Anonym (Orolig)

Äldre 16 Feb 14:36

188 svar

Vad händer om vi skiljer oss? Han har allt, jag har inget..Kan han även ta barnen?? :-(

Hej, jag undrar om någon kunnig kan hjälpa mig reda ut min situation och ge mig lite lugn i själen så att jag vågar följa mitt hjärtas röst och begära skilsmässa..

Min man och jag har varit ett par i över 10 år och gifta de senaste 3 av dessa. Vi har 3 barn tillsammans, men för att minimera risken att bli igenkända av någon, väljer jag att inte precisera deras åldrar. Av olika juridiska anledningar har jag inte någon rätt att göra anspråk på vårt boende, som helt och hållet tillhör min man. Om vi skiljer oss kommer jag att befinna mig i följande situation:
1. Utan hem
2. Utan arbete
3. Utan inkomst (är sjukskriven för tillfället = sjukpenning, men för övrigt ingen inkomst)
4. Väldigt ledsen, trött, nertryckt (många års mental misshandel), men ändå liiiite hoppfull om att framtiden kanske kan se lite ljusare ut för oss alla, än de senaste åren gjort.

Min mans situation däremot, kommer att se ut så här:
1. Eget boende, som han äger merparten av (litet banklån finns).
2. Arbete = inkomst
3. Lite ledsen och trött, men då han har en förmåga att dels begrava sig i sitt arbete, och dels att förneka alla former av känslor, så lär han må "till synes" bättre än jag efter en ev. skilsmässa.

Nu undrar jag: Vad har vi för juridiska rättigheter och skyldigheter när det gäller följande:

1. Att se till så att även JAG har ett acceptabelt boende, där jag kan starta om, trivas och även ha möjlighet att umgås med och vårda våra barn.

2. Umgänge/vårdnad av barnen: Egentligen skulle jag nog vilja ha ensam vårdnad av våra barn, då jag vet att barnen hade haft det bättre och lugnare hos mig, men jag vet också att min man är av samma åsikt..så ingen av oss kommer att ge upp vår del av vårdnaden utan en rejäl fight. Vi har därför alltid sagt och lovat varandra att vid en ev. skilsmässa så är det självklart att vi ska ha delad vårdnad, 50/50, och detta är ett löfte JAG tänker hedra och hoppas att han gör detsamma. Men jag är lite orolig ändå... Finns det någon risk att han kan lyckas få HELA vårdnaden, om han sviker sitt löfte till mig och går till rätten och kräver hela vårdnaden själv..? Vad krävs för att han skulle lyckas med det, att ta ifrån mig "min halva"?

3. Ekonomi/försörjning: Jag har inget arbete, eftersom jag har varit hemmafru/mammaledig under många år och dedikerat min kropp och själ åt våra barns och vårt hems omvårdnad. Men det får jag givetvis inget tack för NU...om vi skiljer oss. Då står jag tomhänt, medan jag curlat för min man i över 10 år... Korkat, jag vet. Men frågan är ju: vad händer med mig, rent ekonomiskt? Vad har jag för rättigheter, i egenskap av individ, kvinna, mamma och hustru, att få hjälp med min försörjning vid en skilsmässa, om jag står på "bar backe" utan en enda krona på banken, och utan några materiella tillgångar överhuvudtaget?

Egentligen vill jag verkligen inte att vi ska skilja oss, och jag har kämpat som en idiot för att lösa våra problem under många år nu, men det blir bara värre, inte bättre. Han skyller ifrån sig allting, vägrar lyssna, försöka förstå, verkar inte bry sig alls längre, så det verkar helt kört. Men jag är väldigt rädd för att ta steget...känns som att kasta sig ut för en klippa, utan livlina, och utan att ens se botten på avgrunden... Jag har INGENTING om vi skiljer oss. Jo, mig själv och mina barn. Men HAN har alla möjligheter i världen att gå vidare utan någon större ansträngning, och det känns...fruktansvärt orättvist. Jag har gett ALLT för vår familj, så mycket att jag nu inte har någonting alls kvar. Hjälp.

Tuva78

Äldre 17 Feb 15:54

#111

Anonym (1) skrev 2014-02-17 15:51:09 följande:

Man skaffar väl inte barn på barn om man har en sviktande hälsa och dessutom får barn som också har div. hälsoproblem? Så kan man väl inte göra?

Men - man vet väl sällan vilka barn man får? Om de är vårdkrävande, har särskilda behov etc så är det inget man "skaffar". Det är bara att acceptera och hjälpa barnet? Du vet inget om hennes hälsoproblem och behöver inte alls sätta dig på höga hästar och tro du vet allt.

