• Anonym (Orolig)

    Vad händer om vi skiljer oss? Han har allt, jag har inget..Kan han även ta barnen?? :-(

    Hej, jag undrar om någon kunnig kan hjälpa mig reda ut min situation och ge mig lite lugn i själen så att jag vågar följa mitt hjärtas röst och begära skilsmässa..

    Min man och jag har varit ett par i över 10 år och gifta de senaste 3 av dessa. Vi har 3 barn tillsammans, men för att minimera risken att bli igenkända av någon, väljer jag att inte precisera deras åldrar. Av olika juridiska anledningar har jag inte någon rätt att göra anspråk på vårt boende, som helt och hållet tillhör min man. Om vi skiljer oss kommer jag att befinna mig i följande situation:
    1. Utan hem
    2. Utan arbete
    3. Utan inkomst (är sjukskriven för tillfället = sjukpenning, men för övrigt ingen inkomst)
    4. Väldigt ledsen, trött, nertryckt (många års mental misshandel), men ändå liiiite hoppfull om att framtiden kanske kan se lite ljusare ut för oss alla, än de senaste åren gjort.

    Min mans situation däremot, kommer att se ut så här:
    1. Eget boende, som han äger merparten av (litet banklån finns).
    2. Arbete = inkomst
    3. Lite ledsen och trött, men då han har en förmåga att dels begrava sig i sitt arbete, och dels att förneka alla former av känslor, så lär han må "till synes" bättre än jag efter en ev. skilsmässa.


    Nu undrar jag: Vad har vi för juridiska rättigheter och skyldigheter när det gäller följande:


    1. Att se till så att även JAG har ett acceptabelt boende, där jag kan starta om, trivas och även ha möjlighet att umgås med och vårda våra barn.


    2. Umgänge/vårdnad av barnen: Egentligen skulle jag nog vilja ha ensam vårdnad av våra barn, då jag vet att barnen hade haft det bättre och lugnare hos mig, men jag vet också att min man är av samma åsikt..så ingen av oss kommer att ge upp vår del av vårdnaden utan en rejäl fight. Vi har därför alltid sagt och lovat varandra att vid en ev. skilsmässa så är det självklart att vi ska ha delad vårdnad, 50/50, och detta är ett löfte JAG tänker hedra och hoppas att han gör detsamma. Men jag är lite orolig ändå... Finns det någon risk att han kan lyckas få HELA vårdnaden, om han sviker sitt löfte till mig och går till rätten och kräver hela vårdnaden själv..? Vad krävs för att han skulle lyckas med det, att ta ifrån mig "min halva"?


    3. Ekonomi/försörjning: Jag har inget arbete, eftersom jag har varit hemmafru/mammaledig under många år och dedikerat min kropp och själ åt våra barns och vårt hems omvårdnad. Men det får jag givetvis inget tack för NU...om vi skiljer oss. Då står jag tomhänt, medan jag curlat för min man i över 10 år... Korkat, jag vet. Men frågan är ju: vad händer med mig, rent ekonomiskt? Vad har jag för rättigheter, i egenskap av individ, kvinna, mamma och hustru, att få hjälp med min försörjning vid en skilsmässa, om jag står på "bar backe" utan en enda krona på banken, och utan några materiella tillgångar överhuvudtaget?

    Egentligen vill jag verkligen inte att vi ska skilja oss, och jag har kämpat som en idiot för att lösa våra problem under många år nu, men det blir bara värre, inte bättre. Han skyller ifrån sig allting, vägrar lyssna, försöka förstå, verkar inte bry sig alls längre, så det verkar helt kört. Men jag är väldigt rädd för att ta steget...känns som att kasta sig ut för en klippa, utan livlina, och utan att ens se botten på avgrunden... Jag har INGENTING om vi skiljer oss. Jo, mig själv och mina barn. Men HAN har alla möjligheter i världen att gå vidare utan någon större ansträngning, och det känns...fruktansvärt orättvist. Jag har gett ALLT för vår familj, så mycket att jag nu inte har någonting alls kvar. Hjälp.

