Anonym (Orolig)

Äldre 16 Feb 14:36

188 svar

Vad händer om vi skiljer oss? Han har allt, jag har inget..Kan han även ta barnen?? :-(

Hej, jag undrar om någon kunnig kan hjälpa mig reda ut min situation och ge mig lite lugn i själen så att jag vågar följa mitt hjärtas röst och begära skilsmässa..

Min man och jag har varit ett par i över 10 år och gifta de senaste 3 av dessa. Vi har 3 barn tillsammans, men för att minimera risken att bli igenkända av någon, väljer jag att inte precisera deras åldrar. Av olika juridiska anledningar har jag inte någon rätt att göra anspråk på vårt boende, som helt och hållet tillhör min man. Om vi skiljer oss kommer jag att befinna mig i följande situation:
1. Utan hem
2. Utan arbete
3. Utan inkomst (är sjukskriven för tillfället = sjukpenning, men för övrigt ingen inkomst)
4. Väldigt ledsen, trött, nertryckt (många års mental misshandel), men ändå liiiite hoppfull om att framtiden kanske kan se lite ljusare ut för oss alla, än de senaste åren gjort.

Min mans situation däremot, kommer att se ut så här:
1. Eget boende, som han äger merparten av (litet banklån finns).
2. Arbete = inkomst
3. Lite ledsen och trött, men då han har en förmåga att dels begrava sig i sitt arbete, och dels att förneka alla former av känslor, så lär han må "till synes" bättre än jag efter en ev. skilsmässa.

Nu undrar jag: Vad har vi för juridiska rättigheter och skyldigheter när det gäller följande:

1. Att se till så att även JAG har ett acceptabelt boende, där jag kan starta om, trivas och även ha möjlighet att umgås med och vårda våra barn.

2. Umgänge/vårdnad av barnen: Egentligen skulle jag nog vilja ha ensam vårdnad av våra barn, då jag vet att barnen hade haft det bättre och lugnare hos mig, men jag vet också att min man är av samma åsikt..så ingen av oss kommer att ge upp vår del av vårdnaden utan en rejäl fight. Vi har därför alltid sagt och lovat varandra att vid en ev. skilsmässa så är det självklart att vi ska ha delad vårdnad, 50/50, och detta är ett löfte JAG tänker hedra och hoppas att han gör detsamma. Men jag är lite orolig ändå... Finns det någon risk att han kan lyckas få HELA vårdnaden, om han sviker sitt löfte till mig och går till rätten och kräver hela vårdnaden själv..? Vad krävs för att han skulle lyckas med det, att ta ifrån mig "min halva"?

3. Ekonomi/försörjning: Jag har inget arbete, eftersom jag har varit hemmafru/mammaledig under många år och dedikerat min kropp och själ åt våra barns och vårt hems omvårdnad. Men det får jag givetvis inget tack för NU...om vi skiljer oss. Då står jag tomhänt, medan jag curlat för min man i över 10 år... Korkat, jag vet. Men frågan är ju: vad händer med mig, rent ekonomiskt? Vad har jag för rättigheter, i egenskap av individ, kvinna, mamma och hustru, att få hjälp med min försörjning vid en skilsmässa, om jag står på "bar backe" utan en enda krona på banken, och utan några materiella tillgångar överhuvudtaget?

Egentligen vill jag verkligen inte att vi ska skilja oss, och jag har kämpat som en idiot för att lösa våra problem under många år nu, men det blir bara värre, inte bättre. Han skyller ifrån sig allting, vägrar lyssna, försöka förstå, verkar inte bry sig alls längre, så det verkar helt kört. Men jag är väldigt rädd för att ta steget...känns som att kasta sig ut för en klippa, utan livlina, och utan att ens se botten på avgrunden... Jag har INGENTING om vi skiljer oss. Jo, mig själv och mina barn. Men HAN har alla möjligheter i världen att gå vidare utan någon större ansträngning, och det känns...fruktansvärt orättvist. Jag har gett ALLT för vår familj, så mycket att jag nu inte har någonting alls kvar. Hjälp.

nevermind

Äldre 17 Feb 00:29

#31

Well TS... Du har bäddat den här sängen, nu får du ligga i den.

Stanna tills du har hittat ett jobb och sparat ihop en buffert.

Anonym (Samma sits.)

Äldre 17 Feb 00:42

#32

Ungefär exakt lika var det för min ex-tjej då vi gick isär, vi har dock bara ett barn tillsammans som hon vart hemma med och tagit hand om sedan hon föddes.

