• Anonym (Orolig)

    Vad händer om vi skiljer oss? Han har allt, jag har inget..Kan han även ta barnen?? :-(

    Hej, jag undrar om någon kunnig kan hjälpa mig reda ut min situation och ge mig lite lugn i själen så att jag vågar följa mitt hjärtas röst och begära skilsmässa..

    Min man och jag har varit ett par i över 10 år och gifta de senaste 3 av dessa. Vi har 3 barn tillsammans, men för att minimera risken att bli igenkända av någon, väljer jag att inte precisera deras åldrar. Av olika juridiska anledningar har jag inte någon rätt att göra anspråk på vårt boende, som helt och hållet tillhör min man. Om vi skiljer oss kommer jag att befinna mig i följande situation:
    1. Utan hem
    2. Utan arbete
    3. Utan inkomst (är sjukskriven för tillfället = sjukpenning, men för övrigt ingen inkomst)
    4. Väldigt ledsen, trött, nertryckt (många års mental misshandel), men ändå liiiite hoppfull om att framtiden kanske kan se lite ljusare ut för oss alla, än de senaste åren gjort.

    Min mans situation däremot, kommer att se ut så här:
    1. Eget boende, som han äger merparten av (litet banklån finns).
    2. Arbete = inkomst
    3. Lite ledsen och trött, men då han har en förmåga att dels begrava sig i sitt arbete, och dels att förneka alla former av känslor, så lär han må "till synes" bättre än jag efter en ev. skilsmässa.


    Nu undrar jag: Vad har vi för juridiska rättigheter och skyldigheter när det gäller följande:


    1. Att se till så att även JAG har ett acceptabelt boende, där jag kan starta om, trivas och även ha möjlighet att umgås med och vårda våra barn.


    2. Umgänge/vårdnad av barnen: Egentligen skulle jag nog vilja ha ensam vårdnad av våra barn, då jag vet att barnen hade haft det bättre och lugnare hos mig, men jag vet också att min man är av samma åsikt..så ingen av oss kommer att ge upp vår del av vårdnaden utan en rejäl fight. Vi har därför alltid sagt och lovat varandra att vid en ev. skilsmässa så är det självklart att vi ska ha delad vårdnad, 50/50, och detta är ett löfte JAG tänker hedra och hoppas att han gör detsamma. Men jag är lite orolig ändå... Finns det någon risk att han kan lyckas få HELA vårdnaden, om han sviker sitt löfte till mig och går till rätten och kräver hela vårdnaden själv..? Vad krävs för att han skulle lyckas med det, att ta ifrån mig "min halva"?


    3. Ekonomi/försörjning: Jag har inget arbete, eftersom jag har varit hemmafru/mammaledig under många år och dedikerat min kropp och själ åt våra barns och vårt hems omvårdnad. Men det får jag givetvis inget tack för NU...om vi skiljer oss. Då står jag tomhänt, medan jag curlat för min man i över 10 år... Korkat, jag vet. Men frågan är ju: vad händer med mig, rent ekonomiskt? Vad har jag för rättigheter, i egenskap av individ, kvinna, mamma och hustru, att få hjälp med min försörjning vid en skilsmässa, om jag står på "bar backe" utan en enda krona på banken, och utan några materiella tillgångar överhuvudtaget?

    Egentligen vill jag verkligen inte att vi ska skilja oss, och jag har kämpat som en idiot för att lösa våra problem under många år nu, men det blir bara värre, inte bättre. Han skyller ifrån sig allting, vägrar lyssna, försöka förstå, verkar inte bry sig alls längre, så det verkar helt kört. Men jag är väldigt rädd för att ta steget...känns som att kasta sig ut för en klippa, utan livlina, och utan att ens se botten på avgrunden... Jag har INGENTING om vi skiljer oss. Jo, mig själv och mina barn. Men HAN har alla möjligheter i världen att gå vidare utan någon större ansträngning, och det känns...fruktansvärt orättvist. Jag har gett ALLT för vår familj, så mycket att jag nu inte har någonting alls kvar. Hjälp.