  • Svar på tråden Vad händer om vi skiljer oss? Han har allt, jag har inget..Kan han även ta barnen?? :-(
  • Anonym (***)
    Anonym (Orolig) skrev 2014-02-16 15:25:18 följande:

    Okej, några förtydliganden:


    1. Boendet ÄR hans enskilda egendom, vilket även finns nedtecknat i ett äktenskapsförord. Jag har INGA som helst möjligheter att ta del av boendet, eller en ev. försäljning därav. = Jag står på "bar backe".


    2. Jag förväntar mig inte att "någon annan" ska ge mig en bostad, åtminstone inte på det sätt som vissa tycks tolka mig. Jag menar att eftersom vi nu har ovanstående grundförutsättningar när vi ev. skiljer oss, dvs. att jag faktiskt inte HAR något boende, medan han har det, så bör det väl finnas någonstans dit jag kan vända mig för att få ekonomiskt stöd så att jag kan söka en egen lägenhet, där jag och barnen kan bo? Men vad händer fram tills dess att jag ev. får en ny lägenhet? Kan min man kasta ut mig (då han ju äger lägenheten)? Har han inte några SKYLDIGHETER gentemot sin fru och partner sedan 10 år tillbaka, då jag satsat ALLT på OSS, på vår familj, på HANS karriär (som jag ju trodde skulle gagna oss ALLA, inte enbart honom!)?

    Förstå mig rätt: jag är ingen korkad bimbo som suttit på häcken alla dessa år och haft semester.. Jag har jobbat ihjäl mig "i det tysta", som hemmafru, som mamma, som min makes ständiga rådgivare/stöttepelare i vått och torrt! Jag har burit våra barn genom tre graviditeter, genomgått tre hemska förlossningar och offrat hela mitt utseende, min kropp, min hälsa, mitt sociala kontaktnät, min karriär m.m., för att satsa på det VI tillsammans kommit fram till att jag behöver satsa på, för att VI ska nå våra gemensamma mål. Men nu, om vi skiljer oss, är allt förgäves: Han får alla fördelarna av mina uppoffringar, och jag står ensam kvar med alla nackdelar. DÄRFÖR tycker jag att han borde hållas ansvarig för sin del av detta misslyckande (=skilsmässan), om inte annat så åtminstone moraliskt, och se till att vi får någorlunda likvärdiga förutsättningar att "starta om" på nytt. Eller ska jag stå helt tomhänt med alla problem, som tack för 10 års trogen service?!


    Naturligtvis borde du begärt ersättning för det du ställt upp med, om det var så att han ville att du skulle vara hemma med barnen och inte arbeta. Men det skulle du gjort direkt, och pengarna skulle vara din enskilda egendom.

    Nu är det upp till honom om han vill hjälpa dig.

    Tyvärr är det alltför många kvinnor som tror att deras äktenskap ska hålla för alltid.
  • Lindsey Egot the only one
    Anonym (mm) skrev 2014-02-16 16:10:45 följande:

    Du kan ha rätt att bo kvar i er gemensamma bostad under betänketiden även om bostaden är din makes: lawline.se/categories/62

    För att han skall kunna tvinga dig att flytta måste han ha en dom eller ett föreläggande på det och ansöka om avhysning hos Kronofogden.


    Hon har rätt att bo kvar under betänktetifen sedan är det tre månaders uppsägningstid efter det. Så hela 9 månader.

    TS kan ju även köra ett fulspel och sätta barnen på förskola redan nu och söka jobb och när hon får ett tar hon ut skilsmässa.
  • Anonym (yy)
    Anonym (Orolig) skrev 2014-02-16 15:25:18 följande:

    Okej, några förtydliganden:


    1. Boendet ÄR hans enskilda egendom, vilket även finns nedtecknat i ett äktenskapsförord. Jag har INGA som helst möjligheter att ta del av boendet, eller en ev. försäljning därav. = Jag står på "bar backe".


    2. Jag förväntar mig inte att "någon annan" ska ge mig en bostad, åtminstone inte på det sätt som vissa tycks tolka mig. Jag menar att eftersom vi nu har ovanstående grundförutsättningar när vi ev. skiljer oss, dvs. att jag faktiskt inte HAR något boende, medan han har det, så bör det väl finnas någonstans dit jag kan vända mig för att få ekonomiskt stöd så att jag kan söka en egen lägenhet, där jag och barnen kan bo? Men vad händer fram tills dess att jag ev. får en ny lägenhet? Kan min man kasta ut mig (då han ju äger lägenheten)? Har han inte några SKYLDIGHETER gentemot sin fru och partner sedan 10 år tillbaka, då jag satsat ALLT på OSS, på vår familj, på HANS karriär (som jag ju trodde skulle gagna oss ALLA, inte enbart honom!)?

    Förstå mig rätt: jag är ingen korkad bimbo som suttit på häcken alla dessa år och haft semester.. Jag har jobbat ihjäl mig "i det tysta", som hemmafru, som mamma, som min makes ständiga rådgivare/stöttepelare i vått och torrt! Jag har burit våra barn genom tre graviditeter, genomgått tre hemska förlossningar och offrat hela mitt utseende, min kropp, min hälsa, mitt sociala kontaktnät, min karriär m.m., för att satsa på det VI tillsammans kommit fram till att jag behöver satsa på, för att VI ska nå våra gemensamma mål. Men nu, om vi skiljer oss, är allt förgäves: Han får alla fördelarna av mina uppoffringar, och jag står ensam kvar med alla nackdelar. DÄRFÖR tycker jag att han borde hållas ansvarig för sin del av detta misslyckande (=skilsmässan), om inte annat så åtminstone moraliskt, och se till att vi får någorlunda likvärdiga förutsättningar att "starta om" på nytt. Eller ska jag stå helt tomhänt med alla problem, som tack för 10 års trogen service?!


    Nej han har inga skyldigheter mot dig. Du har ju valt att själv sätta dig i denna sits? Du har valt att inte arbeta o ha en egen inkomst.

    Du får ställa dig i bostadköer, vänta på lägenhet, hippas på att få en och då hoppas på att du blir beviljad försörjningsstöd.

    Om du nu har jobbar ihjäl dig som hemmafru - varför har ni då inget avtal som skyddar dig? Antar att du även har valt bort att pensionsspara?
  • Anonym (yy)
    Anonym (Soc.) skrev 2014-02-16 14:47:31 följande:


    Och var skriver TS att hon förväntar sig allt detta av "nån annan"?
    På flera ställen?
    Vart skriver hon att hon själv tänker ta ansvar för att hitta bostad och försörja sig?
  • elle9

    Du anger inte om ni har äktenskapsförord för ekonomi och bostaden. Om inte, behöver det faktiskt inte behöva vara så att du sponsrat din makes tillgångar i alla år. Skaffa en advokat istället för att fråga här.

  • Anonym (valt själv)

    Du har ju valt själv att skaffa barn och inte bara ett utan du har gjort det två gånger till trots dessa hemska förlossningar. Du har även själv valt att ta merpartern av föräldraledigheten. Du har själv satt dig i kvinnofällan.

  • Grappa
    Anonym (Orolig) skrev 2014-02-16 15:25:18 följande:

    Okej, några förtydliganden:


    1. Boendet ÄR hans enskilda egendom, vilket även finns nedtecknat i ett äktenskapsförord. Jag har INGA som helst möjligheter att ta del av boendet, eller en ev. försäljning därav. = Jag står på "bar backe".


    2. Jag förväntar mig inte att "någon annan" ska ge mig en bostad, åtminstone inte på det sätt som vissa tycks tolka mig. Jag menar att eftersom vi nu har ovanstående grundförutsättningar när vi ev. skiljer oss, dvs. att jag faktiskt inte HAR något boende, medan han har det, så bör det väl finnas någonstans dit jag kan vända mig för att få ekonomiskt stöd så att jag kan söka en egen lägenhet, där jag och barnen kan bo? Men vad händer fram tills dess att jag ev. får en ny lägenhet? Kan min man kasta ut mig (då han ju äger lägenheten)? Har han inte några SKYLDIGHETER gentemot sin fru och partner sedan 10 år tillbaka, då jag satsat ALLT på OSS, på vår familj, på HANS karriär (som jag ju trodde skulle gagna oss ALLA, inte enbart honom!)?