Jag har jobbat sedan jag gick ur skolan, hon har endast haft någon timanställning här och där och på så sätt inte kunnat spara/köpa något till sig själv.

När vi gick isär så var lägenheten min och redan betald (Hade den dock innan vi flyttade ihop) och jag hade massor med pengar på mitt sparkonto och en lägenhet proppfylld med saker, hade även en bil som var 4 månader gammal utan lån på.

När vi gick isär så kom vi överens om att hon skulle ha våran dotter då jag jobbar extremt mycket och jag skulle då ha henne på helgerna. Jag skulle aldrig vilja se att min dotter åker någon gammal skitbil som inte är säker eller att hon bor i någon förort med sin mamma i en sunkig lägenhet och knappt har några möbler, leksaker, dator osv så jag gjorde såhär:

Jag skrev över lägenheten på min dåvarande sambo, jag skrev även över bilen på henne. Det enda jag tog från lägenheten när jag flyttade var mina egna kläder, jag gav henne även en stor del av summan jag hade på mitt sparkonto så dom skulle klara sig till hon skaffat ett fast jobb. Det var nog de bästa beslutet i hela mitt liv.

Nu bor hon där med sin nya kille, våran dotter och deras gemensamma barn, och jag har byggt upp mitt liv igen till samma standard jag hade innan utan att det drabbade någon.

Varför måste man hålla på och bråka om saker när det är så lätt att lösa? Hon är kvinnan som födde mitt barn, och en gång i tiden älskade jag henne över allt på jorden, klart jag inte vill att hon ska ha de dåligt och må dåligt, det drabbar ju även mitt barn.

Anonym (inte riktigt)

Äldre 17 Feb 02:08

#33

Anonym (yy) skrev 2014-02-16 17:39:19 följande:

Nej han har inga skyldigheter mot dig. Du har ju valt att själv sätta dig i denna sits? Du har valt att inte arbeta o ha en egen inkomst.

Du får ställa dig i bostadköer, vänta på lägenhet, hippas på att få en och då hoppas på att du blir beviljad försörjningsstöd.

Om du nu har jobbar ihjäl dig som hemmafru - varför har ni då inget avtal som skyddar dig? Antar att du även har valt bort att pensionsspara?

Stämmer inte riktigt. Han har försörjningsplikt tills ev skilsmässa gått igenom. Bara ett halvår normalt (längre omställningstid brukar beviljas mest äldre damer) men ändå något. Därtill rätt till hälften vid bodelning av sådant som inte är enskild egendom. (Vi snackar makar här, inte sambor där situationen vore annorlunda.)

TS: Din man får inte vårdnaden av ekonomiska orsaker, däremot kan du som i alla andra fall där det inte finns påvisad grav psykisk sjukdom/missbruk/kriminalitet med i bilden räkna med att det blir delad vårdnad och kanske växelvis boende om detta är vad han vill.

MadHatter

Äldre 17 Feb 06:20

#34

Först vill jag säga att jag tycker att du ska kontakta en jurist eller annan expert inom familjejuridik innan du gör något. Kommunen har ibland möjlighet till kostnadsfri rådgivning.

Jag är ingen expert och kan ha fel, men är intresserad och läser en del i ämnet.

När ni är gifta har ni underhållsskyldighet för varandra. Även under betänketid för skilsmässa (även om man flyttat isär) gäller underhållsskyldigheten.

Det normala är att efterskilsmässa försörjer var och en sig själv. Det finns dock en viss möjlighet att få underhåll från den andre under en övergångsperiod. Denna tid ska då användas för att förbättra försörjningsmöjligheterna, genom en kortare utbildning, jobbsök mm. Denna regel tillämpas bara vid undantagsfall tex om den ena varit hemmafru/man.

Även samhället har ett försörjningsansvar, vilket innebär att du kan få "socialbidrag" om du ligger under normen.

Det finns också något som heter "underhåll vid växelvis boende" via försäkringskassan. Då kan du få Max 636kr/ barn. Då krävs det att barnen är skrivna hos dig, tror jag.

Enligt en relativt ny dom har fastställt att den ena föräldern kan bli underhållsskyldighet även vid växelvis boende. Det innebär att föräldern inte får försummad sin underhållsskyldighet gentemot barnet vilket då anses kan vara fallet när standardskilnaden mellan barnets hem är för stort. Detta är dock så nytt att det är svårt att veta hur det kommer att tillämpas i praktiken.

Det som nog kan bli ditt största problem är att hitta en bostad då du spm jag förstår det inte har någon inkomst. Ring runt och prata med hyresvärdarna vad de har för regler, om sjukpenning/socialbidrag räcker, om det går att någon anhörig går i god för dig osv. Det är nog bra om detta är ordnat innan skilsmässa och ev. Konflikt gällande barnens boende.