  • Svar på tråden Vad händer om vi skiljer oss? Han har allt, jag har inget..Kan han även ta barnen?? :-(
  • Kjell2
    Anonym (Orolig) skrev 2014-02-17 16:37:39 följande:
    Men eftersom min man och jag gemensamt gjort upp den plan vi nu lever under, och många av mina "utmaningar" tillkommit under tiden vi genomfört denna planering, så anser jag att min man borde vara skyldig att "löpa linan ut" och även ta ANSVAR för de konsekvenser VÅR GEMENSAMMA plan får, för mig, ifall vi nu inte längre kan leva tillsammans. Han var ju fullt beredd att ta del av FÖRDELARNA med planen, men inte NACKDELARNA...??

    Rent krasst - Skiljer ni er har han inget formellt ansvar för dig eller er plan längre. Efter skiljsmässan och bodelningen blir ditt liv, boende, försörjning mm, ditt ansvar.
  • Kjell2

    Om du har en sjukskrivning kopplat till något mer permanent problem kan det kanske ge vissa möjlighetr till förturer i bostadskön. Kolla!

    Tänk också på att om det finns tillgångar som ej är reglerade som enskilda via ett äktenskpasförord ska det ingå i en bodelning och du kan få ett startkapital..

  • sigill
    Kjell2 skrev 2014-02-17 16:44:28 följande:
    Rent krasst - Skiljer ni er har han inget formellt ansvar för dig eller er plan längre. Efter skiljsmässan och bodelningen blir ditt liv, boende, försörjning mm, ditt ansvar.



    Ja, och det är det ju naturligtvis även om de INTE skiljer sig.
  • Anonym (yy)
    Anonym (Orolig) skrev 2014-02-17 13:25:43 följande:
    Exakt. Att tro att jag varit LEDIG i 10 år är fullständigt absurt! Jag jobbar hårdare, dygnet runt, än någon annan jag känner eller känt. Jag är ALDRIG ledig! Inte ens på kvällar/nätter, då jag ensam sköter vårt yngsta barn som har en del problematik gällande sömn och mat och därför vaknar ofta. Sedan hon föddes för 2 år sedan  har jag ensam tagit varje natt med henne (= ammat flera gånger/natt + varit vaken 1-3 timmar i streck), för att sedan gå upp på morgonen och sköta hem, barn, matlagning, städning, inhandling, sjukhusbesök, osv. ofta med ca 4 timmars sömn i bagaget. Har inte varit utomlands eller på någon annan semester på 8 år (men det har min man varit, flera gånger!). Har sovit totalt ca 4 hela nätter på 8 år, utan barn närvarande - och dessa nätter är utspridda! Senaste gången jag var ute och roade mig (bio + restaurang med maken), var för mer än 2 år sedan, innan 3:e barnet kom.

    ALLT jag gör, dygnet runt, är för min familj. VARFÖR det är så här, finns det varken tid eller utrymme att precisera, (inte intresse heller), så ni får helt enkelt tro mig när jag säger att jag känt mig tvungen att agera som jag gjort, för att familjen skulle fungera och för att alla skulle må bra. Dvs. alla utom jag.. Mitt eget val, tja..det var det ju förvisso, men det var knappast ett helt FRITT val! Jag gjorde vad jag ansåg att jag behövde göra, för min familjs skull, och offrade mig själv. Trodde dock inte att jag skulle hamna i denna sits. Vi har som sagt varit ett par ganska länge, i över 10 år, och är över 35 år gamla båda två. Det var knappast en "tonårsförälskelse" där vi skaffade barn hals över huvud och inte tänkte oss för. Vi har bara valt att planera vårt liv så här, under en period då barnen är små, för att sedan agera annorlunda senare. Men nu kommer detta "senare" kanske aldrig att gagna mig...ser det ut som. Och då blir det ju väldigt orättvist.
    Men fortfarande du har valt att inte arbeta, du har valt att ställa dig utsnför samhället och inte bidras. Och nu "kräver" du att samhället ska skaka fram en bostad o ge dig en försörjning? Hur tänker du att det ska gå ihop? Det du har gjort dessa år är det som vi andra gör + plus att vi arbetar.
  • Anonym (Orolig)
    Kjell2: Det slog mig när jag läste mitt inlägg till dig (där jag tackade dig för ditt svar) att det kanske skulle kunna uppfattas som ironiskt/spydigt, men det var inte alls så jag menade. Jag är uppriktigt tacksam för dina inlägg, som jag anser håller god ton och är sakliga och konkreta. Ville bara förtydliga det.
    Kjell2 skrev 2014-02-17 16:44:28 följande:

    Rent krasst - Skiljer ni er har han inget formellt ansvar för dig eller er plan längre. Efter skiljsmässan och bodelningen blir ditt liv, boende, försörjning mm, ditt ansvar.
    Okej, om det är så, så får jag utgå ifrån den (orättvisa) sanningen, och jobba därifrån. Men det är verkligen fult...
    Kjell2 skrev 2014-02-17 16:47:05 följande:
    Om du har en sjukskrivning kopplat till något mer permanent problem kan det kanske ge vissa möjlighetr till förturer i bostadskön. Kolla!

    Tänk också på att om det finns tillgångar som ej är reglerade som enskilda via ett äktenskpasförord ska det ingå i en bodelning och du kan få ett startkapital..
    Tack för tipset, jag ska kolla upp det! Av allt att döma är mitt hälsotillstånd mer eller mindre permanent nämligen.

    Jag behöver ett proffs som reder ut alla begrepp och lagar för mig, det förstår jag. Är inte helt säker på VART jag ska vända mig för att få hjälp av ett sådant, men jag ska försöka googla på detta ikväll när barnen sover, och sedan ringa runt och boka möten. Hoppas känna mig lite säkrare och tryggare i mina val när jag vet vart jag står, rent juridiskt. Kanske är det inte fullt så illa som jag tror i dagsläget. Eller kanske ännu värre...? *Gulp*

  • Tow2Mater
    Kryddmix skrev 2014-02-17 15:49:18 följande:
    Förutom att när man är sjukskriven så blir allt så otroligt mycket jobbigare att utföra? Och att tex nu när jag är frisk och jobbar så delar jag återigen ansvaret med min man vilket jag inte gjorde då. För då gjorde jag all jobb under dagen så vi kunde ta det lugnt och njuta av varandras sällskap på kvällen och faktiskt investera mer tid på att bara vara familj och inte spendera tiden på att tvätta och städa?
    Låter ju som du inte skulle varit sjukskriven som klarade av att ta på dig allt hushållsarbete och barn på heltid istället for att mannen skulle ta sin del.
  • Kryddmix
    Tow2Mater skrev 2014-02-17 18:27:43 följande:
    Låter ju som du inte skulle varit sjukskriven som klarade av att ta på dig allt hushållsarbete och barn på heltid istället for att mannen skulle ta sin del.
    Du har helt rätt, det låter inte som det men faktiskt så skulle jag egentligen vara nästan sängliggande större delen av dygnet pga min rygg. Men när man är sjukskriven så blir man rastlös av att göra inget och när man har familj så får man skuldkänslor om man inte kan ta hand om dem. Jag kunde inte skita i att leka med barnen eller låta min man göra allt. Vi båda är läkare så våra arbetstider är sjuka. Vi har inget 9-17 jobb. Så när jag var sjuk då arbetade han ibland 13 timmar på ett dygn. Ibland åkte han runt som stafettläkare och var inte hemma på några dagar. Ska jag låta barnen då bo i ett smutsigt hem och inte laga mat eller sköta om dem? Och jo jag var sjukskriven av rätt anledningar, inte för skojs skull och för att jag ville undvika att jobba. Men istället för 6 veckor så blev det tre månader just pga att jag inte kunde sitta still.
  • Anonym (Orolig)
    Kryddmix skrev 2014-02-17 19:34:34 följande:
    Du har helt rätt, det låter inte som det men faktiskt så skulle jag egentligen vara nästan sängliggande större delen av dygnet pga min rygg. Men när man är sjukskriven så blir man rastlös av att göra inget och när man har familj så får man skuldkänslor om man inte kan ta hand om dem. Jag kunde inte skita i att leka med barnen eller låta min man göra allt. Vi båda är läkare så våra arbetstider är sjuka. Vi har inget 9-17 jobb. Så när jag var sjuk då arbetade han ibland 13 timmar på ett dygn. Ibland åkte han runt som stafettläkare och var inte hemma på några dagar. Ska jag låta barnen då bo i ett smutsigt hem och inte laga mat eller sköta om dem? Och jo jag var sjukskriven av rätt anledningar, inte för skojs skull och för att jag ville undvika att jobba. Men istället för 6 veckor så blev det tre månader just pga att jag inte kunde sitta still.
    Touché! Väl talat. Och det faktum att du faktiskt är läkare borde ju väga ganska tungt i många ögon här...kan man tycka. Det är ju ni som sjukskriver folk, trots allt.

