Vad gjorde din mamma för fel? Uppfostran.

En fråga, jag har sett min mamma utvecklas... Både jag och hon är medvetna om hennes brister i föräldraskapet och har pratat om det. Det är inget vi ( jag) har ältat utan hon är/ var inte mer än människa hon med. ( pappa är alkoholist så där har jag helt enkelt accepterat han sjukdom, han är inte den människa han kunde ha varit ) Men det jag undrar är, ni som varit utsatta för misshandel och övergrepp , kan man då förlåta och ha en relation med föräldern?

Ja, nästan. Men inte prata om våld eller sex. Jag älskar min mamma.

Jag gillade nog min uppväxt då! men när jag blickar tillbaka var det ständiga lögner då mamma har ett spelmissbruk och de mesta av nöjes pengarna gick dit, vå åt billig mat,ärvda kläder dåliga skor medans tusentals pengar gick till hennes spelberoende varje månad (vilket hon fortfarande inte kommit ur)  förlorade hon då vilket var ofta då fick man hålla sig undan för då var det dåligt humör och skrik för minsta lilla
Jag kommer aldrig behandla eller ljuga för mina barn på det sättet för det ger ärr ärlighet varar längst så ser jag det som. 

Mina föräldrar var inte så engagerade i mig, och mycket var på deras vilkor. Kommer t ex ihåg att mina födelsedagspresenter inte brukade vara inslagna och att de aldrig sjöng för mig på morgonen när jag fyllde år. Har aldrig gjort peppakakor och julgodis med mina föräldrar (löjligt, men det gjorde ont att aldrig få göra det som barn.....) Jag spelade badminton i 6 år som tonåring, de såg inte en enda match......De brydde sig inte om om jag gjorde mina läxor (vilket jag inte gjorde och hamnade lite efter i skolan) samt att de kallade mig ungjävel ganska ofta mm.  Min mamma har aldrig sagt att hon älskar mig. De gav en stor flaska vin när jag var 15 år.... Att göra så här finns inte i min värld att jag skulle göra mot mina barn. 

 Kanske låter som ganska banala saker men det sitter fortfarade kvar som små små taggar i hjärtat. Fast de tar igen det som mormor och morfar och är väldigt engagerade i min son och behandlar honom som en prisn. Tur är väl det.

Hade hon missuppfattat vad den produkten va till för?

Joda, det kan man.. Jag var misshandlad bade fysiskt och psykiskt under min uppvaxt, stack hemifran 16 ar gammal.. Hade 0 kontakt i 10 ar, sen kom mor min inlallandes, bad om forlatelse, och jag forlat.. 10 ar senare brot jag for gott med henne igen, for hennes ursakter var bara skadespeleri for galleriet.. Sa visst kan man forlata, visst kan man komma vidare, MEN tyvarr finns risken att det blir som i mitt fall, och som landet ligger nu sa kommer vi aldrig mer att ha kontakt, da jag gor allt for att "forsvinna" sa hon inte ska kunna finna mig och forsoka fa plats i mitt liv igen.. Jag vill verkligen inte veta av henne nagot mer...

Fick inte heller gå på de sporter jag ville vilket är synd då jag hade stort intresse för det, inte heller åka på språkresor och andra resor som kollo för de var försiktiga och rädda. Jättetråkigt det med, tycker ens barns nyfikenhet och sociala sidor borde tas om hand.

Fick inte heller inslagna födelsedagspresenter vilket är tråkigt. Kände till slut jag inte vill ha några paket för jag tyckte dom var så opersonliga, tråkigt man ska behöva poängtera det för att ens föräldrar ska vilja lägga lite känsla och omtanke o presenterna.

Men allt kanske är småsaker, men saker som jag kunnat tänka på och var ledsen över som liten.

Det jag anser att mina föräldrar gjorde fel under min uppväxt är:

Tvinga mig sitta vid bordet tills tallriken var tom... Vilket kunde betyda timmar...

köra med "sist klar vid bordet får duka undan allt". (minns att det kändes rätt kränkande att få göra det VARJE gång).

Stor bråka och skrika åt varandra varje kväll innan dom ÄNTLIGEN skilldes!!! (Trots att jag kom upp från sängen gråtandes och bad dom sluta varje kväll).

Ge mig ca 100:- i månaden att leva på (mina kompisar fick hela sitt barn/stuiebidrag) så det blev mycket snyltande och snålhet från min sida vilket är rätt kränkande för en 13-17åring...!!! (Det handlade alltså inte om fattighet från mammas sida).

Snacka massa skit om varandra och deras nya till oss barn vilket gjorde att man knappt vågade vara trevlig mot pappas tjej. Av lojalitet.

 

Jag önskar hon hade pratat med mig om killar, sex och mens.
 Jag önskar att hon hade kramat mig när jag fick utbrott. Jag önskar att hon höll vad hon lovade. Jag önskar att hon hade hållt mig i handen när vi var ute och inte bara sa att jag var jobbig (jag var ju blyg). Jag önskar att hon inte pratat dåklgt om min pappa. Jag önskar att hon hade brytt sig om att jag blev mobbad. Jag önskar att hon hade hjälpt mig med läxorna. 

Min spontana tanke är att hon involverade oss barn för lite i saker hon gjorde. Hon var fantastisk på att baka, laga mat och många klassiska "husmorssaker"... ändå kan jag nästan ingenting. Min mamma lever inte idag, jag är inte ens 30 år och sörjer att jag inte fick med mig mer av det som mamma var bra på!