Vad gjorde din mamma för fel? Uppfostran.

Jag hade en ganska eländig uppväxt eftersom min mamma dog när jag var 8 år och min pappa var alkoholist. Men det jag minns bäst och som var ett sån sak som sårade mig mest var att min pappa vid ett tillfälle sa att jag inte skulle få följa med på en resa till min storasyster som vid den tiden bodde utomlands och jobbade som aupair. Jag var nog tonåring då, men han sa att han ville åka på en resa själv, men jag älskade min storasyster mer än något annat. Han såg nog att jag blev besviken och ledsen och ångrade sig sedan och jag följde med. Men det kunde ändå inte reparera hans svek. Så tänk först - tala sen är väl ett gott råd.

Pga min uppväxt har jag väldigt svårt att lita på människor. Jag kan heller inte lita på att saker och ting ska gå bra eller verkligen bli av eftersom jag har blivit sviken sååååå många gånger. Det första sveket (och ja, det upplevs som ett svek för ett barn) var att min mamma blev sjuk och dog. Min pappa svek mig gång på gång när han drack. Jag kan fortfarande känna mig nervös idag när jag ringer till honom, är han berusad eller ej fstän jag är 36 år och han har varit nykter i snart 2 år. Det kommer ta lång tid för honom att få mitt förtroende igen, om han någonsinn kommer att få det.

Ett till misstag som min pappa gjorde var att han aldrig pratade om min mamma så detta har resulterat i att jag inte vet någonting om henne, jag minns heller inte mycket bara att hon var sjuk, väldigt sjuk. Jag önskar att jag hade många glada minnen. Det rätta är att prata mycket med barnet, skaffa proffessionell hjälp och svara på alla barnets frågor.

Helt fucked up barndom hade jag. Fylla, slagsmål och bråk jämnt.
Mamma misshandla mig och mina syskon jämnt, sa elaka saker som att vi var dumma i huvudet, hon skulle slå in pannbenet på oss, hon hatade oss, m.m.
Vi fick aldrig det vi behövde i klädväg och andra saker, vilket resulterade i mobbning i skolan.

Pappa vet jag inte om han visste för dom bodde inte ihop, men han var alltid snäll ialla fall. Han dog när jag var i tonåren och jag är äldst,och jag har många ggr önskat att det inte var han av mina föräldrar som dog.

Mina barn kommer aldrig få uppleva sånt, även om jag kan bli arg och trött. Men inte en sån uppväxt, dom ska veta att dom är älskade och inte behöva vara rädda. Men även lära sig att det blir konsekvenser av det man gör.

Jadu...att ni är strikta med dieten av ett sånt skäl kanske kan få henne att förstå om ni förklarar det för henne på ett konkret vis. Det viktiga är väl att inte dramatisera upp det hela, som mina föräldrar gjorde. Vi var ju rätt små när det började progageras om cancer, miljögifter och alla andra sjukdomar man kunde få. Jag hade nog behövt mer avspända föräldrar som såg till mer livsglädje över maten. För mig blev det tyvärr ett spänningsfyllt förhållande till mat är jag rädd för. Jag tror säkert att ni får till det bra ändå, med popcorn och sockerfri saft o annat man kan hitta på.

Det enda jag kan minnas som mamma har vart mest elak på var mitt val av gymnasieskola... Hon tyckte att jag skulle gå på It-Media på John Bauer.. Visst... Jag trivdes men ville byta efter en vecka då jag kom in via en reservplats på estet... Mamma blev rasande och skrek: "ÄR DU HELT JÄVLA DUM I HUVET?!?!?!"
sen dess har inte mamma vart samma person för mig...

Min mamma har varit "perfekt" - det kan jag ha komplex över. Jag känner mig inte alls som en lika perfekt mamma till min unge. Men jag är snäll iaf, haha

Jag tycker inte min mamma gjort några fel, hon har varit (och är) en alldeles utmärkt mamma. Fast pappa är alkoholist och det är ju förstås inte kul. Jag vet att han alltid vill göra det bästa för mig, men han klarar inte av det pga sin alkoholism.

Det var mycket min pappa gjorde fel.

Främst av allt att han aldrig kunde visa att han älskade oss. Inte ett ord om det än idag.
Han blev lätt arg, ofta pga att vi inte var tillräckligt lugna eller att vi inte dög på något annat sätt.
Aggressionerna tog han ut på mamma genom att gapa på henne timtals och förklara hur illa vi betedde oss och att det var hennes fel, inför oss. Det har satt djupa sår. Ett barn som går med ständigt dåligt samvete och är rädd för att MAMMA ska få skäll för att man råkat låta för mycket är inte bra
För övrigt känner jag igen mycket av det många av er andra skriver. Alldeles för hårda regler, straff, särbehandling, hot och skäll. Dagligen. Det mest ironiska av allt är att han är utbildad och framgångsrik barnpsykolog och familjeterapeut.
Ända tills jag var ung vuxen kunde jag knappt prata med auktoriteter (chefer, lärare, läkare osv) utan att flacka med blicken och bli nervös. Svårt att släppa andra nära, svårt att få vänner och många tendenser till att vara totalt socialt inkompetent. Än idag får jag kämpa hårt för att inte ge vika för min dåliga självkänsla.

