Vad händer om vi skiljer oss? Han har allt, jag har inget..Kan han även ta barnen?? :-(

Okej, några förtydliganden:

1. Boendet ÄR hans enskilda egendom, vilket även finns nedtecknat i ett äktenskapsförord. Jag har INGA som helst möjligheter att ta del av boendet, eller en ev. försäljning därav. = Jag står på "bar backe".

2. Jag förväntar mig inte att "någon annan" ska ge mig en bostad, åtminstone inte på det sätt som vissa tycks tolka mig. Jag menar att eftersom vi nu har ovanstående grundförutsättningar när vi ev. skiljer oss, dvs. att jag faktiskt inte HAR något boende, medan han har det, så bör det väl finnas någonstans dit jag kan vända mig för att få ekonomiskt stöd så att jag kan söka en egen lägenhet, där jag och barnen kan bo? Men vad händer fram tills dess att jag ev. får en ny lägenhet? Kan min man kasta ut mig (då han ju äger lägenheten)? Har han inte några SKYLDIGHETER gentemot sin fru och partner sedan 10 år tillbaka, då jag satsat ALLT på OSS, på vår familj, på HANS karriär (som jag ju trodde skulle gagna oss ALLA, inte enbart honom!)?

Förstå mig rätt: jag är ingen korkad bimbo som suttit på häcken alla dessa år och haft semester.. Jag har jobbat ihjäl mig "i det tysta", som hemmafru, som mamma, som min makes ständiga rådgivare/stöttepelare i vått och torrt! Jag har burit våra barn genom tre graviditeter, genomgått tre hemska förlossningar och offrat hela mitt utseende, min kropp, min hälsa, mitt sociala kontaktnät, min karriär m.m., för att satsa på det VI tillsammans kommit fram till att jag behöver satsa på, för att VI ska nå våra gemensamma mål. Men nu, om vi skiljer oss, är allt förgäves: Han får alla fördelarna av mina uppoffringar, och jag står ensam kvar med alla nackdelar. DÄRFÖR tycker jag att han borde hållas ansvarig för sin del av detta misslyckande (=skilsmässan), om inte annat så åtminstone moraliskt, och se till att vi får någorlunda likvärdiga förutsättningar att "starta om" på nytt. Eller ska jag stå helt tomhänt med alla problem, som tack för 10 års trogen service?!

Oj, så snabba vissa är att döma andra... Inte så medmänskligt precis, inte trevligt heller.. Nåja, jag överlever.

Visst - om man är otroligt krass så kan man givetvis hävda att jag själv valt att vara hemma med barnen osv, men riktigt så enkelt är det dock inte. Det finns en uppsjö faktorer som ni inte känner till och som jag kommer att fortsätta hålla för mig själv, då de inte är relevanta i sammanhanget. Men kort sagt så finns det ett antal anledningar till varför jag varit hemma så pass länge som jag varit, och varför jag nu befinner mig i denna situation. Jag anser verkligen inte att "det är mitt eget fel", då jag hela tiden agerat med min familjs bästa för ögonen, så som jag anser att en mamma och hustru bör göra. Vad skulle jag annars göra? Visst kunde jag uteslutande (eller till merparten) sett till vad som vore bäst för MIG, men i så fall hade det ofta gått rakt emot vad jag vetat varit bäst för mina barn t.ex. När jag valde att skaffa barn, valde jag också att sätta dem FÖRST, och det är precis vad jag gjort. Och gör. Det ångrar jag inte. Det enda jag ångrar, är att jag inte upprättade någon form av avtal som skyddar mig i min nuvarande situation (som jag dock inte trodde jag skulle hamna i..).

Å andra sidan har jag ingen aning om vad det skulle vara för avtal...? Vi har skrivit ett äktenskapsförord, men det syftar mest till att skydda min mans privata egendom (från mig..). Jag har aldrig haft något att skydda, då jag inte ägt något av ekonomiskt värde. Det som känns surt är dock att jag varit den som inrett och renoverat vårt hem (med mina egna händer, min tid och min ansträngning), samt givetvis också varit med och betalat kostnaderna för dessa renoveringar som i sin tur höjt värdet på boendet...(som min man alltså äger). Naivt kanske, men jag har ju sett det som att vi ökat trivseln för oss alla i familjen: vi lever ju alla i bostaden och ska ju trivas. Jag har inte betraktat bostaden som "hans", utan VÅR. Vad skulle jag göra - vägra renovera och öka trivseln, eftersom vi KANSKE skulle skilja oss någon dag, många år framåt i tiden, och då skulle alla förbättringar bara gagna min man, och inte mig?