Alltså - jag har visserligen inte varit medlem här så länge, men märker att när nån behöver hjälp så kommer en förfärlig massa förståsigpåare som kommer med sina pekfingrar.

Nu är situationen som den är för TS och hon behöver tips och råd. Har man inga så håller man tyst.

Anonym (offerkofta)

Äldre 17 Feb 15:55

#112

Anonym (1) skrev 2014-02-17 15:51:09 följande:

Man skaffar väl inte barn på barn om man har en sviktande hälsa och dessutom får barn som också har div. hälsoproblem? Så kan man väl inte göra?

Ibland är det enklare att skaffa fler barn än att försöka ta sig in på arbetsmarknaden. En sjukskrivning varar inte alltid för evigt. Vet inte hur många exempel jag såg på det när jag arbetade på AF. Där en "enkel" lösning på sin försörjning var att skaffa ett barn till...

Så det kan man ju självklart göra. Med det sagt menar jag inte att TS resonerat så, men om vi nu ska titta lite generellt på hur det tyvärr fungerar i vårt samhälle.

Anonym (Orolig) Trådstartaren

Äldre 17 Feb 15:56

#113

Kryddmix skrev 2014-02-17 15:34:56 följande:

Jag var sjukskriven i tre månader men inte fan satt jag ner hela dagarna och gjorde inget. trots att det var rekommenderat av läkare. Jag tog hand om ett hem och barnen. Visst jag var sjukskriven och skulle egentligen vara sängliggande men jag hade skuldkänslor över att mannen jobbade och skulle komma hem och ta hand om hemmet. Så nej, trots att jag var sjukskriven så jobbade jag. Men hemma. Jag städade, dammade, dammsög, lagade mat, tvättade kläder, hämtade barnen från skola och dagis. Hjälpte med läxor, duschade dem, lekte med dem, tog ut dem. Åkte och handlade matvaror. bara det var skitjobbigt med tre barn som springer runt, en som gråter.. Det är faktiskt en massa jobb. Och jag var sjukskriven. Pga ryggproblem. För jag ville inte låta min man jobba ute och komma hem sent och göra allt detta också. Och med tre småbarn och ryggproblem så blir det otroligt mycket jobbigare. Så jo, sjukskrivning kan vara en anledning. Se... alla är tyvärr itne som dig. Think outside YOUR box. Finns andra situationer också. Och att gå till jobbet när jag var frisk kändes som en semester jämfört med när jag var sjukskriven och var hemma.

EXAKT! Kunde inte sagt det bättre själv. Vi verkar ha en väldigt liknande situation, du och jag, då även jag bl.a. har stora problem med just ryggen (+ resten av kroppen, men mest ryggen). Har ont överallt, alltid.

Men...det hjälper ju inte när man har tre småbarn som MÅSTE tas om hand. Om inte jag gör det - vem gör det då? Ingen! Jag KAN INTE ligga i sängen och gråta, utan MÅSTE göra allt som behöver göras för att vi ska fungera, och så här har jag haft det länge nu. Och blir bara sämre och sämre. Det finns varken tid, energi, eller utrymme för mig att ta hand om MIG, av många olika anledningar. Jag har "gått in i väggen" många gånger (utmattningsdepression) pga. min situation, men som sagt: vi har inte hittat någon annan lösning (tro mig; vi har försökt! Har pratat med div. rådgivare, vårdinstanser osv, men ingen annan har lyckats heller!)

Livet är inte svart eller vitt; det finns många gråzoner! Önskar att folk kunde lära sig detta, en gång för alla, och sluta vara så snabba att döma andra utifrån SINA EGNA förutsättningar... Som om DERAS förutsättningar var desamma som ALLA ANDRAS...? Jag har svårt att se hur någon annan som hade EXAKT samma förutsättningar som jag har/haft, skulle kunna agera HELT annorlunda än jag gjort? Notera: EXAKT samma förutsättningar. Man kan alltså inte lägga till och dra ifrån en sjukdom här, och lägga till lite bättre ekonomi där, och vips...! Problemet är löst. Så funkar det inte. Mitt liv har alltid varit tufft och krävande, jag har fått "en dålig hand" i livet redan från starten, och har gjort mitt bästa utifrån detta faktum. Nu blev det inte perfekt, på långa vägar, men jag försöker reda ut situationen och hitta den bästa lösningen för hela familjen - precis som jag gjort tidigare. Det är lätt att vara efterklok, när man har facit i hand..

