Vad gjorde din mamma för fel? Uppfostran.

Varken min mamma eller pappa kunde/kan visa några som helst känslor och ännu mindre har de kunnat prata om känslor. Ingen av dem har någonsin sagt att de älskar mig eller min syster och jag har själv fått kämpa med att visa känslor då jag växte upp med att känslor pratar man inte om och viar inte heller dem
Jag säger flera gånger dagligen till mina barn att jag älskar dem,kramar och pussar de massor. Det kändes jättekonstigt i början men tack och lov gör det inte det längre.
Mamma säger ibland till mina barn att hon älskar dem och jag tror att det är ett sätt att döva sitt samvete gentemot mig, ett försök att skapa en relation till dem som hon aldrig haft med oss. Relationen mellan mig och mina föräldrar är stel och konstlad och kommer föralltid vara så tror jag.
  

jag kan inte säga att mina föräldrar inte har varit bra. de har alltid stöttat oss alla och alltid haft en öppen famn. jag som fjärde barn kanske hade det lättare än vad mina äldre syskon hade det, eller kan inte ändå.. de har aldrig skämt ut oss eller skällt på oss. vi har alltid diskuterat om de eller jag har varit missnöjd med något. de har uppfostrat och uppmuntrat oss till att utveckla egna personligheter och vi syskon har klarat oss jätte bra hela livet! jag hoppas och önskar att jag ska bli lika grym morsa som min egen=) en endaste gång har jag skrikit åt min mamma och det var under fjortistiden och jag skulle vara cool inför mina coola polare, sen sa jag i smyg förlåt utan att någon skulle höra=P

Jag har med blivit "glömd"....

Mamma har åkt och hämtat min yngre syster på dagis, men "glömt" mig på fritids (som är våningen ovanför dagis) flertalet gånger...
Många gånger har fritidsfröknarna fått jaga henne på telefon, eller så har de fått ringa till min pappa som kom och hämtade mig (mamma och pappa har ej varit tillsammans sedan jag var ett halvår gammal).

Sedan har hon fått rejäla utbrott när jag velat ha strumpbyxor och kjol på mig, hon tyckte det var så fult med strumpbyxor, så hon stod och skällde på mig säkert en timme, så jag missade skolbussen, och fick åka till skolan i kjol utan strumpbyxor mitt i vintern, och det gjorde att jag kände mig jättedum..

Och ute bland folk har hon hela tiden tjatat om min gångstil (helt normal sådan), så jag har börjat tänka på hur jag går och därför går jag säkert skitkonstigt bara därför , känns så iaf..

Och alltid jämfört mig med hennes vänners döttrar i samma åldrar som är sååååå mycket mer sociala och rättfram än vad jag är, och vad konstig jag är som inte pratar. Får mig ju inte att vilja prata mer precis.

Min musiksmak har hon hackat på, att det var sååå konstigt att jag tyckte (tycker...) om Elvis, och gammal 50&60-tals musik och borde bli lite mer modern.. Vilket gjort att jag skämts enormt för den musiken.

Och i början med förhållandet till min sambo (bodde hemma när vi blev tillsammans) tjatade hon hela tiden om att jag var så jävla tråkig, och att han skulle förmodligen göra slut med mig inom kort, och att jag skulle förbereda mig på det...

Aae, har hänt massor mer värre grejer (de här låter ju inte så stort o svårt), men det kan/vill jag inte ta nu... Helt plötsligt känns det faktiskt skönt att vi brutit kontakten!

Hade en trygg barndom, fick vara ute och leka i naturen väldigt mycket. Det gjorde aldrig något att jag och brorsan var lortiga eller så. Vi fick vara BARN.

Det värsta var väl att både mamma och pappa var fanatiska hälsofreak och åt bara vegetarisk och ekologisk mat. Vi fick aldrig godis eftersom det var farligt och cancerframkallande med alla kemikalier osv...

När jag var ca 7 år och började skolan blev jag inbjuden till en granne, där skulle de bjuda på saft och bullar. Jag stirrade förvånat på mamman när hon frågade om jag inte ville ha saft. Grejen var den att jag inte visste vad saft var......hon blev chockad. Det var första gången jag smakade saft. För att inte tala om dricka, för det var totalt bannlyst hemma hos oss. Mamma gick hemma med oss när vi var små så vi var totalt avskärmade från dagis och lekis om man säger så.
När vi som äldre blev sötsugna därhemma sa alltid pappa: "ta lite äppelmos med mjölk då" en lördag t.ex.( jag kan inte äta äpplen än idag för vi hade två stora äppelträd på tomten, så allt det skulle ta till varas på om ni förstår vad jag menar.)Jag och brorsan åt godis i smyg för veckopengen.

Pappa var en lugn och lite konflikträdd figur. Mamma fick problem med humöret, så han gjorde allt för att släta över alla konflikter som uppstod. En gång fick jag en örfil för att jag råkade välta ner en blomkruka som gick sönder. Brorsan fick ett antal smällar eftersom han var lite "yvigare" i sitt sätt att vara. Det förstår jag idag, att mammas humör berodde på en hormonell störning. Hon fick hyperaktiv sköldkörtel som gjorde henne hemsk och instabil. Idag medicinerar hon och är lite mer stabil än då.