OJ, jag ser nu att tråden verkligen expanderat under natten och jag ska nu försöka "läsa ifatt" lite, men ovanstående inlägg MÅSTE jag bara kommentera direkt:

Vilken MAN du är!! SÅ ska en riktig man och pappa agera, tycker jag. Ansvarsfullt, moget, kärleksfullt, osjälviskt - hela kittet. En stående ovation får du av mig. Önskar att alla tänkte som du. Det är ju precis SÅ det är: om man lämnar varandra i bitterhet, avund och med hämnd i sinnet, drabbar det givetvis även BARNEN! Lyckligtvis kunde du se förbi allt detta och anstränga dig för att skapa en bra och kärleksfull grund för HELA familjen att stå på, så att ALLA kunde starta om med ungefär lika bra förutsättningar. Som du också skriver: "Hon är kvinnan som födde mitt barn, och en gång i tiden älskade jag henne över allt på jorden, klart jag inte vill att hon ska ha de dåligt och må dåligt, det drabbar ju även mitt barn." Önskar dig all glädje och framgång i livet, du ovanliga man.

Exakt. Att tro att jag varit LEDIG i 10 år är fullständigt absurt! Jag jobbar hårdare, dygnet runt, än någon annan jag känner eller känt. Jag är ALDRIG ledig! Inte ens på kvällar/nätter, då jag ensam sköter vårt yngsta barn som har en del problematik gällande sömn och mat och därför vaknar ofta. Sedan hon föddes för 2 år sedan  har jag ensam tagit varje natt med henne (= ammat flera gånger/natt + varit vaken 1-3 timmar i streck), för att sedan gå upp på morgonen och sköta hem, barn, matlagning, städning, inhandling, sjukhusbesök, osv. ofta med ca 4 timmars sömn i bagaget. Har inte varit utomlands eller på någon annan semester på 8 år (men det har min man varit, flera gånger!). Har sovit totalt ca 4 hela nätter på 8 år, utan barn närvarande - och dessa nätter är utspridda! Senaste gången jag var ute och roade mig (bio + restaurang med maken), var för mer än 2 år sedan, innan 3:e barnet kom.

ALLT jag gör, dygnet runt, är för min familj. VARFÖR det är så här, finns det varken tid eller utrymme att precisera, (inte intresse heller), så ni får helt enkelt tro mig när jag säger att jag känt mig tvungen att agera som jag gjort, för att familjen skulle fungera och för att alla skulle må bra. Dvs. alla utom jag.. Mitt eget val, tja..det var det ju förvisso, men det var knappast ett helt FRITT val! Jag gjorde vad jag ansåg att jag behövde göra, för min familjs skull, och offrade mig själv. Trodde dock inte att jag skulle hamna i denna sits. Vi har som sagt varit ett par ganska länge, i över 10 år, och är över 35 år gamla båda två. Det var knappast en "tonårsförälskelse" där vi skaffade barn hals över huvud och inte tänkte oss för. Vi har bara valt att planera vårt liv så här, under en period då barnen är små, för att sedan agera annorlunda senare. Men nu kommer detta "senare" kanske aldrig att gagna mig...ser det ut som. Och då blir det ju väldigt orättvist.

Som sagt: finns många faktorer varken du eller någon annan här inne känner till öht, men trots det fälls det många hårda ord åt mitt håll. Nåja, det får stå för var och en: JAG vet vad som gäller. Ja, vi har ganska krävande barn så till vida att vi har en del hälsomässiga utmaningar att kämpa med, för var och en faktiskt. Även för mig. Så åter igen: ett bra tips (gäller generellt i livet, inte bara nu) är att vara lite ödmjuk och återhållsam med fördömanden och hårda ord, så länge man inte har hela bilden...eller, som i detta fallet; inte ens halva..

En annan parentes: Till er som kommenterar hur jag kunnat vara med och betala renoveringar osv: Jag har bara skrivit att jag saknar inkomst NU (även om det i och för sig inte riktigt stämmer, då jag är sjukskriven 100% och därmed har en inkomst i form av sjukpenning). På sätt och vis har det väl varit fallet under flera år, att jag haft antingen föräldrapenning eller sjukpenning, dock inte någon lön. Det var mest lönen jag syftade på när jag skrev att jag inte hade någon inkomst, dvs. en inkomst som var trygg och säker varje månad. Föräldrapenningen tar ju slut, och sjukpenningen är också ganska osäker då jag aldrig riktigt vet om/när jag kommer att få den eller inte. Förstår att jag kanske uttryckte mig lite otydligt i detta avseende, men jag är trött, ledsen och orolig. Mår inte så bra och ja..då kan man faktiskt skriva fel. Mänskliga faktorn, ni vet..

Tack Kjell2, för ett kortfattat, konkret och konstruktivt inlägg! Inga egna värderingar, inga fördömanden, inget bullshit som bara syftar till att göra mig ännu mer ledsen och uppgiven än jag redan är. Tack!

EXAKT! Kunde inte sagt det bättre själv. Vi verkar ha en väldigt liknande situation, du och jag, då även jag bl.a. har stora problem med just ryggen (+ resten av kroppen, men mest ryggen). Har ont överallt, alltid. Men...det hjälper ju inte när man har tre småbarn som MÅSTE tas om hand. Om inte jag gör det - vem gör det då? Ingen! Jag KAN INTE ligga i sängen och gråta, utan MÅSTE göra allt som behöver göras för att vi ska fungera, och så här har jag haft det länge nu. Och blir bara sämre och sämre. Det finns varken tid, energi, eller utrymme för mig att ta hand om MIG, av många olika anledningar. Jag har "gått in i väggen" många gånger (utmattningsdepression) pga. min situation, men som sagt: vi har inte hittat någon annan lösning (tro mig; vi har försökt! Har pratat med div. rådgivare, vårdinstanser osv, men ingen annan har lyckats heller!)

Livet är inte svart eller vitt; det finns många gråzoner! Önskar att folk kunde lära sig detta, en gång för alla, och sluta vara så snabba att döma andra utifrån SINA EGNA förutsättningar... Som om DERAS förutsättningar var desamma som ALLA ANDRAS...? Jag har svårt att se hur någon annan som hade EXAKT samma förutsättningar som jag har/haft, skulle kunna agera HELT annorlunda än jag gjort? Notera: EXAKT samma förutsättningar. Man kan alltså inte lägga till och dra ifrån en sjukdom här, och lägga till lite bättre ekonomi där, och vips...! Problemet är löst. Så funkar det inte. Mitt liv har alltid varit tufft och krävande, jag har fått "en dålig hand" i livet redan från starten, och har gjort mitt bästa utifrån detta faktum. Nu blev det inte perfekt, på långa vägar, men jag försöker reda ut situationen och hitta den bästa lösningen för hela familjen - precis som jag gjort tidigare. Det är lätt att vara efterklok, när man har facit i hand..

Ja, min man är tydligen en ganska slug och beräknande person, vilket jag inte riktigt sett innan, medan jag absolut INTE är sådan, och det har givetvis bidragit till den sits jag nu befinner mig i. Han har hela tiden "sett om sitt hus" och haft en ev. skilsmässa i åtanke, medan jag inte tänkt så. Å andra sidan: jag har aldrig haft något att skydda, har inte ägt något av värde, medan HAN gjort det sedan innan vi träffades, varpå han ville skydda sina tillgångar.

Hmmm... Jag HAR arbetat heltid jag med, tidigare.. Har även drivit ett eget företag, tidigare, samt hjälpt min man att bygga upp ett stort företag (tidigare), så jag VET vad det innebär att arbeta heltid... Jag VET också vad det innebär att göra det "jobb" jag gör i min nuvarande situation och således är det bara jag som kan JÄMFÖRA dessa två situationer och hävda att det jag gör NU är mycket mer krävande än det hade varit att lämna barnen på dagis heltid och gå till ett arbete, för att sen komma hem vid 17-18-tiden, göra lite mat och lägga barnen... En picknick i mina ögon. Utifrån MINA erfarenheter, värderingar och förutsättningar.