Ja, min man är tydligen en ganska slug och beräknande person, vilket jag inte riktigt sett innan, medan jag absolut INTE är sådan, och det har givetvis bidragit till den sits jag nu befinner mig i. Han har hela tiden "sett om sitt hus" och haft en ev. skilsmässa i åtanke, medan jag inte tänkt så. Å andra sidan: jag har aldrig haft något att skydda, har inte ägt något av värde, medan HAN gjort det sedan innan vi träffades, varpå han ville skydda sina tillgångar.

Anonym (1)

Äldre 17 Feb 15:59

#114

Tuva78 skrev 2014-02-17 15:54:00 följande:

Men - man vet väl sällan vilka barn man får? Om de är vårdkrävande, har särskilda behov etc så är det inget man "skaffar". Det är bara att acceptera och hjälpa barnet?

Nu är situationen som den är för TS och hon behöver tips och råd. Har man inga så håller man tyst.

Man vet vad man har. Mår man själv för dåligt för att kunna arbeta så börjar man i uppförsbacke. Sen får man ett barn som är extra krävande. Då måste väl måttet vara rågat? För klarar man inte att försörja sig och klarar man inte att återgå i arbete för att bördan hemma blir för tung så har man tagit sig vatten över huvudet. Det är min rättighet att påstå det.

Okej, då kan du välja att vara tyst.

Kjell2

Äldre 17 Feb 16:03

#115

TS:
För att besvara några av dina frågor - ditt framtida boende och försörjning är ditt ansvar

Något som gör att du kan förlora 50/50-umgänge och boendet för barnen är om du flyttar lång, har litet/dåligt boende eller begränsad möjlighet att försörja barnen. Det är inte säkert att du förlorar umgäng i så fall men risken ökar om din man tar striden.

För att öka din möjligheter bör du alltså ordna ett stabilt boende så barnen kan gå kvar i skola/dagis och umgås med sina vänner samt ha tillräckligt med utrymme. Du bör också fixa en ekonomi så att du kan försörja dig och dina barn.

En bodelning som ger dig ett bra startkapital för att tex köpa ett boende blir alltså viktigt.
.

Anonym (Orolig) Trådstartaren

Äldre 17 Feb 16:05

#116

Anonym (offerkofta) skrev 2014-02-17 14:07:03 följande:

Vi är tydligen otroligt grymma vi som klarar av barn, hem OCH arbete :)
Trodde det var ganska normalt...

Hmmm... Jag HAR arbetat heltid jag med, tidigare.. Har även drivit ett eget företag, tidigare, samt hjälpt min man att bygga upp ett stort företag (tidigare), så jag VET vad det innebär att arbeta heltid... Jag VET också vad det innebär att göra det "jobb" jag gör i min nuvarande situation och således är det bara jag som kan JÄMFÖRA dessa två situationer och hävda att det jag gör NU är mycket mer krävande än det hade varit att lämna barnen på dagis heltid och gå till ett arbete, för att sen komma hem vid 17-18-tiden, göra lite mat och lägga barnen... En picknick i mina ögon. Utifrån MINA erfarenheter, värderingar och förutsättningar.

Men till skillnad från många här, så vet jag också att vi är OLIKA, vissa känner som jag, andra gör det inte. Och det är helt okej för mig! Vi FÅR vara olika, folk! Vi är inte stöpta i samma form, vi har olika livsförutsättningar, värderingar, "bagage" osv, som resulterar i att vi kan uppleva en och samma situation på flera, helt olika, sätt. Men för MIG hade det varit en baggis att lämna barnen på dagis på morgonen, gå till ett jobb, stämpla ut, hämta barnen, ge dem mat och natta dem. Mitt liv är oändligt mycket mer krävande än så...jag lovar.

Kryddmix

Äldre 17 Feb 16:06

#117

Tuva78 skrev 2014-02-17 15:54:00 följande:

Men - man vet väl sällan vilka barn man får? Om de är vårdkrävande, har särskilda behov etc så är det inget man "skaffar". Det är bara att acceptera och hjälpa barnet? Du vet inget om hennes hälsoproblem och behöver inte alls sätta dig på höga hästar och tro du vet allt.

Alltså - jag har visserligen inte varit medlem här så länge, men märker att när nån behöver hjälp så kommer en förfärlig massa förståsigpåare som kommer med sina pekfingrar.

Nu är situationen som den är för TS och hon behöver tips och råd. Har man inga så håller man tyst.

Du är mer än välkommen till familjeliv. Behövde någon mer som tycker som mig.

Tuva78

Äldre 17 Feb 16:07

#118

Kjell2 skrev 2014-02-17 16:03:48 följande:

...

En bodelning som ger dig ett bra startkapital för att tex köpa ett boende blir alltså viktigt.
.

.... en bodelning som är rättvist, trots äktenskapsförord, kan en jurist/advokat hjälpa dig med....

