Vad gjorde din mamma för fel? Uppfostran.

Hos fes i närheten av mig. Hon var även en överbeskyddande hönsmamma vilket har hämmat min personliga utveckling.

Ingen förälder är väl perfekt men en del saker önskar jag att de kunnat unvika

Min mamma är för det mesta snäll men när vi bråkar kan hon skrika vad som helst till mig och mina två syskon, till mig har hon skrikigt att jag är värdelös och korkad och dum, till syrran att hon är äcklig och till min lillebror att det är hans fel att hon bråkar med sin sambo. Bor inte hemma men går emmellan när hon skäller på min bror då jag inte vill att hon ska skrika sådant åt honom, har även prata med honom om att det är så hon är och att han inte ska ta det personligt och att han när han vill kan komma och bo hos mig om det blir för bråkigt hemma. Har även pratat med mamma om det här men hon säger att hon inte menar det men jag tror hon blir för stressad och arg för att tänka på det vid bråk.

Min pappa skulle kunna börja med att ta ansvar och sluta dricka sprit. Det är ett bra tips att inte dricka sig askalas inför barnen. Mina föräldrar separerade när jag var liten dvs pga att pappa drack och att han var oansvarsfull. Bodde hos honom varannan helg och då var hans problem inte så jättestort, men jag kom ihåg att han tog med mig på pubb när jag var fem sex år och min syster fyra, fick även följa med på fester där folk drack. Då tyckte jag det var kul men nu när jag är vuxen iser jag ju hur oansvarigt det är. En gång råkade han ge mig ett glas tequila när jag var fyra år när jag ville ha vatten, tydligen hade jag svept det och tittat lite konstigt på honom och gått och lagt mig igen. Men han rigde ingen giftcentral eller nåt sånt, har tyckt att det var en skitkul grej tills nu när jag fattar att det nog inte är så normalt.
Han har aldrig varit speciellt intreserad av vad min syster och jag gjort heller. Jag är kanske bortskämd men jag tycker man ska engagera sig i vad barnen gör, jag och syrran gillar att teckna men tyvärr är pappa konstnär och jag och min syster har aldrig nånsin fått en positiv komentar på vad vi tecknat. Min sambo däremot får beröm för sina teckningar, iåförsig är han sjukt duktig men det bekräftar ju liksom att han måste tycka att det jag gör ser ut som skit. Vill inte ge honom några egengjorda julkort längre eftersom de åker ner i sopen direkt.
Nu dricker han för mycket på helgerna speciellt om min farmor är där som är alkolist, de bråkar jämt men jag har lärt mig att det bara är att skita i det.
Minns att min andra lillebror brukade hälla ut sprit när han var liten i en blomkruka hos min farnor när han var där så de inte skulle dricka så mycket och hon tycker det är konstigt att han inte vill komma och hälsa på så ofta. Min sambo och jag samt min syster har fått dra upp henne från ett resturanggolv när hon varit för full, första gången min sambo träffade henne, kul för mig. Hon har även nästan flashat min sambo och min systers sambo när vi var där på besök, samt blir elak och konstig när hon är packad.
Ivåras fick jag nog av dem båda två när de var askalas och bråkat hela familjemiddagen, sen var pappa elak mot min lillsyrra och då blev jag het galen och skällde ut båda två, jag ställde ett ultimatum som har följts hitills. Det går till så här: Jag träffar dem gärna när de är nycktra men börjar de supa går jag därifrån och sälskapstunden är slut. Har funkat ganska bra men jag har träffat min pappa 1 ggr på 7 månader och inte träffat min farmor alls, orkar inte riktigt men jag har pratat flera timmar med henne på telefon. 
Han har gjort massa andra korkade saker som jag inte ska dra upp men han är väldigt egoistisk ibland och vill att alla ska ställa upp för honom men gör det inte själv, ex, glömmer syrrans och min födelsedag ex antal gånger, sa att vi fick komma upp till ett hyrt landställe men ville inte komma och hämta oss för bensin är ju så dyrt, gick inte att ta sig dit med buss, han tyckte vår mamma skulle köra oss och nej han betalar inga kläder eller saker för oss.    

ojojoj vilket långt innlägg det blev men det var skönt att få skriva av sig lite, en del grejer är väl självklara att man inte gör mot barn men här var lite grejer jag önskade att jag sluppit vara med om, är inte sur på mamma, hon är snäll och gör så gott hon kan, starkt av henne att kunna uppfostra två barn själv och plugga samtidigt. Min pappa däremot är jag fortfarande sur på, kanske barnsligt av mig men jag undrar varför jag ska ställa upp för honom när han inte gör det för mig. Brukar va vän med honom men sen gör han nån ny korkad grej och jag blir sur igen. 