Men till skillnad från många här, så vet jag också att vi är OLIKA, vissa känner som jag, andra gör det inte. Och det är helt okej för mig! Vi FÅR vara olika, folk! Vi är inte stöpta i samma form, vi har olika livsförutsättningar, värderingar, "bagage" osv, som resulterar i att vi kan uppleva en och samma situation på flera, helt olika, sätt. Men för MIG hade det varit en baggis att lämna barnen på dagis på morgonen, gå till ett jobb, stämpla ut, hämta barnen, ge dem mat och natta dem. Mitt liv är oändligt mycket mer krävande än så...jag lovar.

Nja...lite feltolkat där kanske. Jag menade att jag inte är en korkad bimbo som suttit på häcken och blivit omhändertagen, fått allt serverat, haft "semester", varit ledig, latat mig.. Jag har, förutom att hjälpa min man att bygga upp ett företag (inte officiellt dock, utan hemifrån, med sådant jag kunnat göra bättre än han, på kvällar, nätter osv.), kämpat och slitit, utifrån MINA förutsättningar (som ni inte vet mycket om) och gjort vad jag kunnat för att skapa en bra tillvaro för min familj, vilket JAG har betraktat som min absolut största och viktigaste uppgift. Har tänkt att "det blir tid för mig sen...när barnen blir äldre". Inte visste jag att jag skulle få mina uppoffringar kastade i ansiktet nu...?? Ja, jag skulle kanske ha varit slugare, haft mer framförhållning, tänkt mer på mig själv, och allt det där men...det är inte sådan jag är som person. Jag är tillitsfull, kärleksfull, lite naiv kanske. Och framförallt: trött! Och när man är så utsliten som jag är (och varit länge nu), så tänker man inte alltid klart och effektivt.

Men kära nån...vad folk trissar upp detta...? Förväntar mig snart en fullt utblommad häxjakt; det ringer på dörren, och där stor en stor uppretad folkskara med brinnande högafflar och vill bränna mig på bål för att jag inte följt den svenska normen och satt barnen på dagis som 1-åringar och sedan "förverkligat mig själv"..

Varken mina barn eller jag har några livshotande hälsoproblem, men det betyder inte att det inte är väldigt krävande (både gällande tid, energi, pengar, oro osv) att hantera allting. Och de utmaningar vi står inför hade ingen kunnat förutspå varken före eller under graviditeterna, så att avstå ifrån att skaffa våra efterlängtade barn för att de kanske skulle kunna tänkas drabbas av någon hälsorelaterad utmaning, är ju befängt. Dessutom kan det ju faktiskt hända väldigt mycket under graviditeten, samt inte minst: vid förlossningen.. Som sagt; ni vet inte vad som gäller i mitt unika fall...

Men för att försöka avrunda häxjakten lite här nu.. Jag kommer att kontakta jurister, rådgivare, soc. osv, så fort jag får en chans. Ska kolla upp mina rättigheter/skyldigheter, samt likadant vad gäller maken. Står redan uppsatt i en bostadskö sedan ca 6 mån tillbaka, så liite framförhållning har jag dock haft, men i min hemstad är köerna flera ÅR långa, så det lär inte hjälpa mycket. Eftersom jag har en sjukdom som medför att jag i princip inte kan eller bör utföra majoriteten av de arbeten som ev. skulle finnas för mig att få, så har jag onekligen ett stort problem. Det är inte bara att "skaffa ett jobb" när man inte KAN utföra arbetet ifråga! Inte utan ständiga smärtor osv. Om nu någon bryr sig, dvs..? Och utan ett jobb, blir det svårt att få en lägenhet, såvida inte soc. hjälper till.

Men eftersom min man och jag gemensamt gjort upp den plan vi nu lever under, och många av mina "utmaningar" tillkommit under tiden vi genomfört denna planering, så anser jag att min man borde vara skyldig att "löpa linan ut" och även ta ANSVAR för de konsekvenser VÅR GEMENSAMMA plan får, för mig, ifall vi nu inte längre kan leva tillsammans. Han var ju fullt beredd att ta del av FÖRDELARNA med planen, men inte NACKDELARNA...??