Vill tillägga att de är skilda idag. 

Men deras matfixering gjorde antagligen att jag utvecklade ätstörningen som jag kämpat med i så många år. Har haft anorexi och bulimi. Jag har varit sockerberoende och fixerad vid allt vad mat heter.        

      

Precis, det är sådant jag insett n u när det är för sent..

Min mamma hade också svårt att visa känslor, och att någon gång få höra henne säga att hon älskar mig eller liknande tror jag skulle förändra mycket. Jag fick aldrig höra det, men visste att hon gjorde det i alla fall när jag blev äldre.

Min pappa däremot var en sträng gubbe som jag hatade när jag var yngre. Allt han brydde sig om var mina betyg och ville planera varje liten detalj i mitt liv. Jag hatade honom för att han ville hellre att jag skulle plugga på sommarlovet än att vara ute och "slösa min tid".
-" men pappa, alla barn leker ju, jag vill också"
-" nej, plugga istället, gör något vettigt!"

Så fort jag fyllde 16 var han på mig angående körkortet. Han tvingade ut mig varje gång han skulle åka någonstans för att övningköra, han gick in och ut i mitt rum och sa att jag skulle plugga teori.

Så fort jag fyllde 18 fick jag körkortet. Jag var den första personen att ta körkortet mellan mina jämnåriga. Många av mina kompisar har fortfarande inte fått körkortet, och försöker hitta tid att plugga till det.
När jag fyllde 19, kom jag in på ett av de bästa universitetna och min dröm utbildning. Jag flyttade hemifrån, och lämnade kvar kompisar i den lilla hålan där vi bodde. Mer än hälften gick om, andra gick basår, andra började jobba.

Idag är jag såååå tacksam över att han pressade och tvingade mig att studera och studera. Jag är så tacksam att det inte är sant. Att ta körkortet var helt underbart, och att få min drömutbildning var ännu bättre.

Idag är jag en välutbildad kvinna, med en son som också hatar skolan. Jag vill inte köra samma metod som min pappa gjorde, och tvinga honom att plugga, så jag vet inte hur jag ska göra. Lite svårt det där, men jag får väl komma på ett sätt.

Har turen att ha underbara föräldrar.
Mamma gav mig MYCKET frihet ,"prova själv" var ledordet. Jag lärde mig tex simma i älven när jag var 3 ,simmade över den när jag var 6. Hon hade mig ändå alltid under uppsikt ,men hon tyckte det var viktigt att jag blev självständig . Helt rätt.
Fick enormt mycket kärlek ,men hade ändå ramar.
Jag sov absolut inte med mina föräldrar i sängen ,kommer ihåg när jag fick eget rum jag var ca 3 år . Fick hjälpa till att måla det själv .
Jag fick leka själv ute med kompisar från ca 3-4 års ålder . Vi var över hela byn ,som bullerbyn typ:)

Mamma lät oss absolut inte leka och busa inne om det var fint väder ,vi var förresten ute nästan jämt.
Godis fick vi bara på lördagar . Blev jag ledsen så blev jag,inget mer med det liksom .Har alrig fått smisk ,men pappa tog mig i örat en gång. Det hade jag förtjänat.

Jag har bara känt mig övergiven när de till slut skilde sig...och tom det skötte de snyggt.

När jag var 14 år fick min mamma för sej att jag hade AIDS. Hon vaktade mej så jag inte skulle röra mina småsyskon  och smitta ner dem. Detta var på 80-talet då AIDS var i ropet. 

Var dessutom mobbad i skolan och mådde väldigt dåligt. Ingen fristad någonstans,anser ju att det var mobbning även hemma.

Hon har även berättat för mej att min pappa avskyr mej för att jag liknar honom till utseendet. Jag har aldrig frågat honom om det stämmer men under mina tonår var han ständigt kränkande mot mej , inte mot syskonen.  Så visst kan det stämma att han avskyr mej men varför måste jag få veta det... Lika bra att hålla tyst med sånt isåfall! 
  

Usch nu blir jag orolig. Vår dotter har ett ovanligt syndrom som gör att vi måste vara jättestrikta med hennes diet, bara hälsosam mat, så lite socker som möjligt, inget godis, inge saft, ingen läsk, inget kaffebröd. Vi planerar ju fler barn, tänk om de upplever samma som dig? Visst kommer vi väl att äta lite popcorn, kunna ha någon lightsaft eller så på lördagen men annars måste vi ha fettsnål, sockerfri mat i så stor utsträckning som möjligt. Vår dotter ska helst inte ens äta frukt förens hon är över året, och då ytterst sparsamt, just pga fruktsockret.

Det är så mycket min mamma gjort och fortfarande gör som har gett mig men för livet. Jag orkar inte skriva om allt, det är så mycket att det skulle ta oerhört mycket tid (och ingen skulle orka läsa) tänkte iaf dela med mig av en av dom saker som sårat mig mest. Jag var fjorton år och hade blivit våldtagen, jag var helt förstörd och mamma nästintill tvingade mig att berätta vad som hänt. Efter jag berättat så blev hon skitarg och skällde på mig och skrek: hur fan kan man va så jävla dum i huvudet!