Nåja, ts ska du skaffa barn? grattis isåfall =) hoppas inte mitt inlägg var för tråkigt. 
Tror du kommer bli en toppenförälder ;P    

Ibland upplevde jag att jag fick beröm även när jag inte förtjänade det vilket gjorde att jag aldrig tog beröm på allvar. Men inga större grejjor. 

Mamma oc pappa åt middag ensamma strax efter kl 19 efter jag lagt mig. Jag låg ofta och vart hungrig an matlukten, jag fick äta vid 16. 

Min mamma har väl mest hängt med, inte gjort så mycket väsen av sig.
Det fanns ju nån som bestämde vad hon skulle säga och göra (pappa).

Hela uppväxten bestod av pappa hemma sjukpensionär alkoholist och psykiskt sjuk, mamma var hemmafru tills mellanstadiet tror jag.
Väldigt dålig ekonomi, blev inte bättre när hon började plugga.

Fyra syskon, jag trea.
Kärlek fanns inte i huset varken mellan oss syskon eller föräldrar.

Kommer ihåg den dagen jag slutade tycka om min pappa, under en av hans rop på hjälp så stod han på en stege i mot ett av uthusen, runt halsen en bogserlina. Min mamma stod med min lillasyster, då kanske runt 5år å försökte övertala honom att inte hänga sig.
Efter det stängde jag av.

Min mamma har jag alltid försökt hjälpa å visa hur duktig man var, för att få bekräftelse har inte gått så bra.

När jag var 15år blev jag tillsammans med min man han var 22år egen lägenhet.
När jag började gymnasiet ett halvår senare berättade min far för mig att det var slut på fjanterierna och att jag bara skulle koncentrera mig på mina studier.
Bodde borta på veckorna (hos min äldsta syster och betalade mer i hyra än jag fick i studiebidrag) och på helgerna skulle jag åka hem till mina föräldrar.
Det slutade med att min pappa gav mig ett ultimatum.

Endera fick jag bo hos min kille eller så fick jag komma hem.
Jag valde min kille.
Det var första gången dom inte ville ha med mig att göra.

Lyckades pussla ihop det med dom igen = hålla med om allt pappa sa.

I maj 2006 var sista gången jag pratade med honom, ifrågasatte en sak. Inge bra tyckte pappa och det samtalet slutade med dessa ord.
Hälsa dina barn att det är ditt fel att dom inte får träffa sin mormor och morfar.

Det han inte visste då var att jag väntade vårt första barn.

Min mamma förstod jag var utom räckhåll när jag råkade på henne i staden som dom flyttade till, det var ca två veckor  innan jag skulle föda, hon såg att det var jag och min lillasyster som satt på en bänk. Men vände på klacken och gick.

Jag har därför lärt mig att krama mina barn och berätta för dom hur mycket jag älskar dom varje dag och
berätta hur duktiga dom är.
Försöka att inte bråka framför barnen.

Men det största är att det är inte bra för barnen att stanna i ett förhållande bara för att inte den andra inte ska ta livet av sig.

Känns fortfarande tungt att förklara för en femåring att mormor inte vill träffa henne pga mig.

mamma gjorde det mesta rätt förutom en sak, och det va att inte lämna pappa tidigare. samtidigt vet och förstår jag varför det va som det va och jag förstod det redan då. dagen hon berättade för oss att de skulle gå isär minns jag tydligt och de som hände förvånade mamma, vi reste oss och jublade! äntligen, sa vi och äntligen såg vi ljuset.

pappa gjorde allt fel, söp, misshandlade, ljög, särbehandlade oss, försökte ta sitt liv framför oss, hotade ta våra liv, försökte elda upp huset, och ja, terrorn fortsätter i all evighet. Jag försökte i många år ha en relation med honom för jag visste att han va trasig sen barndomen men för snart 10 år sen hände mkt och det slutade i en polisanmälan och att jag sa upp kontakten. sen dess har vi inte pratat eller träffats, jag har sett honom i samhället och det ger mig fortfarande mardrömmar i ett par nätter efteråt.

även om vi växt upp med knaper ekonomi, ärvda kläder, godis bara på lördag, pizza en gång om året, ingen bil så har vi ändå aldrig saknat nåt, mamma har trots omständigheterna sett till att vi känt oss älskade och värda allt i världen. trots att pappa förstörde mkt när han va hemma på helgerna va vi alltid lyckliga med mamma.

Ett tillfälle jag heller aldrig glömmer är när jag var ca 7 var vi hos några bekanta som hade barn i min ålder.
Vi gick i väg å lekte på gården.
När vi kommer tillbaka har min pappa åkt och glömt mig kvar.
Det sitter kvar än, man känner sig väldigt värdelös när ens föräldrar glömmer bort att man följt med dom.

Hemska historier men lästa med en skräckblandad fascination.. :/