    Förstå mig rätt: jag är ingen korkad bimbo som suttit på häcken alla dessa år och haft semester.. Jag har jobbat ihjäl mig "i det tysta", som hemmafru, som mamma, som min makes ständiga rådgivare/stöttepelare i vått och torrt! Jag har burit våra barn genom tre graviditeter, genomgått tre hemska förlossningar och offrat hela mitt utseende, min kropp, min hälsa, mitt sociala kontaktnät, min karriär m.m., för att satsa på det VI tillsammans kommit fram till att jag behöver satsa på, för att VI ska nå våra gemensamma mål. Men nu, om vi skiljer oss, är allt förgäves: Han får alla fördelarna av mina uppoffringar, och jag står ensam kvar med alla nackdelar. DÄRFÖR tycker jag att han borde hållas ansvarig för sin del av detta misslyckande (=skilsmässan), om inte annat så åtminstone moraliskt, och se till att vi får någorlunda likvärdiga förutsättningar att "starta om" på nytt. Eller ska jag stå helt tomhänt med alla problem, som tack för 10 års trogen service?!


    Det där är ju något ni kan bestämma själva, hur han ska ersätta dig. Men du hade ju suttit i en bättre sits om ni gjort upp det innan du valde bort en egen karriär. Tror du han kommer vända dig ryggen eller kommer han ta sitt ansvar?
  • missan75

    Måste man säga "skyll dig själv" och du har "satt dig i situationen själv" (även exakt de orden kanske inte använts) TS förstår nog själv och ångrar troligtvis att hon inte tänkte annorlunda UTAN att FB medlemmar om och om och om igen har ett behov av att säga det.

    Till TS; jag beklagar ditt läge men jag skulle nog bita ihop några år. Börja jobba, ställa dig i bostadskö och börja spara lite pengar. Finns det inget sparande i övrigt? Även om din man sparat pengar är de ju även dina.

  • maskinpilot

    Du bör kolla  upp om han har sparat pengar i någon form av pensionsförsäkring. Om det är så så har du även rätten till hälften av det värde den har samt även avkastningsvärdet av den i all framtid. Han kan bli avkrävd att lösa in försäkringen i så kallad förtida uttag för att du ska erhålla hälften av hela försäkringens värde av förtida inlösen.

  • Anonym (Orolig)

    Oj, så snabba vissa är att döma andra... Inte så medmänskligt precis, inte trevligt heller.. Nåja, jag överlever.

    Visst - om man är otroligt krass så kan man givetvis hävda att jag själv valt att vara hemma med barnen osv, men riktigt så enkelt är det dock inte. Det finns en uppsjö faktorer som ni inte känner till och som jag kommer att fortsätta hålla för mig själv, då de inte är relevanta i sammanhanget. Men kort sagt så finns det ett antal anledningar till varför jag varit hemma så pass länge som jag varit, och varför jag nu befinner mig i denna situation. Jag anser verkligen inte att "det är mitt eget fel", då jag hela tiden agerat med min familjs bästa för ögonen, så som jag anser att en mamma och hustru bör göra. Vad skulle jag annars göra? Visst kunde jag uteslutande (eller till merparten) sett till vad som vore bäst för MIG, men i så fall hade det ofta gått rakt emot vad jag vetat varit bäst för mina barn t.ex. När jag valde att skaffa barn, valde jag också att sätta dem FÖRST, och det är precis vad jag gjort. Och gör. Det ångrar jag inte. Det enda jag ångrar, är att jag inte upprättade någon form av avtal som skyddar mig i min nuvarande situation (som jag dock inte trodde jag skulle hamna i..).

    Å andra sidan har jag ingen aning om vad det skulle vara för avtal...? Vi har skrivit ett äktenskapsförord, men det syftar mest till att skydda min mans privata egendom (från mig..). Jag har aldrig haft något att skydda, då jag inte ägt något av ekonomiskt värde. Det som känns surt är dock att jag varit den som inrett och renoverat vårt hem (med mina egna händer, min tid och min ansträngning), samt givetvis också varit med och betalat kostnaderna för dessa renoveringar som i sin tur höjt värdet på boendet...(som min man alltså äger). Naivt kanske, men jag har ju sett det som att vi ökat trivseln för oss alla i familjen: vi lever ju alla i bostaden och ska ju trivas. Jag har inte betraktat bostaden som "hans", utan VÅR. Vad skulle jag göra - vägra renovera och öka trivseln, eftersom vi KANSKE skulle skilja oss någon dag, många år framåt i tiden, och då skulle alla förbättringar bara gagna min man, och inte mig?

Svar på tråden Vad händer om vi skiljer oss? Han har allt, jag har inget..Kan han även ta barnen?? :-(