    Jag har en situation ganska liknande din, utan att säga för mycket (vill inte bli igenkänd, som sagt) och vet precis vad du menar med skuldkänslor gentemot barnen och maken. Det GÅR ju inte att bara ligga här och inte agera, (även om jag borde göra det, för MIN skull), när man ser allt som MÅSTE göras för att inte barnen ska bli direkt lidande och fara illa...! Så resultatet blir ju att man pressar sig själv till det yttersta, och BORTOM den gränsen, dag in och dag ut, i mitt fall i flera år.

    Konsekvensen därav blir att jag blir allt sämre, men...det hjälper inte: det finns INGEN som kan ingripa och avlasta mig, ta över min "börda", så att jag kan göra det jag egentligen borde göra: tänka på mig själv, vila upp mig, planera min framtid (med eller utan make) osv. Det finns helt enkelt inget utrymme för det nu, i MIN unika livssituation. Jag märker att det finns många människor som inte kan begripa detta, eftersom de aldrig befunnit sig in just min sits, och för att de helt saknar förmågan att tänka sig in i andra människors situation, men det förändrar dock ingenting för MIG: min situation är densamma ändå. Lite tråkigt att man dessutom ska bli påhoppad, och mer eller mindre idiotförklarad, när man redan "ligger ner", så att säga. Varför är det så himla svårt för folk att bjuda lite på sig själva...välja en mer ödmjuk väg, istället för att slå på dem som redan ligger? Något sjukt maktbehov folk har kanske...? Friskt är det i alla fall INTE. 
  • Anonym (Olyckligt)

    Det är så tragiskt att gång på gång se hur kvinnor fastnar i denna kvinnofälla, (för ja, det är en kvinnofälla, ytterst få män hamnar i samma situation). Jag kan inte förstå att det i Sverige, år 2014, fortfarande finns kvinnor som frivilligt sätter sig i en situation där de är ekonomiskt beroende av sina män och står helt på bar mark vid en eventuell separation. Sen påstår vissa att feminism inte behövs?!

    Jag har inget problem med att man vill vara hemmafru, det är helt upp till en själv att bestämma hur man vill leva sitt liv, MEN man måste planera och se till att man kan klara sig själv om äktenskapet skulle spricka. När man kommer fram till att den ena ska vara hemma måste man tillsammans lösa de här frågorna så att det är rättvist för båda.