Anonym (yy)

Äldre 17 Feb 07:03

#35

Anonym (Orolig) skrev 2014-02-16 23:54:22 följande:

Oj, så snabba vissa är att döma andra... Inte så medmänskligt precis, inte trevligt heller.. Nåja, jag överlever.

Visst - om man är otroligt krass så kan man givetvis hävda att jag själv valt att vara hemma med barnen osv, men riktigt så enkelt är det dock inte. Det finns en uppsjö faktorer som ni inte känner till och som jag kommer att fortsätta hålla för mig själv, då de inte är relevanta i sammanhanget. Men kort sagt så finns det ett antal anledningar till varför jag varit hemma så pass länge som jag varit, och varför jag nu befinner mig i denna situation. Jag anser verkligen inte att "det är mitt eget fel", då jag hela tiden agerat med min familjs bästa för ögonen, så som jag anser att en mamma och hustru bör göra. Vad skulle jag annars göra? Visst kunde jag uteslutande (eller till merparten) sett till vad som vore bäst för MIG, men i så fall hade det ofta gått rakt emot vad jag vetat varit bäst för mina barn t.ex. När jag valde att skaffa barn, valde jag också att sätta dem FÖRST, och det är precis vad jag gjort. Och gör. Det ångrar jag inte. Det enda jag ångrar, är att jag inte upprättade någon form av avtal som skyddar mig i min nuvarande situation (som jag dock inte trodde jag skulle hamna i..).

Å andra sidan har jag ingen aning om vad det skulle vara för avtal...? Vi har skrivit ett äktenskapsförord, men det syftar mest till att skydda min mans privata egendom (från mig..). Jag har aldrig haft något att skydda, då jag inte ägt något av ekonomiskt värde. Det som känns surt är dock att jag varit den som inrett och renoverat vårt hem (med mina egna händer, min tid och min ansträngning), samt givetvis också varit med och betalat kostnaderna för dessa renoveringar som i sin tur höjt värdet på boendet...(som min man alltså äger). Naivt kanske, men jag har ju sett det som att vi ökat trivseln för oss alla i familjen: vi lever ju alla i bostaden och ska ju trivas. Jag har inte betraktat bostaden som "hans", utan VÅR. Vad skulle jag göra - vägra renovera och öka trivseln, eftersom vi KANSKE skulle skilja oss någon dag, många år framåt i tiden, och då skulle alla förbättringar bara gagna min man, och inte mig?

Men du har ju gjort dessa val i livet? och det gör ju att du nu är i en sits där du som vuxen varken kan försröja dig eller har en bostad? Ska alla stanna hemma med barn i flera år sen kassera ut pengar och ny bostad när det skiter sig med förhållandet?

Ja man ska alltid tänka framåt. inte förutsätta att man ska skilja sig, men se till att man klarar sig ifall något händer.

Ser tyvärr inte att du tar något som helt ansvar för din situation.

Påven Johanna

Äldre 17 Feb 07:46

#36

Anonym (Orolig) skrev 2014-02-16 23:54:22 följande:

Oj, så snabba vissa är att döma andra... Inte så medmänskligt precis, inte trevligt heller.. Nåja, jag överlever.

Visst - om man är otroligt krass så kan man givetvis hävda att jag själv valt att vara hemma med barnen osv, men riktigt så enkelt är det dock inte. Det finns en uppsjö faktorer som ni inte känner till och som jag kommer att fortsätta hålla för mig själv, då de inte är relevanta i sammanhanget. Men kort sagt så finns det ett antal anledningar till varför jag varit hemma så pass länge som jag varit, och varför jag nu befinner mig i denna situation. Jag anser verkligen inte att "det är mitt eget fel", då jag hela tiden agerat med min familjs bästa för ögonen, så som jag anser att en mamma och hustru bör göra. Vad skulle jag annars göra? Visst kunde jag uteslutande (eller till merparten) sett till vad som vore bäst för MIG, men i så fall hade det ofta gått rakt emot vad jag vetat varit bäst för mina barn t.ex. När jag valde att skaffa barn, valde jag också att sätta dem FÖRST, och det är precis vad jag gjort. Och gör. Det ångrar jag inte. Det enda jag ångrar, är att jag inte upprättade någon form av avtal som skyddar mig i min nuvarande situation (som jag dock inte trodde jag skulle hamna i..).