Kjell2: Det slog mig när jag läste mitt inlägg till dig (där jag tackade dig för ditt svar) att det kanske skulle kunna uppfattas som ironiskt/spydigt, men det var inte alls så jag menade. Jag är uppriktigt tacksam för dina inlägg, som jag anser håller god ton och är sakliga och konkreta. Ville bara förtydliga det. Okej, om det är så, så får jag utgå ifrån den (orättvisa) sanningen, och jobba därifrån. Men det är verkligen fult...Tack för tipset, jag ska kolla upp det! Av allt att döma är mitt hälsotillstånd mer eller mindre permanent nämligen.

Jag behöver ett proffs som reder ut alla begrepp och lagar för mig, det förstår jag. Är inte helt säker på VART jag ska vända mig för att få hjälp av ett sådant, men jag ska försöka googla på detta ikväll när barnen sover, och sedan ringa runt och boka möten. Hoppas känna mig lite säkrare och tryggare i mina val när jag vet vart jag står, rent juridiskt. Kanske är det inte fullt så illa som jag tror i dagsläget. Eller kanske ännu värre...? *Gulp*

Touché! Väl talat. Och det faktum att du faktiskt är läkare borde ju väga ganska tungt i många ögon här...kan man tycka. Det är ju ni som sjukskriver folk, trots allt.

Jag har en situation ganska liknande din, utan att säga för mycket (vill inte bli igenkänd, som sagt) och vet precis vad du menar med skuldkänslor gentemot barnen och maken. Det GÅR ju inte att bara ligga här och inte agera, (även om jag borde göra det, för MIN skull), när man ser allt som MÅSTE göras för att inte barnen ska bli direkt lidande och fara illa...! Så resultatet blir ju att man pressar sig själv till det yttersta, och BORTOM den gränsen, dag in och dag ut, i mitt fall i flera år.

Konsekvensen därav blir att jag blir allt sämre, men...det hjälper inte: det finns INGEN som kan ingripa och avlasta mig, ta över min "börda", så att jag kan göra det jag egentligen borde göra: tänka på mig själv, vila upp mig, planera min framtid (med eller utan make) osv. Det finns helt enkelt inget utrymme för det nu, i MIN unika livssituation. Jag märker att det finns många människor som inte kan begripa detta, eftersom de aldrig befunnit sig in just min sits, och för att de helt saknar förmågan att tänka sig in i andra människors situation, men det förändrar dock ingenting för MIG: min situation är densamma ändå. Lite tråkigt att man dessutom ska bli påhoppad, och mer eller mindre idiotförklarad, när man redan "ligger ner", så att säga. Varför är det så himla svårt för folk att bjuda lite på sig själva...välja en mer ödmjuk väg, istället för att slå på dem som redan ligger? Något sjukt maktbehov folk har kanske...? Friskt är det i alla fall INTE. 

Puuh... Jag påbörjade ännu ett inlägg som svar på en del inlägg här i tråden, men insåg efter en stund att det är lönlöst.. Har inte varit här inne på FL på länge, och nu minns jag varför: det är så enormt nedslående och krävande! Om man dristar sig till att publicera ett inlägg där man visar minsta lilla sårbarhet, ber om råd eller liknande, blir man attackerad från alla håll och kanter av människor som ska utvärdera hela ens existens, personlighet, samtliga livsval osv, baserat enbart på den fjuttiga lilla information TS gett i sina inlägg.. Löjligt.

Jag har fått ut det jag kan få ut av denna sida, resten blir bara trams, så jag tackar för mig nu och lägger min energi och tid på viktigare saker: att få värdefull hjälp i min situation, så att denna kan bli bättre för samtliga inblandade parter, inte minst för mig själv. Jag tackar så mycket för alla konstruktiva, positiva och genuina råd som givits här, av personer som faktiskt BRYR sig på riktigt om andra människor, och som inte bara vill agera översittare och spy galla över andra människor som inte haft tillnärmelsevis lika bra förutsättningar i livet, som just DE har haft. Ingen här på FL vet vem jag är, hur hela min livshistoria ser ut, varför jag gjort som jag gjort, eller gör som jag gör. Ni vet bara det jag tilllåtit er få veta...och det är verkligen inte mycket i sammanhanget.

