjorde.
  • Rödtott

    En fråga: borde inte barnen vara på förskola om du har sjukpenning? Går FK verkligen med på att du är sjuk och samtidigt arbetar som hemmafru?

  • Anonym (Jane Doe)
    Rödtott skrev 2014-02-17 14:24:29 följande:
    En fråga: borde inte barnen vara på förskola om du har sjukpenning? Går FK verkligen med på att du är sjuk och samtidigt arbetar som hemmafru?
    Hårdare  än alla andra dessutom.
  • HäckHäxan
    Anonym (Samma sits.) skrev 2014-02-17 00:42:12 följande:
    Ungefär exakt lika var det för min ex-tjej då vi gick isär, vi har dock bara ett barn tillsammans som hon vart hemma med och tagit hand om sedan hon föddes.

    Jag har jobbat sedan jag gick ur skolan, hon har endast haft någon timanställning här och där och på så sätt inte kunnat spara/köpa något till sig själv.

    När vi gick isär så var lägenheten min och redan betald (Hade den dock innan vi flyttade ihop) och jag hade massor med pengar på mitt sparkonto och en lägenhet proppfylld med saker, hade även en bil som var 4 månader gammal utan lån på.

    När vi gick isär så kom vi överens om att hon skulle ha våran dotter då jag jobbar extremt mycket och jag skulle då ha henne på helgerna. Jag skulle aldrig vilja se att min dotter åker någon gammal skitbil som inte är säker eller att hon bor i någon förort med sin mamma i en sunkig lägenhet och knappt har några möbler, leksaker, dator osv så jag gjorde såhär:

    Jag skrev över lägenheten på min dåvarande sambo, jag skrev även över bilen på henne. Det enda jag tog från lägenheten när jag flyttade var mina egna kläder, jag gav henne även en stor del av summan jag hade på mitt sparkonto så dom skulle klara sig till hon skaffat ett fast jobb. Det var nog de bästa beslutet i hela mitt liv.

    Nu bor hon där med sin nya kille, våran dotter och deras gemensamma barn, och jag har byggt upp mitt liv igen till samma standard jag hade innan utan att det drabbade någon.

    Varför måste man hålla på och bråka om saker när det är så lätt att lösa? Hon är kvinnan som födde mitt barn, och en gång i tiden älskade jag henne över allt på jorden, klart jag inte vill att hon ska ha de dåligt och må dåligt, det drabbar ju även mitt barn.
    Du blev min stora idol för dagen just. Fy fan vad bra du är! {#emotions_dlg.flower}
    Canis meus id comedit
  • Kryddmix
    Anonym (offerkofta) skrev 2014-02-17 14:23:50 följande:
    Det är fullt normalt att välja att vara hemmafru. Jag har inte sagt något om det. MEN, man kan då inte förvänta sig att någon annan ska försörja en när det inte längre finns möjlighet att vara hemmafru.

    Då får man glatt bita i det sura äpplet och inse att nu har jag inget val - nu måste jag klara av barn, hem OCH min egen försörjning. Precis som många av oss andra gör.

    Jag är inte nedvärderande mot hemmafruar alls. Min mamma var hemma med oss alla. Och jag skulle aldrig komma på tanken att uttala mig nedvärderande om det val hon, eller andra, gör. Däremot så när min pappa lämnade henne - så hade hon dels en utbildning i ryggen, hon hade ett eget sparande och hon klarade av att fortsätta livet utan försörjning från pappa. Förutom sedvanligt underhåll. Och hon har aldrig någonsin tyckt synd om sig själv för de val hon gjorde.
    Ja och hon vet om att det var fel beslut. Det har hon ju fattat nu. Men att du ska säga att hon har offerkofta på sig och jämföra hennes situation med din är nedvärderande och irriterande när du inte ens vet tillräckligt mycket om hennes situation. Det finns väl en anledning till att hon har sjukpenning?? Eller du läser bara sånt som du vill se och läsa?? Hon bad inte om din åsikt om vad du tycker om henne eller vad hon BORDE ha gjort. Hon sa aldrig att hon vill leva på andra. Hon bad om hjälp och råd för vad hon ska göra nu. 
  • Anonym (Jane Doe)
    Kryddmix skrev 2014-02-17 14:30:32 följande:
    Ja och hon vet om att det var fel beslut. Det har hon ju fattat nu. Men att du ska säga att hon har offerkofta på sig och jämföra hennes situation med din är nedvärderande och irriterande när du inte ens vet tillräckligt mycket om hennes situation. Det finns väl en anledning till att hon har sjukpenning?? Eller du läser bara sånt som du vill se och läsa?? Hon bad inte om din åsikt om vad du tycker om henne eller vad hon BORDE ha gjort. Hon sa aldrig att hon vill leva på andra. Hon bad om hjälp och råd för vad hon ska göra nu. 
    Ge henne några finfina råd nu då, Kryddmix. Drömmer
  • Anonym (.)

    Sök alla jobb du kan söka redan nu! Ligg i!
    Tills dess är det socialbidrag som gäller.
    Ställ dig i alla köer hos hyresvärdar och ring runt till privata värdar och hör om de har något. Du får nog sänka kraven på bostad i början. Huvudsaken är att du får en billig liten lägenhet. Sen när du har den kan du leta efter en större och bättre.

  • HäckHäxan
    Queenie70 skrev 2014-02-17 11:49:38 följande:
    Inte för att vara "sån" TS, men du skriver att du varit hemma och tagit hem och hus och barn och stöttat din man som gjort karriär i många herrans år, och därmed inte ska betraktas som nån korkad Bimbo. Att du under alla dessa år gjort detta utan att se om ditt hus, se till att du har kapital, att du har nån trygghet, att han betalt in pension till dig etc etc. är själva definitionen av korkad bimbo för mig. Du har satt dig i den klassiska kvinnofällan. Nu är det liksom som det är. Men jag skulle råda dig att i detta läge INTE separera, utan att nu (så dags) vara lite smart och se om ditt hus ekonomiskt innan du skiljer dig.
    Jag är lite inne på det här spåret. Vill dock inte kalla TS för korkad bimbo. Men jag undrar ju lite hur du tänkt där TS. Alltså att ha någon form av framförhållning är ju inte dumt, som tex pensionen som nämns ovan, det är heller inget märkligt att man gör så.

    Om jag vore du och jag verkligen ville gå isär så hade jag nog gjort som queenie skriver och härdat ut. Trots att jag hatar sånt där, avskyr det verkligen. Men om det är vad som behövs för att kunna få mina barn att få det lite bättre så hade jag gått emot min egen moral och etik fast jag tycker det är fult och skulle må dåligt av det. Sen hade jag väl önskat att min man inte var ett arsle i sista änden och tänkte på lite mer än sig själv och värderade våra barn och år ihop annorlunda.
    Canis meus id comedit
Svar på tråden Vad händer om vi skiljer oss? Han har allt, jag har inget..Kan han även ta barnen?? :-(