    Sen förstår jag inte riktigt... Om man orkar sköta allt hemma, dvs allt hushållsarbete, ta hand om barn etc etc, hur kommer det sig då att man behöver vara sjukskriven? Allt det är ju betydligt mer fysiskt ansträngande än vad många jobb är så klarar man det borde man väl klara av att jobba. Att sitta på kontor t.ex. är väl en ren picnick i jämförelse med att bära matkassar och barn, tvätta, städa etc. Sjukpenning ska väl inte vara något "hemmafrubidrag" utan faktiskt gå till de som verkligen inte kan jobba?

    Det ovan är inte riktat direkt till dig TS utan mer allmänna funderingar utifrån din situation. Jag känner inte dig och vet inte alla omständigheter så jag vill inte uttala mig om just dig och ditt fall.

    Jag är själv jurist (dock inte inom familjerätt) och det bästa du kan göra är att kontakta en advokat, precis som du själv redan kommit fram till. Din situation TS är olycklig men lång ifrån unik. Jag förstår dina känslor, att det känns orättvist att han får allt när du offrat så mycket men hur moraliskt fel det än är så fungerar inte juridiken så. Hoppas ni kan lösa det så bra som möjligt för alla inblandade utan allt för mycket konflikter, inte minst för barnens skull!

  • Kryddmix
    Anonym (Orolig) skrev 2014-02-17 20:00:11 följande:
    Touché! Väl talat. Och det faktum att du faktiskt är läkare borde ju väga ganska tungt i många ögon här...kan man tycka. Det är ju ni som sjukskriver folk, trots allt.

    Jag har en situation ganska liknande din, utan att säga för mycket (vill inte bli igenkänd, som sagt) och vet precis vad du menar med skuldkänslor gentemot barnen och maken. Det GÅR ju inte att bara ligga här och inte agera, (även om jag borde göra det, för MIN skull), när man ser allt som MÅSTE göras för att inte barnen ska bli direkt lidande och fara illa...! Så resultatet blir ju att man pressar sig själv till det yttersta, och BORTOM den gränsen, dag in och dag ut, i mitt fall i flera år.

    Konsekvensen därav blir att jag blir allt sämre, men...det hjälper inte: det finns INGEN som kan ingripa och avlasta mig, ta över min "börda", så att jag kan göra det jag egentligen borde göra: tänka på mig själv, vila upp mig, planera min framtid (med eller utan make) osv. Det finns helt enkelt inget utrymme för det nu, i MIN unika livssituation. Jag märker att det finns många människor som inte kan begripa detta, eftersom de aldrig befunnit sig in just min sits, och för att de helt saknar förmågan att tänka sig in i andra människors situation, men det förändrar dock ingenting för MIG: min situation är densamma ändå. Lite tråkigt att man dessutom ska bli påhoppad, och mer eller mindre idiotförklarad, när man redan "ligger ner", så att säga. Varför är det så himla svårt för folk att bjuda lite på sig själva...välja en mer ödmjuk väg, istället för att slå på dem som redan ligger? Något sjukt maktbehov folk har kanske...? Friskt är det i alla fall INTE. 
    Ja jag irriterar mig på att folk tycker att allt ska vara svart och vitt. Så jävla enkelt. Förstår itne hur vissa människor reagerar ibland. Och även om du var sjukskriven eller inte... du ska inte behöva förklara dig för att du valde familjen först och för att du inte hade skilsmässa i tankarna. Lever man ihop i 10 år eller mer så lever man i symbios. Man är en familj, en enhet. Inte min, din, hans, hennes osv. Så under den perioden tänker man inte "nej jag ska inte investera NÅGOT i huset som jag bor och lever i med min familj för jag äger inte den". Vad fan! Bläh! TS jag hoppas verkligen att du får hjälp med bostad och jobb så att du kan leva självständigt och må bra.

    Jag hoppas mina skattepengar kommer gå åt för att hjälpa dig ur denna situation.  
Svar på tråden Vad händer om vi skiljer oss? Han har allt, jag har inget..Kan han även ta barnen?? :-(