Tack för mig! Ha det bra allihop.

Kan inte låta bli att tacka dig lite speciellt, för ditt ivriga stöd. Skönt med folk som har empati för andra. Men det beror kanske också en del på det faktum att du själv lever under liknande omständigheter, med ryggproblem, smärta och småbarn som ständigt behöver dig. Vi förstår varandra, helt enkelt. Jag önskar dig all lycka och hälsa i framtiden, och hoppas innerligt att dina ryggproblem lättar. Det är verkligen sjukt jobbigt att inte må bra när man samtidigt MÅSTE vara på "topp" för att orka och hinna med allt ens barn behöver för att få sina behov tillgodosedda på bästa sätt.

Vad vill folk att vi ska göra egentligen?? Säga till barnen:

- "Nej, idag får ni ingen middag, för jag måste faktiskt vila mig ett par timmar nu, det säger doktorn!".

- "Tyvärr får ni ha era smutsiga, fläckiga kläder idag också...Ja, för 4:e dagen på rad - för jag får så jäkla ont i ryggen när jag hänger upp era kläder."

- "Jasså, lillan har lyckats klättra upp på köksbordet nu igen? Jaja, då får hon väl ramla ner och slå sig då, för om jag som är sjukskriven för mina ryggsmärtor lyfter ner henne, trots att jag får helvetiskt ont, så kan jag lika gärna jobba 8 timmar om dagen.."

- "Vill ni ha något att äta, säger ni? Nej barn, vi har ingen mat hemma. Vaddå, tycker ni att jag ska gå och handla och bära upp kassarna för våra 3 trappor, bara för att ni ska få mat?? Jag som har så ont i ryggen? Nej, jag är faktiskt sjukskriven, vet ni... Du som är 4 år gammal kan väl ta lillasyster i handen och gå och handla själv? Och när ni kommer tillbaka kan ni väl laga lite middag, när ni ändå håller på... Jag börjar faktiskt bli lite hungrig själv..." 

Galet.

Men som sagt: lycka till "Kryddmix", jag hoppas att "ödet" belönar dig för dina uppoffringar i framtiden. Och mig...

Folk...skärpning nu. Detta är verkligen ABSURT! Skäms ni inte? Jag skrev och bad om lite råd utifrån min situation, men det urartar ju till rena vansinnet med personangrepp, svordomar och ett evigt besserwissande till höger och vänster!? Lägg ner. Om inte, så säger det mycket om er...(inget positivt dock).

Det hela är enkelt: människor gör olika val, baserat på tusen olika faktorer som andra inte vet ett skit om, speciellt inte HÄR INNE. Det är fullkomligt skrattretande korkat att tro att man som läsare här har hela bilden klar framför sig och kan göra en komplett bedömning gällande hur olika individer BORDE agerat i en given situation. Snacka om att ha storhetsvansinne... "Jag är GUD och jag vet ALLT, om ALLA! Var beredda nu - jag tänker yttra mig!"

Löjligt. Riktigt löjligt.

Utgå ifrån att alla gör sitt bästa istället. Ibland går det bra, ibland inte. Och när det går åt skogen vill vi väl ALLA att det ska finnas folk i omgivningen som vill HJÄLPA oss komma på fötter igen, utan att döma, utan att påpeka våra brister (som vi oftast ändå redan är fullt medvetna om!) osv. Kritik hjälper sällan i sådana situationer - förståelse, konstruktiv kritik, råd och tolerans är nyckeln. Världen vore en bättre plats för oss alla om fler kunde förstå detta.

KRYDDMIX: Varken du eller jag har gjort fel, utifrån våra förutsättningar, och behöver inte förklara oss för en hop inskränkta "viktigpettrar" som tror sig ha alla svar i livet.. Verkligheten hinner nog ikapp dem också, förr eller senare. Strunta i detta nu och gör något positivt istället, man blir bara deppig av att hänga här på FL.
Kram!

Nu hade jag ju tänkt lämna tråden, men av någon underlig anledning dras jag ändå hit emellanåt av ren nyfikenhet..finns ingen annan vettig förklaring..