Anonym (Orolig) Trådstartaren

Äldre 17 Feb 16:17

#119

HäckHäxan skrev 2014-02-17 14:37:29 följande:

Jag är lite inne på det här spåret. Vill dock inte kalla TS för korkad bimbo. Men jag undrar ju lite hur du tänkt där TS. Alltså att ha någon form av framförhållning är ju inte dumt, som tex pensionen som nämns ovan, det är heller inget märkligt att man gör så.

Om jag vore du och jag verkligen ville gå isär så hade jag nog gjort som queenie skriver och härdat ut. Trots att jag hatar sånt där, avskyr det verkligen. Men om det är vad som behövs för att kunna få mina barn att få det lite bättre så hade jag gått emot min egen moral och etik fast jag tycker det är fult och skulle må dåligt av det. Sen hade jag väl önskat att min man inte var ett arsle i sista änden och tänkte på lite mer än sig själv och värderade våra barn och år ihop annorlunda.

Nja...lite feltolkat där kanske. Jag menade att jag inte är en korkad bimbo som suttit på häcken och blivit omhändertagen, fått allt serverat, haft "semester", varit ledig, latat mig.. Jag har, förutom att hjälpa min man att bygga upp ett företag (inte officiellt dock, utan hemifrån, med sådant jag kunnat göra bättre än han, på kvällar, nätter osv.), kämpat och slitit, utifrån MINA förutsättningar (som ni inte vet mycket om) och gjort vad jag kunnat för att skapa en bra tillvaro för min familj, vilket JAG har betraktat som min absolut största och viktigaste uppgift. Har tänkt att "det blir tid för mig sen...när barnen blir äldre". Inte visste jag att jag skulle få mina uppoffringar kastade i ansiktet nu...?? Ja, jag skulle kanske ha varit slugare, haft mer framförhållning, tänkt mer på mig själv, och allt det där men...det är inte sådan jag är som person. Jag är tillitsfull, kärleksfull, lite naiv kanske. Och framförallt: trött! Och när man är så utsliten som jag är (och varit länge nu), så tänker man inte alltid klart och effektivt.

Anonym (Orolig) Trådstartaren

Äldre 17 Feb 16:37

#120

Men kära nån...vad folk trissar upp detta...? Förväntar mig snart en fullt utblommad häxjakt; det ringer på dörren, och där stor en stor uppretad folkskara med brinnande högafflar och vill bränna mig på bål för att jag inte följt den svenska normen och satt barnen på dagis som 1-åringar och sedan "förverkligat mig själv"..

Varken mina barn eller jag har några livshotande hälsoproblem, men det betyder inte att det inte är väldigt krävande (både gällande tid, energi, pengar, oro osv) att hantera allting. Och de utmaningar vi står inför hade ingen kunnat förutspå varken före eller under graviditeterna, så att avstå ifrån att skaffa våra efterlängtade barn för att de kanske skulle kunna tänkas drabbas av någon hälsorelaterad utmaning, är ju befängt. Dessutom kan det ju faktiskt hända väldigt mycket under graviditeten, samt inte minst: vid förlossningen.. Som sagt; ni vet inte vad som gäller i mitt unika fall...

Men för att försöka avrunda häxjakten lite här nu.. Jag kommer att kontakta jurister, rådgivare, soc. osv, så fort jag får en chans. Ska kolla upp mina rättigheter/skyldigheter, samt likadant vad gäller maken. Står redan uppsatt i en bostadskö sedan ca 6 mån tillbaka, så liite framförhållning har jag dock haft, men i min hemstad är köerna flera ÅR långa, så det lär inte hjälpa mycket. Eftersom jag har en sjukdom som medför att jag i princip inte kan eller bör utföra majoriteten av de arbeten som ev. skulle finnas för mig att få, så har jag onekligen ett stort problem. Det är inte bara att "skaffa ett jobb" när man inte KAN utföra arbetet ifråga! Inte utan ständiga smärtor osv. Om nu någon bryr sig, dvs..? Och utan ett jobb, blir det svårt att få en lägenhet, såvida inte soc. hjälper till.

Men eftersom min man och jag gemensamt gjort upp den plan vi nu lever under, och många av mina "utmaningar" tillkommit under tiden vi genomfört denna planering, så anser jag att min man borde vara skyldig att "löpa linan ut" och även ta ANSVAR för de konsekvenser VÅR GEMENSAMMA plan får, för mig, ifall vi nu inte längre kan leva tillsammans. Han var ju fullt beredd att ta del av FÖRDELARNA med planen, men inte NACKDELARNA...??

Vad händer om vi skiljer oss? Han har allt, jag har inget..Kan han även ta barnen?? :-(

INNEHÅLL