Å andra sidan har jag ingen aning om vad det skulle vara för avtal...? Vi har skrivit ett äktenskapsförord, men det syftar mest till att skydda min mans privata egendom (från mig..). Jag har aldrig haft något att skydda, då jag inte ägt något av ekonomiskt värde. Det som känns surt är dock att jag varit den som inrett och renoverat vårt hem (med mina egna händer, min tid och min ansträngning), samt givetvis också varit med och betalat kostnaderna för dessa renoveringar som i sin tur höjt värdet på boendet...(som min man alltså äger). Naivt kanske, men jag har ju sett det som att vi ökat trivseln för oss alla i familjen: vi lever ju alla i bostaden och ska ju trivas. Jag har inte betraktat bostaden som "hans", utan VÅR. Vad skulle jag göra - vägra renovera och öka trivseln, eftersom vi KANSKE skulle skilja oss någon dag, många år framåt i tiden, och då skulle alla förbättringar bara gagna min man, och inte mig?

Man behöver inte vara hemmafru för att renovera, inreda och dekorera en lägenhet (med sina egna händer, tid och ansträngning). Du för ett märkligt resonemang, tycker jag.

Grappa

Äldre 17 Feb 08:38

#37

Anonym (Orolig) skrev 2014-02-16 23:54:22 följande:

Oj, så snabba vissa är att döma andra... Inte så medmänskligt precis, inte trevligt heller.. Nåja, jag överlever.

Visst - om man är otroligt krass så kan man givetvis hävda att jag själv valt att vara hemma med barnen osv, men riktigt så enkelt är det dock inte. Det finns en uppsjö faktorer som ni inte känner till och som jag kommer att fortsätta hålla för mig själv, då de inte är relevanta i sammanhanget. Men kort sagt så finns det ett antal anledningar till varför jag varit hemma så pass länge som jag varit, och varför jag nu befinner mig i denna situation. Jag anser verkligen inte att "det är mitt eget fel", då jag hela tiden agerat med min familjs bästa för ögonen, så som jag anser att en mamma och hustru bör göra. Vad skulle jag annars göra? Visst kunde jag uteslutande (eller till merparten) sett till vad som vore bäst för MIG, men i så fall hade det ofta gått rakt emot vad jag vetat varit bäst för mina barn t.ex. När jag valde att skaffa barn, valde jag också att sätta dem FÖRST, och det är precis vad jag gjort. Och gör. Det ångrar jag inte. Det enda jag ångrar, är att jag inte upprättade någon form av avtal som skyddar mig i min nuvarande situation (som jag dock inte trodde jag skulle hamna i..).

Å andra sidan har jag ingen aning om vad det skulle vara för avtal...? Vi har skrivit ett äktenskapsförord, men det syftar mest till att skydda min mans privata egendom (från mig..). Jag har aldrig haft något att skydda, då jag inte ägt något av ekonomiskt värde. Det som känns surt är dock att jag varit den som inrett och renoverat vårt hem (med mina egna händer, min tid och min ansträngning), samt givetvis också varit med och betalat kostnaderna för dessa renoveringar som i sin tur höjt värdet på boendet...(som min man alltså äger). Naivt kanske, men jag har ju sett det som att vi ökat trivseln för oss alla i familjen: vi lever ju alla i bostaden och ska ju trivas. Jag har inte betraktat bostaden som "hans", utan VÅR. Vad skulle jag göra - vägra renovera och öka trivseln, eftersom vi KANSKE skulle skilja oss någon dag, många år framåt i tiden, och då skulle alla förbättringar bara gagna min man, och inte mig?

Att se till att man får pensionspoäng, sparande och del av hus är inget som hade skadat dina barn eller på något sätt satt dem i andra hand. Men som du säger, inget att göra åt det nu.
Nu får du hoppas att han vill ställa upp och ersätta dig istället. Jag håller tummarna för dig.

Lindsey Egot the only one

Äldre 17 Feb 08:48

#38

Frågan är hur arbetar din man idag. Kommer han kunna ha växelvist boende med varannan vecka eller har han sådana arbetstider att det inte går?

Kryddmix

Äldre 17 Feb 09:30

#39

TS jag tycker inte att du ska behöva förklara ditt beslut över att vara hemmafru eller känna skam över att du beslutade att ägna ditt liv åt din familj. Fy på alla som dömer dig och säger att du ska skylla dig själv. Alla dessa människor borde skämmas.

tiden

Äldre 17 Feb 09:40

#40

Kan du inte skaffa boende först och sen säga att du vill separera?be din mamma eller nån stå som borgenär!!

Vad händer om vi skiljer oss? Han har allt, jag har inget..Kan han även ta barnen?? :-(

INNEHÅLL