Som svar på din fråga: det var ju inte så att ALLT hände samtidigt precis.. Det ena har gett det andra osv. Det var inte så att vi satte oss ner, gjorde en plan för 10 år framåt, inklusive ekonomi, antal barn, eventuella sjukdomar/olyckor/förlossningsskador, bostad, föräldraledighet osv... Vi har fått improvisera mycket längs vägen, för att få allt att gå ihop (mest ekonomiskt. Har haft det tufft pga. jobbig arbetsmarknad). Jag skrev på äktenskapsförordet eftersom det endast var under det villkoret han ville flytta hit, annars hade vi fått hitta ett annat boende (hyra tillsammans), som inte skulle vara lika bra, lika stort eller lika billigt. Varför trycka in hela familjen i något SÄMRE, bara för att jag inte vill erkänna att bostaden faktiskt ÄR hans? Han köpte den för pengar han sparat ihop sedan tidiga tonår och framåt. Jag förstår och accepterar att jag inte har någon juridisk rättighet till hela bostaden, men däremot tycker jag ibland att jag kanske borde få vara med och dela på värdeökningen som skett sedan vi flyttade in i bostaden tillsammans, samt betalade hyra + renoveringar tillsammans. Men det är möjligt att han går med på det, vet inte i dagsläget. Han har vid något tillfälle lite tveksamt sagt OK till det, men sen blev det inget mer... Inget skriftligt, tyvärr.Ja, det är mycket möjligt att jag kommer att få hjälp pga. mitt hälsoproblem, det kommer inom kort att vara under utredning, om jag får som jag vill. 

Mental misshandel: Ja, tyvärr är det nog det rätta namnet för den behandling jag ofta mottager från min man. Han förstår det inte själv, men det gör det inte mindre plågsamt. Han är själv en produkt av sin egen uppväxt, där stämningen var mycket märklig och det haglade verbala kränkningar och mentala "psykningar" mellan föräldrarna. Så det är tyvärr något han utsätter mig för, mer och mer. Väldigt frustrerande, och en väldigt stor anledning till varför jag känner att jag nog måste lämna honom - måste ta mig själv och mina barn ur denna situation, innan de också tar skada (och sedan behandlar SINA partners likadant i framtiden.) Det var inte alls så här jag tänkte mig familjelivet och äktenskapet, speciellt inte med tanke på hur mycket jag satsat på detsamma, så...jag är minst sagt chockad, besviken, ledsen och orolig.

Ja visst är det lite skrämmande...? Inte konstigt att samhället ser ut som det gör, när det finns så många som har sten där de borde ha ett bultande hjärta..
Lustigt att du skrev just detta, för jag har tänkt precis samma sak genom hela trådens utveckling... Tror du slog huvudet på spiken där! Touché!

Snälla ni, kan vi inte lämna detta nu? Jag har fått svar på mina frågor, tack vare några positiva, kunniga och ödmjuka människor. Varför fortsätter vi älta detta...? Jag orkar inte förklara mig mer, anser verkligen inte att jag behöver göra det heller, men har gjort det lite grann ändå för att bidra till samtalet och i hopp om att få lite mer förståelse från "allvetarna" här inne. Men...egentligen: who cares? Jag behöver inte någons gillande, det har jag aldrig gjort. Har alltid gått min egen väg och tänker fortsätta med det. På det stora hela är jag ganska nöjd med mina val, speciellt när det gäller beslutet att vara hemma länge med mina barn. De har gagnats mycket av detta, och därmed är jag nöjd och belåten med min insats.

Däremot är jag inte lika nöjd med min naivitet, men det finns givetvis förklaringar till denna också, men det har jag inget behov av att förklara och delge er här. Jag vet nu hur jag ska göra, vilka steg jag ska ta osv, och tror/hoppas att allt kommer att lösa sig med tiden. Min man är ju trots allt inte totalt hjärtlös, hoppas jag, även om han verkligen kan uppföra sig kallt och enormt korkat ibland..  

Var nu snälla mot varandra och "kasta inte sten i glashus". Ingen är perfekt - ALLA gör fel ibland, och det är faktiskt OKEJ! Ni som varit "sluga" och haft framförhållning i just detta ämne, (när jag "misslyckats") har garanterat klantat sig i något annat scenario då jag varit skicklig och felfri...