Jag har två söner under 3 år. Jag försöker nog kompensera min barndom med att överösa dom med kärlek. Att aldrig neka närhet, tala om för dom dagligen att dom är värdefulla, fina och älskade. Visa dom genom att respektera dom och lyssna, lyssna, lyssna.
Jag jobbar däremot stenhårt på att inte kuva dom utan låta dom få ta egna vägar och inte bara nejja dom. Men det är svårt när man har det inpräntat i ryggmärgen

Min mamma var kärleksfull till 1000. Det hon gjorde fel var att låta vår pappa behandla oss såhär.
Och att hon  inte lämna honom.

Det första jag kom och tänka på var att min mamma jobbade natt. Det andra att hon inte var sådär jätte kramig och så, utan man kunde bli avvisad vilket var jobbigt. Annrs var det väl en luggning som jag fick någon gång som liten som var värst. Annars kommer jag inte på så mycket mer, min pappa var väldigt skrikig och tog i väldigt väldigt hårdhänt ibland, röt till. Sen har han vart allmänt snål och ja, var väl det. Juste en till grej, min mamma umgicks aldrig med mig personligen, att man gjorde saker tillsammans bara vi två (hade flera syskon) saknade det så mycket och även om hon lovade vi skulle göra det så hände det aldrig.

Slog mig med saker för minsta lilla, samt hällde vademecum i mitt underliv.

Ja en hel del.
*När mitt skrivbord var för stökigt slet hon ut alla lådor och slängde allt innehåll på golvet och hotade att hämta en sopsäck och kasta allt jag ägde.
*Jag är ledsen för att min mamma aldrig stod på min sida om någon var dum eller något var jobbigt i skolan utan det var alltid mitt ansvar och ytterst mitt eget fel på något sätt.
*Och jag tycker att de stundtals har haft orimligt höga krav på mig.
*Min pappa särbehandlade mig och min syster och min bror å det grövsta. Han satte dem på piedestal medan han behandlade mig som om jag var nån slags pestsmitta.
*Han tryckte alltid ner mig, tyckte det var ok att andra var elaka mot mig.
*Han lärde min syster o bror allt om livet, medan han tyckte att jag var så värdelös så det var ändå ingen idé att jag försökte mig på nånting, för jag kunde ändå ingenting, sa han.
*Detta förde med sig att jag fick över lag dåliga betyg i skolan eftersom jag inte gick in för att lära mig pga att pappa alltid sa att det inte var nån idé att jag ens försökte.
*Orkade dessutom inte med att plugga på gymnasiet så nåt sådant har jag inte pluggat, tyvärr.
Dåliga men, ger dåliga vibbar och dåliga livs slutsatser tyvärr.

Ja, jag orkade inte skriva allt själv utan kopierade mycket för att de stämde in.
Detta resulterade även till att jag hamnade på utredningshem och sedan i familjehem sedan jag var 17, har försökt under åren (är snart 21) att bygga upp kontakten men väldigt sporadiskt ännu..
Det var de bästa som hänt mig att jag fick flytta ifrån familjen. Hade jag inte flyttat hade jag inte suttit här idag. Hade jag inte haft min minsta lillasyster som snart är 7 år, 2012, så hade jag sedan jag var 17 och släktens svarta får slagit av all kontakt med släkten.. Jag har ingen kontakt med släkten och dem hör inte längre av sig till mig heller så orkar inte kämpa mer. De har varit många tuffa år i ensamhet tyvärr mot myndigheter o familj o idiotiska människor och ett under att jag sitter här idag, snart med en egen lägenhet och ett eget liv.

Jag mår inte hundra och de är såklart väldigt jobbigt att träffa min familj ännu efter allt men jag gör det och det är ett stort framsteg, men endast för att jag vill träffa minstingen och se hennes fina uppväxt.
Vara en del av henne oxå, flyttade när hon var 2-3år och under hennes första år fick jag nästan dagligen ta hand om henne efter skolan pga att mina föräldrar skulle iväg på aktiviteter med mina syskon.
Jag har aldrig varit den som var med på aktiviteter så därför passade de bra med mig som en "barnvakt" istället. Fick även ta henne när mamma satt en sommardag 1 1/2 år senare efter graviditet och blev dyngrak.
Och sedan har även min bror på senare dagar hamnat snett. Sålt narkotika och tagit anabola och blivit avstängd för all framtid ifrån hockey. Men enligt mina föräldrar finns de inga fel o brister i familjen.
Ingenting är fel på familjen. Eftersom vi är två av tre stora barn som tagit den dåliga vägen så har min äldsta lillasyster blivit familjens stjärna och alla rår och älskar henne högt, precis som minstingen som är kopia av denne då dem var enda hemmaboende barnen under 1 1/2år.
Mitt liv har ordnat upp sig och eftersom jag är på detta forum, hoppas jag snart på att bilda familj oxå och tänker absolut inte behandla mina barn som jag själv blev behandlad (: